Anteckningar om björnblivande

img0142a

Som vanligt hoppades jag att den sydkoreanske poeten Ko Un skulle få Nobelpriset i litteratur. Hans poesi skulle då förmodligen ha börjat översättas till bland annat svenska i den omfattning den förtjänar. Av hans magnum opus Maninbo – ett 30-volymers verk med 4001 biografiska prosadikter (1983-2010) – finns exempelvis bara en bråkdel översatt till svenska i främst Tiotusen fotspår och andra dikter (2005).

En annan som hoppades på Ko Un var vänsterdebattören och författaren Göran Greider som på Twitter strax före tillkännagivandet skrev följande: ”Fan, kan ni inte ge där priset till Ko Un, den sydkoreanske poeten som vet allt, sett allt, känt allt.” Det är en koncis och bra sammanfattning av Ko Uns djupa och breda existentiella poetiska gärning. Nu fick han inte priset, men i väntan på fler svenska översättningar av hans poesi, tänkte jag citera och kommentera tre av hans dikter på temat snö.

Först två namnlösa zendikter från Stundens blomma (2006):

Tätt faller snön
Tätt faller snön
Allt är oskyldigt

Snön lägger sig mjukt
över de nakna huggytorna
på den nyhuggna veden

främlingar som möts

Båda dikterna karaktäriseras av den fina balans mellan det sublima och det banala som jag menar präglar Ko Uns zenpoesi. Dikterna antyder betydligt mycket mer än vad de faktiskt säger. Beroende på sinnesstämning kan jag finna dem både vackra och lite menlösa. När jag är rätt inställd så tycker jag att de verkligen fångar stämningen av en stilla och tyst vinterdag då nysnön skänker en förmildrande känsla och gör världen vackrare och trivsammare – om än bara för en kort stund.

Kanske kan de nyss nämnda dikterna tyckas vara lite triviala och överensstämma dåligt med Greiders karaktärisering, men biografiskt läst mot Ko Uns erfarenhet av krig, munkliv, alkoholism, självmordsförsök, diktaturmotstånd, flera fängelsevistelser, och så vidare, så kan den försonande snön framstå som behövlig och begriplig – och kanske till och med nödvändig.

Avslutningsvis ska ”Snöoväder” från den zenbuddhistiskt influerade Fråga månskenet om vägen (2002) nämnas:

Snön bara faller och faller.
Jag ville jag vore en byracka,
jag ville jag vore en hund.
Nej,
jag ville jag vore en björn
som omedveten om allt
sover sött i sitt ide
uppe bland bergen.
Snön bara faller och faller.

Jag tilltalas av den antydda längtan efter tystnad, avskildhet och obemärkthet – efter naturens vidder och kontemplation. I den längtan kan det också tänkas en indirekt kritik av yrkesmisären, prestationsexistensen och marknadskonformismen.

Att vilja vara som en björn i ide behöver alltså inte tolkas som en romantiserad föreställning om en primitiv-animalisk frihet, utan kan snarare förstås som en faktisk strävan att genom en process av främmandegörande försöka bli fri från jaget, egot, personligheten – hela den kapitalistiska modernitetens djupt rotade föreställning om individens autonomi och självägande – för att istället bejaka det omedelbara fysiska livets möjlighet, det odelade ögonblicket, saligheten och den subversiva subjektiviteten.

Att försöka bli mer som ett däggdjur i vinterdvala och låta lugnet, stillheten, tomheten och icke-handlandet vara de verkande krafterna kan dessutom vara en både människovärdig och ytterst politisk livshållning.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s