Deleuze monstruöst negativa avkomma

katsushika-hokusai-thunder-god

Katsushika Hokusai ”Åskguden” (1847)

Kulturteoretikern Andrew Culp vänder sig med Dark Deleuze (2016) mot den glädjefyllda, affirmativa och kreativa bilden av Gilles Deleuze filosofi. Denna har under 2000-talet framför allt reproducerats vid amerikanska lärosäten. Essän Dark Deleuze verkar vara ett slags förarbete, ett work-in-progress, där Culp vänder sig mot denna (vänster)liberala, akademiska Deleuze-industri, lyfter fram de negativa aspekterna av hans teorier samt skisserar resonemang och termer som i mångt och mycket är motsatsen till det konstruktivt-optimistiska skrivandet och tänkandet i Deleuze namn. Hans teorier har ju stundtals kommit att bli mer eller mindre synonyma med ett marknadsliberalt funktionellt bejakande av differens, öppenhet för möten i en sammankopplad värld och ökad kapacitet genom synergi. I en tid då vi överexponeras för – eller till och med ideologiskt terroriseras av – föreskriven lycka, decentraliserad kontroll, sammankopplingar och kommunikationsnätverk är det av största vikt att åtminstone inte intressant och rigorös kritisk teori reduceras till ett allmänt och menlöst ja-sägande, utan försöker att förbehållas motarbetarnas tänkande.

The point is not to get out of this place but to cannabalize it – we may be of this world, but we are certainly not for it. Such out-of-jointedness is a distance. And distance is what begins the dark plunge into the many worlds eclipsed by the old.

Culp är tydlig med sitt ärende. Han vill, med referens till Deleuze egna beskrivning av sin arbetsmetod, hoppa på honom bakifrån och tvinga honom att föda en avkomma som är Deleuze egen, fast monstruös.

Härnäst följer exempel med sammanfattningar av några av essäns huvudsakliga hypoteser:

  • Begreppsskapande: Med referens till What is Philosophy? (1994) argumenterar Culp för hur det relevanta inte är vilket frejdigt begreppsproducerande som helst, att begrepp inte är några underbara gåvor, utan att de är resultatet av ett hårt och rigoröst arbete. Vidare gynnar begrepp bara den revolutionära saken när de bryter konsensus. Begrepp är alltså inte något som upptäcks utan är direkta eller indirekta resultat av en katastrof; av att vända sig bort, av utmattning, av ångest eller av misstro. Äkta tänkande är ovanligt, smärtsamt och ofta påtvingat oss av en händelse så fruktansvärd att den inte kan lösas utan hjälp av tänkandets svårighet.
  • Flyktlinjer: Culp vänder sig mot hur produktivismen, som ofta läses in i Deleuze filosofi, begränsar produktionen till reproduktion som i sin tur tenderar att bli identisk med kapitalets varuackumulation. Kapitalismen har ju försett världen med ett oöverträffat system av autoproduktion. I stället vill Culp kultivera ett hat mot det rådande tillståndet för att bli av med reflexen att vilja rädda kapitalismens värld. Han har med andra ord inget till övers för konstituerande makt. Emellanåt förekommer mycket riktigt också uppskattande referenser till Giorgio Agamben, Tiqqun och Comité invisible. Det slutgiltiga målet med Dark Deleuze uppges vara att bidra till att hålla drömmen om revolution vid liv i kontrarevolutionära tider. Culp framhäver hur Deleuze och samarbetspartnern Félix Guattaris begrepp flyktlinjer konceptuellt förkroppsligar Friedrich Nietzsches resonemang att saker och ting inte är helt beroende av deras produktionskontext, utan att allt som har fått en egen intern konsistens är fritt att röra sig utanför sitt ursprung. Såtillvida förses världen med material för sin egen destruktion. Den destruktion som Culp eftersträvar handlar om ”the final defeat of the state, and full communism”. Det eftersträvansvärda scenariot är att förstörelsen av kapitalismen ska bli roligare än vad kapitalismens underhållningsprodukter är. Målet med destruktionen är en ny början; en värld som (åter) ligger öppen.
  • Krigsmaskiner: Culp hävdar att konspirationen mot världen ger sig till känna genom dess krigsmaskiner – hjältarna kända från Deleuze och Guattaris Tusen platåer (2015) – som aktualiseras närhelst och varhelst en operation mot staten sker. När tänkandet tar formen av en krigsmaskin har det kapaciteten att sätta sig i direkt relation till kapitalismens utsida – det vill säga (avgrunds)krafter av ren intensitet utan representation, bild, innebörd eller subjektivitet – som låts flöda in. En av de största svårigheterna är att få krigsmaskinerna att inte börja verka med kapitalets eftertraktade drivkraft mot ”kreativ destruktion”. Så fort en krigsmaskin tappar kontakten med utsidan och därmed förlorar sin konträra relation till kapitalismen och dess sociala reproduktion, är den också tills vidare förlorad till kapitalismen. Då gäller det att överge den och försöka lansera nya krigsmaskiner.
  • Asymmetri: Deleuze hade inget till övers för Hegels dialektik. Helt i Deleuze anda handlar det i Dark Deleuze om ett icke-dialektiskt negerande. Som ett alternativ till dialektiken föreslår Culp ett asymmetriskt tänkande och en gerillakrigföring inspirerad av det. Exemplen han nämner – Maos gerilla, Nordvietnamesernas militära strategi mot amerikanerna och Castros rebeller på landsbygden – kan emellertid tyckas vara anmärkningsvärt föråldrade. När Culp lite senare i essän återkommer till frågan poängterar han att barbarerna (de som inte pratar statsmaktens språk) bara kan upprätthålla sin belägring av metropolerna så länge de inte låter sig inlemmas i någon dialektisk syntes – som exempelvis involverar liberalismens diskurs om sunt förnuft, tolerans, rimlighet och ansvarstagande.

Om jag förstår Culp rätt kan mycket av kommunismens konspiration, hemlighet och selektiva engagemang sammanfattas i följande citat:

The lesson to be taken is that ”we all must live double lives”: one full of the compromises we make with the present, and the other in which we plot to undo them. The struggle is to keep one’s cover identity from taking over.

Culp har ett fast grepp om både Deleuze egna böcker och artiklar och dem han skrev tillsammans med Guattari. När jag under läsningen hinner tänka att ”här skulle ett särskilt resonemang eller citat passa bra” har Culp i regel inkluderat det i texten några rader senare. Han har verkligen lusläst Deleuze och Guattaris böcker efter negativt tänkande med prefixet de-, a-, in-, och non- (Culp utgår från de engelska översättningarna). Som kärnfull analys av och rapp polemik mot tidigare Deleuze-läsningar är Dark Deleuze utmärkt. Culp är däremot inte alltid lika övertygande när det kommer till den samtida kommunistiska användbarheten av hans negativa läsning av Deleuze och Guattaris teorier. Emellanåt blir det också lite sökt när han ska dra fram negativitet ur Deleuze och Guattaris ofta svävande och associativa prosa, och han får i bland skarva i hans/deras resonemang för att få teorierna att bära på ett tydligt negativt tänkande som är relevant och användbart för 2000-talets finansiella kapitalism.

Återstår att se i fall Culp kommer att vidareutveckla sin diskussion gällande vilka mer normativa slutsatser som kan göras utifrån hans studie i fråga om militant strategi och taktik.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s