Ed Tom Bells två drömmar

vy-av-bosporen-1864

Jag såg bröderna Coens No Country for Old Men (2007) rätt många gånger innan jag insåg vilket fint slut den har. Det var faktiskt först när jag såg om den i vintras som jag verkligen började reflektera över det. Att jag inte tänkt mer på saken tidigare beror förmodligen på att händelseutvecklingen som föregår slutscenen är så pass dramatisk att det är lätt att vara matt och avtrubbad när den sista scenen kommer.

I filmen har den ärrade sheriffen Ed Tom Bell (Tommy Lee Jones) i västra Texas glesbygd gett upp polisyrket och gått i pension efter att ha jagat den mycket elaborerade yrkesmördaren Anton Chigurh (Javier Bardem). Chigurh är ett slags ställföreträdare för döden. Bell hade i Chigurh, med hans oberäkneliga mördande, stött på något han trots sin gedigna yrkeserfarenhet inte kunde begripa sig på. Det får honom att känna sig otillräcklig, det frustrerar honom och gör att han tvivlar på sina förmågor: är mördaren bara det yttersta tecknet på att hela världen har gått om honom och blivit till något han inte kan förstå – något ämnat för yngre förmågor?

Medan den nyligen pensionerade Bell och hans fru dricker morgonkaffe vid frukostbordet, i filmens avslutande scen, berättar Bell för henne om de två drömmar han haft under natten:

I had dreams… Two of ’em. Both had my father in ’em. It’s peculiar. I’m older now than he ever was by twenty years. So, in a sense, he’s the younger man. Anyway, the first one I don’t remember too well but, it was about meatin’ him in town somewhere and he give me some money. I think I lost it.

The second one, it was like we were both back in older times and I was on horseback, goin’ through the mountains of a night. Goin’ through this pass in the mountains. It was cold and there was snow on the ground and he rode past me and kept on goin’. Never said nothin’ goin’ by – just rode on past. And he had his blanket wrapped around him and his head down. When he rode past, I seen he was carryin’ fire in a horn the way people used to do, and I… I could see the horn from the light inside of it – about the color of the moon. And in the dream I knew that he was goin’ on ahead and he was fixin’ to make a fire somewhere out there in all that dark and all that cold. And I knew that whenever I got there, he’d be there. And then I woke up…

”And then I woke up…”. Notera tystnaden och tomheten: den tickande klockan och de blåsiga öde vidderna utanför fönstret. En del sägs och ännu mer antyds, men ingenting förklaras. Det är kärvt, poetiskt och öppet för tolkning – ett vackert slut på en film som i slutänden kan sägas handla om dödens oberäknelighet, skoningslöshet och meningslöshet.

Bells far dog relativt ung, i fyrtioårsåldern verkar det som, varför Bell har blivit mycket äldre än vad fadern blev. Det bidrar till att göra drömmarnas son-fader-förhållande och den förlorade fadern-temat så rörande. Fadern arbetade för övrigt också som sheriff i västra Texas.

I den första drömmen betonas ungdomligheten genom att Bell i sin obekymrade obetänksamhet inte ens kommer ihåg vad han spenderade pengarna på; vad han gjorde var inte viktigare än att han glömt bort vad det var.

Att Bell minns den andra drömmen betydligt bättre antyder att den var mer angelägen för honom. Det är tydligt hur fadern i den förkroppsligar trygghet i det omgivande mörkret och kylan. Fadern är en vägvisare, en förgrundsgestalt, som lyser upp vägen framför honom. Vägen kan förstås som det levda liv som Bell har bakom sig och som han till stora delar fick klara utan sin far. Vägen kan också förstås som det liv som Bell fortfarande har framför sig och den annalkande döden. Väntar hans far på honom? Kommer de att ses igen? En föregående scen gör att slutet till och med kan förstås som att Bell ligger döende och de sista scenerna är det sista som far genom hans huvud innan han dör. För som en gammal pensionerad kollega säger till honom, i vad som alltså kan vara den egentliga drömmen: ”Whatcha got ain’t nothing new. This country’s hard on people. You can’t stop what’s coming, it ain’t all waiting on you. That’s vanity”.

Tematiskt är det tydligt hur Bells livssituation anspelar på poeten William Butler Yeats dikt ”Sailing to Byzantium” (1933), vars inledande strof, ”That is no country for old men”, har fått ge namn till Cormac McCartheys roman, No Country for Old Men, som filmen baseras på. Dikten tål verkligen att läsas – ja säkert McCartheys roman också – inte minst det första stycket är enastående. Det kan emellertid krävas några läsningar innan man känner rytmen och hör hur orden sjunger fram:

That is no country for old men. The young
In one another’s arms, birds in the trees,
—Those dying generations—at their song,
The salmon-falls, the mackerel-crowded seas,
Fish, flesh, or fowl, commend all summer long
Whatever is begotten, born, and dies.
Caught in that sensual music all neglect
Monuments of unageing intellect.

Hela Yeats dikt kan läsas här.

Annonser

4 kommentarer

  1. Jacob · februari 26, 2017

    Att Bell så lättvindigt avfärdar den första drömmen får mig att misstänka att den är mer betydelsebärande än vad den kanske först framstår som. På samma oengagerade sätt har han i drömmen gjort av med de pengar hans far lånat honom. Han kanske inte ens köpte något för dem: ”I think I lost it.”

    Men vad är det hans far har gett honom? Livet. Det är det han slösat bort utan att ens ha en aning om vad han gjort med det.

  2. konflyktlinjer · februari 26, 2017

    Intressant påpekande! Den tolkningen tänkte jag inte alls på, men så kan det ju verkligen vara. Väldigt suggestiva och tankegäckande drömmar hur som helst.

  3. MoriensTriumphavit · februari 28, 2017

    Sett i ljuset av The Road så får elden måhända en annan innebörd. Carrying the fire är där någon form av synonym för att bara överleva, ett uttryck som fadern och sonen använder, ett uttryck som ska symbolisera själva anledningen till att inte bara lägga sig ned och dö. De gör inte det för det är dom som bär på elden.

    Är man gnostiskt lagd kan man läsa in mer. Vilket många har gjort.

  4. konflyktlinjer · mars 1, 2017

    Tack för ytterligare en initierad och intressant tolkning! Med så bra kommentarer får jag lust att skriva mer om de där filmscenerna som etsar sig fast, utan att jag för den skull är helt på det klara med varför.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s