Bankkritikens populistiska tendens

matthew hopkins, detail from '10 corporate portraits of it 2007'

Matthew Hopkins ’10 Corporate Portraits of IT’ (detalj) 2007

Den senaste tiden har olika röster höjts mot bankerna som grunden för allt, eller det mesta, som är dåligt med världsekonomin. Det är en brokig skara som med radikalt olika agendor gått hårt åt bankerna. Allt från ekonomijournalisten Andreas Cervenka (Andreas Cervenka: ”I värsta fall behövs en jättekrasch”), till vänsterdebattören Kajsa Ekis Ekman (Så gör banken pengar av luft) och den politiska grupperingen Folkresningen De Fria (De Fria) har på olika sätt pekat ut bankernas destruktiva funktion för den globala ekonomin. I fall jag skulle våga mig på att försöka göra en kort karaktärisering av deras respektive agendor så sysslar Cervenka med borgerlig ekonomikritik; Ekman med en form av postkeynesiansk anarkoleninism; medan Folkresningen De Fria verkar vara något slags konspirationsteoretiker med vissa antisemitiska ansatser.

Problemet med bankkritiken, såsom bland annat de nyss nämnda har formulerat den, är att den tenderar att vara immanent gentemot kapitalismen. Den förmår inte att se den historiskt minskade värdemassan och profiten, som sedan slutet av 1960-talet har tvingat fram dagens kredit- och finansdrivna världsekonomi, och därmed visa på kapitalismen som en totalitet med interna begränsningar. I stället reduceras mycket bankkritik till att kritisera ett visserligen viktigt, men likväl enskilt fenomen, utan att beakta kapitalismens totala reproduktion. På så sätt undgår kapitalismens – och därmed också banksystemets – grundläggande faktorer och kategorier att ifrågasättas: penning, värde, vara och lönearbete.

Jag är så klart medveten om att Cervenka och Ekman har formulerat mer komplexa problematiseringar av världsekonomin än i Cervenkas bok och Ekmans recension av den. Cervenkas kommentarer och analyser i Svenska Dagbladet, som ligger till grund för Vad gör bankerna?, är emellertid i regel begränsade till en kritik av ekonomins värsta uttryck, vilket ofta slutar i resonemang om att den finansiella sektorns excesser borde kringskäras; medan Ekman i sin journalistik och sitt författarskap ofta hamnar i snarlika, men mer tydligt postkeynesianskt angränsande slutsatser, som handlar om att stärka den nationella demokratin och staten samt reglera och begränsa den finansiella sektorns makt. Angående De Frias bankkritik verkar deras främst prioritet vara statlig kontroll över penningmängden. I diskussioner på Facebook har jag noterat att deras anhängare i sin samhällskritik ofta återkommer till judiska finansmän och deras förehavanden och rent ut säger eller antyder att dessa personer är orsaken till det mesta som är dåligt med världens tillstånd.

I en undersökning jag gjorde om samtida svensk vänsterreformisms ekonomiska politik inför riksdagsvalet 2014, menar jag att LO ger uttryck för en potentiellt populistisk beskrivning av ekonomin genom särskiljandet av kapitalismens produktiva sysselsättningsekonomi från dess improduktiva finansiella ekonomi.

Den produktiva ekonomin görs lätt synonym med ett föreställt konkret och uppbyggligt nationellt industrikapital, medan finansekonomin görs synonym med ett abstrakt, destruktivt och globalt kapital. Men oavsett hur olika epoker och aspekter av kapitalismen värderas, handlar det fortfarande om i grunden samma kapitalistiska värdeform och klassamhälle. Argumentationen från LO antyder ett antagande att det innevarande i den faktiska kapitalismen finns en balanserad kapitalism som handlar om arbete och samhälleligt välstånd.

Det är enkelt gjort att peka ut den finansiella sektorns ökade makt över samhället – den så kallade finansialiseringen – och kanske hela distributions- och cirkulationssfärerna av kapitalismen som improduktiva. Problemet är att därigenom förnekas också indirekt att kapitalismen är en sammanhängande global totalitet vars enda syfte är att göra mer pengar utav pengar och maximera profit. Finanssektorn är inte någon extern omständighet, utan en immanent funktion som genom investeringarna från finansiellt kapital i cirkulationssfären organiserar och säkrar reproduktionen av kapitalets totala produktions- och maktrelationer. I brist på tillräckligt lönsamma investeringar i varuproduktionen flyttas kapital i allt högre utsträckning till finansmarknaderna, där det blir till så kallat fiktivt kapital, vilket i sin tur ger upphov till hutlösa övervärderingar följda av kraftiga prisfall.

Världsekonomin har på så vis blivit helt beroende av detta kapital, från kredit och spekulation, eftersom ackumulationsprocessen inte längre kan upprätthållas av realekonomin. Finanssektorn låter sig därför svårligen regleras och reduceras till en avvikande, parasitär och icke-funktionell del av den ”produktiva” kapitalismen.

LO:s förespråkande av en återhållsam finanspolitik, reglerad finansmarknad och hög strukturomvandling kan var för sig sägas vara behjärtansvärda postkeynesianska mål, men i kombination bildar de en väl så orealistisk och potentiellt populistisk form av reformism där enskilda aspekter urskiljs och avhistoriseras. Det kan skapa en tro på en uppbygglig kapitalism när i själva verket ingen sådan står att finna. Med det inte sagt att finansialiseringen inte ska kritiseras och problematiseras, men när främst eller enbart den skuldbeläggs, leder det till en kritik där den faktiska kausala relationen omvänds och dilemmat med kapitalismens strukturella krislogik och politikens begränsning inom densamma, utelämnas (se ”Vänsterns dröm om en harmonisk tillväxtkapitalism. Reformismen som fetischism”, Människa, stat, utopi. En antologi om det möjligas konst, 2015).

Kritik av bankerna och banksystemet tenderar att förbise kapitalismens faktiska produktionsförhållanden och kan därmed bidra ”till den växande våg av populism som begränsar sin kritik till motstånd mot banker, spekulation och den finansiella sfären, och som kan resultera i en farlig blandning av vänster- och traditionell högeropinion”. Citatet är från en intervju med filosofen Anselm Jappe som är en av de drivande inom den marxistiskt influerade värdekritiska teoribildningen. Intervjun, ”Vi måste ta oss härifrån”, återfinns i det senaste numret av tidskriften Kris och kritik, nr 7/8, 2016. Originalet på engelska kan läsas på The Brooklyn Rails hemsida: We Gotta Get Out of This Place: Anselm Jappe with Alastair Hemmens.

Jappe konstaterar där att utvinnandet av mervärde från levande arbete har krympt i takt med att betydelsen av det levande arbetet har minskat kontinuerligt sedan 1960-talet. Det tvingar kapitalismen, som globalt system, att överleva genom simulering då framtida vinster – som han menar aldrig kommer att infalla – föregrips i form av krediter och kreditsamhällets framväxt. Han utvecklar sin kritik mot den ytliga bankkritiken:

Det är väldigt vanligt att krisen skylls på finansmarknader som påstås kväva den ”reella ekonomin”. Sanningen är helt motsatt: bara krediter tillåter det fortsatta simulerandet av värdeproduktionen – det vill säga profit – när väl den verkliga ackumulationen har nått ett nästan fullkomligt slut. Även den massiva exploateringen av arbetare i Asien bidrar väldigt lite till den globala profitmängden. Att ersätta kritiken av kapitalismen med kritik av finansmarknaderna är ren populism och liktydigt med att man undviker de verkliga frågorna. Det verkliga dramat är att alla fortfarande är tvungna att arbeta för att leva, även när arbete inte längre behövs i produktionen. Problemet är inte girigheten hos specifika individer – även om girighet uppenbart existerar – och det kan inte lösas med hjälp av moraliserande. Bankirer och deras likar – vilka, det kan inte förnekas, mycket ofta är väldigt otrevliga figurer – verkställer bara de blinda lagarna hos ett fetischistiskt system som måste kritiseras som helhet.

Även Jappes koncisa redogörelse för några av värdekritikens övergripande resonemang om kapitalismen förtjänar att citeras:

Men ända från början fanns det en stor dold motsägelse inom värdeproduktionens process: bara levande arbete – arbete som utförs av människor – skapar värde. Teknologi gör det inte. Men samtidigt tvingar konkurrensen mellan olika specifika kapital varje kapitalägare att använda teknologi i så stor utsträckning som möjligt för att öka sina arbetares produktivitet. Detta gör det möjligt att öka profiten på kort sikt. Men samtidigt minskar mängden värde i varje enskild vara. Bara en kontinuerlig ökning av den totala mängden varor kan kompensera för denna värdeminskning hos varje enskild vara, men denna mekanism tvingar fram den galenskap som är produktion för produktionens egen skull, med alla de fruktansvärda ekologiska konsekvenser som vi alla känner till. Denna kompensationsmekanism kan inte fungera för evigt, och från 1970-talet och framåt har den mikroelektroniska revolutionen definitivt rationaliserat bort mycket mer arbete än den har skapat. Sedan dess har kapitalismen fastnat i en ständigt pågående kris. Denna kris är inte längre cyklisk: snarare beror den på att kapitalismen har nått sina egna inre gränser. Bara en massiv expansion av skuldsättningen och finansmarknaderna fortsätter att maskera en djupgående utmattning hos den kapitalistiska produktionen. I ljuset av denna situation är frågan inte längre hur man kan förbättra arbetares villkor inom varusystemet, utan hur vi kan ta oss ur detta system av penning och värde, vara och lönearbete, helt och hållet. Detta är inte längre ett utopiskt projekt utan snarare den enda möjliga reaktionen på det verkliga slutet för penning, värde, vara och lönearbete, som redan utspelar sig. Den enda frågan är om följderna av detta kommer att bli emancipatoriska eller allmän barbarisering.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s