Bland ångestfyllda utopier och förtröstansfulla dystopier

bolmens stenåldersskog

Foto: Carl Persson

De senaste veckorna har Småländska och Halländska nyhetsmedier berättat om hur den rekordlåga grundvattennivån i sjön Bolmen förra sommaren började blottlägga stubbar som misstänktes vara urgamla (se fotografiet ovan). När Statkraft under vintern sedan tappade sjön för strömproduktion sjönk vattennivån hela 1,5 meter. Hembygdsföreningar och historieintresserade privatpersoner i Bolmens närområde bekostade att prover togs på de hundratals stubbarna som stack upp ur dyn i Hultaviken strax söder om Odensjö. Analysen av trädproverna, med Kol-14-metoden, visade att skogen är minst 10 200 år gammal. Det är resterna från en 300-400 år gammal tall- och furuskog med stora träd, som förmodligen var bland de första skogarna som växte fram i Skandinavien efter att den smältande inlandsisen börjat blotta marken (se till exempel: 10 000 år gammal skog dold på Bolmens botten).

Jag blev fascinerad av den suggestiva berättelsen om och bilden av stenåldersskogen som efter tusentals år blottlagts av den globala uppvärmningen efter rekordlåga grundvattennivåer – ett varsel, ett förebud, ett omen. Det är för övrigt en förträfflig inledning på en serie, film eller kanske en bok. En början på ett slut.

Något liknande tänkte jag också när jag förra sommaren läste artiklar om hur mjältbrand spridits i samband med en värmebölja i Sibirien. Värmen fick tundrans permafrost att smälta och blottlade och tinade upp renkadaver med mjältbrandssporer som hade grävts ned vid det senaste större utbrottet 1941. De upptinade och aktiverade mjältbrandsbakterierna dödade tusentalet renar och fick dussinet människor att insjukna. I Sibirien finns runt tvåhundra lokaler där hundratusentals renkadaver grävts ned vid förflutna utbrott av mjältbrand. De exakta lokalerna är dessvärre inte alltid helt säkra (se till exempel: Anthrax sickens 13 in western Siberia, and a thawed-out reindeer corpse may be to blame).

Andra relaterade klimatnyheter har de senaste veckorna berättat om hur det Arktiska rådet i en rapport hävdar att den globala uppvärmningen får det arktiska områdets isar och glaciärer att smälta snabbare än tidigare beräkningar visat: Arktis isfritt om 20 år – 10 år tidigare än befarat. En effekt av det är stigande havsnivåer. Forskare vid avdelningen för teknisk vattenresurslära vid Lunds Tekniska Högskola varnar mycket riktigt också för att erosionen av Skånes kust ytterligare lär förvärras av klimatförändringarna som leder till stigande havsnivåer: Debattinlägg: ”Mer än halva Skånes kust är hotad idag”. Förra sommarens låga grundvattennivåer ser, enligt Geologerna på Sveriges geologiska undersökning, ut att få en fortsättning den annalkande sommaren. Sverige hotas därmed av de lägsta grundvattennivåerna sedan mätningarna inleddes för 50 år sedan: Rekordlåga grundvattennivåer hotar Sverige i sommar.

Exemplen på konsekvenserna av föroreningen av koldioxidutsläpp i biosfären är otaliga: extrema väderförhållanden som torka och stormar, döda korallrev, eroderade kustlinjer, upptinad metangas, förstörda skördar, spridning av tropiska sjukdomar, mer frekventa jordbävningar och vulkaniska utbrott, och så vidare.

Det är svårt att se hur kapitalismen ska kunna fortsätta reproduceras och expandera utan fortsatt förbränning av fossila bränslen. Det är också svårt att se hur kapitalismen ska kunna fortsätta förbruka jordens och mänsklighetens resurser i motsvarande omfattning mer än några decennier till utan att realisera ”övergången från mervärde till negativt värde / transition from surplus-value to negative value”. Formuleringen är ekologihistorikern Jason Moores i boken Capitalism in the Web of Life. Ecology and the Accummulation of Capital (2015).

Författaren och redaktören Benjamin Kunkel poängterar i London Review of Books-essän The Capitalocene, där han behandlar bland annat Moores bok, att kapitalismens förfall kan komma att bli allt annat än synkron:

When he asks in the final sentence of his book how much longer capitalism can survive, he may nevertheless be succumbing to socialist hopefulness. Suppose a racking crisis caused the capitalist economy to contract in size. Far from finishing off the system, partial collapse might give it a new lease of life by enabling a proportionally rising ecological surplus to be derived from an absolutely smaller material throughput. A smaller body of labourers could then be employed to furnish a growing mass of commodities to a reduced company of consumers, realising an acceptable rate of profit in the process. Any number of people might thereby lose the capacity to sell their labour and purchase other commodities in return, without in principle threatening the system; they would merely swell a surplus population, redundant to the needs of capital. In his short book Four Futures, Peter Frase lays out a quartet of political schemata for the 21st century.​ ‘Exterminism’ is his name for a combination of ecological scarcity with aggravated class society: guarded enclaves for the rich in an ocean of the superfluous poor. Political organisation among the dispossessed would do more to block such a path than the humane standards of the possessing classes. Nothing in the nature of capital accumulation, anyway, forecloses it.

I linje med det resonemanget menar den ekonomiska sociologen Wolfgang Streecks i How Will Capitalism End? (2016) att vi av kapitalismens kris nog kan förvänta oss en utdragen period av successiv desintegration av världens samhälleliga institutioner och sociala strukturer:

Before capitalism will go to hell, then, it will for the foreseeable future hang in limbo, dead or about to die from an overdose of itself but still very much around, as nobody will have the power to move its decaying body out of the way.

I det senaste dubbelnumret av Subaltern (#4, 2016) finns essä från 1971 av biologen och civilisationskritikern Jacques Camatte där han gör en relaterad poäng. Han framhåller nämligen hur tillbakagångar till tidigare historiska stadium i viss utsträckning är möjliga: ”Italien i slutet av medeltiden där det kapitalistiska produktionssättets utveckling blockerades efter handelsvägarnas förflyttning, vilket därmed i en viss grad tvingade tillbaka landet till feodalismen; Tyskland efter det trettioåriga kriget” (se ”KAPD och den proletära rörelsen”i Subaltern #4 2016: Revolutionera revolutionen, Raoul Hausmann 2).

Angående att kapitalismen genom sin naturvidriga ödeläggelse allt tydligare utgör en negation av mänskligheten och medför hotet om människoartens utplåning*, gör Camatte följande utvikning:

Vi talar om människoarten (léspéce humaine) för att beteckna summan av alla människor. Begreppet art är bara giltigt för det nuvarande läget; det är inadekvat för framtiden. Att använda det innebär att man förstår mänskligheten via ett zoologiskt begrepp och därmed förnekar överskridandet av naturen. Bara den kommunistiska revolutionen skulle kunna ena den art som kommer att bli den mänskliga gemenskapen. Att tala om art, det är också att betrakta människan som sinnligt objekt; vetenskapen, som är en omedelbar tolkning av verkligheten, förstår människan så: människan som kapitalets objekt. För kommunisterna är människan (enheten av das Gemeinwesen och den samhälleliga människan) en sinnlig aktivitet.

Låt oss också notera att Pannekoek år 1946 hänvisade till detta alternativ som ett särskilt moment i kapitalet, liksom dess slutmoment: ”Med andra ord: den revolutionära kampens nödvändighet kommer att träda igenom så fort det kapitalistiska systemet omfattar majoriteten av alla människor, så fort det inte längre kan uppnå betydlig expansion. Vid detta kapitalismens högsta stadium kommer hotet om ett massivt förintande att göra denna kamp till en nödvändighet för alla samhällsklasser.”

Astronomen och den frihetliga socialisten Antonie Pannekoeks framtidsvision har en viktig poäng. Den globala rörelse, som han betecknar som kommunismen, kan bli det nödvändiga överskridandet för en gemenskap av mänskligt vardande när kapitalismens förfall gör att det som system desintegreras mer än det reproduceras. Men hans framtidsvision antyder en unison utveckling driven av ett enhetligt historiskt subjekt, när det som Kunkel poängterade, troligen kommer att innebära en utdragen, motstridig och mycket våldsam process.

Oavsett framtidsscenario kommer efterträdarna till kapitalets industriella civilisation dessvärre att ärva och tvingas leva i en värld som befinner sig i det tillstånd som kapitalismen har lämnat den i.

____________________________________________________________________________________________

* Även Subaltern-dubbelnumrets huvudperson, konstnären och teoretikern Raoul Hausmann, såg tydligt att samhällets motsatsförhållande till naturen främst drevs fram av kapitalismens produktionsförhållanden och produktivkrafter. Exempelvis hävdar han i artikeln ”Intellektualism, samhälle och gemenskap”, från 1923, att vetenskapen inte är i ”stånd att göra sig klar över sin småborgerliga osanna arbetsgivarståndpunkt vis-à-vis naturen”. Vidare rasar han i samma text i Die Aktion om: ”den skrothög som kallas civilisation och vars enda funktionsprincip är det som går att fastställa och uppnå: exploatering av andligt eller materiellt slag (…) och förintandet kan inte leda i någon annan riktning än till den fullständiga devalveringen av allt liv (…) en stegring av förvärvs- och ägandetekniker utan hänsyn till livets verkligt skapande krafter (…) den tillfredsställda ägandedriften utan ansvar och utan hänsyn” (Se Subaltern #3, 2016).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s