Anteckning om försommaren

vandringskarta söderåsen skäralid

Till försommarens tjusning i Skåne hör hur lövträdens grenar och kvistar rör sig i kvällsvinden. Mest effektfullt är det nog när trädens lövverk bildar vad som kan liknas vid en böljande grön vägg som tar stopp vid olika slags vattensamlingar – eller en ravin som i Söderåsen på vandringskartan ovan. Tiotusentals, kanske hundratusentals, skira blad rör sig makligt med vindens rörelser. Ögonen uppfattar helheten, naturscenen, men förmår likväl inte att fokusera alla de enskilda grenarnas och kvistarnas rörelser. Trädens visuella komplexitet överstiger såtillvida ögonens och hjärnans förmåga. Det är en magnifik syn.

De böljande grenarna och kvistarna bär emellertid inte bara på något förtröstansfullt och rogivande, utan också på motsatsen. Säsongernas realitet kan vara en subtil påminnelse om livets förgänglighet och kontingens. Träden kan därför lika väl oroa och skapa ångest genom associationer till naturens likgiltighet inför våra öden och liv.

Det kan i det sammanhanget vara intressant att notera att medan döden är djurens ofrånkomliga öde, är merparten växter i någon mening odödliga; de kan ofta fortsätta växa och skicka ut nya skott på obestämd tid. Om jag förstår biologen och botanisten Francis Hallés resonemang rätt beror det dels på att växtorganismer inte gör samma rigida åtskillnad mellan bakterier och somatiska celler som djurorganismer gör, dels på att växters naturliga urval mindre sker mellan konkurrerande växtorganismer än bland de olika delarna av samma organism.

Lika förtjusande som böljande trädgrenar om kvällen, men mindre oroande, tycker jag att det kan vara i samma skånska lövskogar tidigt på försommarmorgnar; hundratals fåglar, från tiotalet eller fler arter, kan då höras sjunga sina lockläten. Det skapar ett imponerande mångstämmigt kvitter. Precis som det nyss nämnda fallet med de tusentals grenarna och kvistarna som böljar med kvällsvinden, går det med den polyfona fågelsången inte vid ett givet ögonblick att urskilja alla de enskilda fåglarnas sång. Ljudbildens kaotiska karaktär är helt enkelt för sammansatt för öronens och hjärnans förmåga. Till upplevelsens egenart bidrar dessutom att fåglarna i regel inte syns, utan enbart hörs.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s