Utbildningsbyråkratins tillväxt och ljusa framtid

January, 1953, New York, NY

Vivian Maier ‘January, 1953, New York’

I veckan hade jag ett längre samtal om arbetsmarknaden med en före detta HR-chef för offentlig sektor i en av landets större städer. Numera arbetar han som konsult åt bland annat samma stad. Han har flera decenniers erfarenhet och var följaktligen påtagligt initierad i förändringar och den allmänna utvecklingen i stadens förvaltning. Han menade att framtidsutsikterna för jobb inom främst den omfattande skolförvaltningen inte bara ser bra ut, utan allt bättre för exempelvis disputerade inom ämnen kopplade till utbildning, undervisning och lärande.

Förutom den allmänna tendensen mot ökad byråkrati, som New Public Management inneburit, menade han att anledningen till den ökade utbildningsbyråkratin var att friskolereformen och kommunaliseringen generellt inte har visat sig bidra till bättre skolresultat, utan snarare försämrat dem. Något återförstatligande av skolan ser det likväl inte ut att bli tal om, även om sådana krav emellanåt höjts från både vänster- och högerpolitiker. Till rikspolitikens främsta ansvar hör att värna om det nationella kapitalets ackumulation – bruttonationalprodukten, tillväxten, etcetera – och i enlighet med kapitalets logik kräver den att ständigt nya områden, marknader, tillgängliggörs för och inlemmas i kapitalet. Politikerna värnar därför generellt om friskolesystemet – för att inte tala om den maktfaktor som Svenskt Näringsliv utgör, vars direkta intresse det än mer uppenbart ligger i att inte bara bevara utan även expandera friskolesystemet.

Det är följaktligen av sekundär betydelse att inte ens näringslivets egen forskningsrapport i ämnet, Konkurrensens konsekvenser. Vad händer med svensk välfärd? (2011), från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, kan visa att kvaliteten har förbättrats av slika marknadsorienterade reformer. Kapitalets ständiga expansion på nya områden är inte en fråga om kvalitet, utan om profit. Företag drivs inte av filantropi eller utilitarism, utan av att göra vinst. För representanterna för kapitalen inom utbildningssektorn är det egalt huruvida deras sammantagna verksamhet förbättrar eller försämrar den svenska skolans resultat, så länge vinsten är tillfredsställande för ägarna.

Konsekvensen för utbildningssystemet är att lager på lager av lagar, läroplaner, regleringar, kvalitetsgranskningar, utvärderingar, utredningar, uppföljningar, och så vidare, adderas för att kompensera för den generellt försämrade kvalitén. Friskolesystemet skapar en ständigt växande administration som betyder arbetstillfällen med ledord som utredning, utveckling och strategi. Till det tillkommer juridiska avdelningar, HR-avdelningar, kommunikationsavdelningar och ekonomi-avdelningar.

I denna fråga resonerade den luttrade HR-chefen – som alltså även han är byråkrat – delvis i linje med antropologen David Graeber som i essäboken Reglernas utopi. Om teknologi, enfald och byråkratins hemliga fröjder (2016) hävdar att vi lever i den mest byråkratiska epoken någonsin – den ”totala byråkratiseringens tid”.

Det ska poängteras att det inte bara är politikernas anammande av företagsekonomiska styrningsprinciper för offentlig förvaltning, i form av NPM, som bidrar till en ökad byråkratisering av samhället. Även inom näringslivet frodas byråkratin. Hela bank-, kredit-, och finansvärldens expansion sedan 1970-talet har gett upphov till en enorm tjänstemannabyråkrati som sysslar med att på olika sätt förvalta och understödja kapitalet.

Angående näringslivet och utbildningssektorn kan jag nämna en workshop inom historiedidaktik jag medverkade på för några år sedan. Det var dels doktorander från Umeå universitets forskningsmiljö Historia med Utbildningsvetenskap, dels doktorandkollegor från Stanfords History Education Group. För merparten av oss svenska doktorander var det givet att vi efter disputationen ville fortsätta inom akademin. Flera av våra amerikanska kollegor ville däremot till näringslivet och den arbetsmarknad som där finns inom utbildningsbyråkratin med inriktning mot bland annat de lukrativa nationella proven. Kanske var jag som nybliven doktorand akademiskt idealistisk, men jag blev förvånad över att så många av Stanforddoktoranderna inte var mer intresserade av att fortsätta forska och undervisa. Men med hänsyn till hur arbetsmarknaden och arbetsvillkoren generellt ser ut i både USA:s och Sveriges universitetsvärld – med hård konkurrens om både de timbaserade undervisningsinhoppen och projektbidragen – och att det inom utbildningsbyråkratin finns relativt gott om tjänster med tillsvidareanställningar, så börjar jag som nydisputerad att förstå mina amerikanska kollegor.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s