Kristeorin i ”Staden och kapitalet. Malmö i krisernas tid”

översvämning i malmö emporia

Under juni ska jag skriva en text till Arbetarens essäuppslag om kulturgeografen, urbanforskaren och stadsplaneraren Ståle Holgersens nyligen utkomna Staden och kapitalet. Malmö i krisernas tid (2017). Redan nu tänkte jag emellertid börja formulera några kommentarer om Holgersens kristeori som intar en central plats i boken. Eventuellt blir det ytterligare ett inlägg där jag diskuterar hans slutsatser om de senaste decenniernas stadsutveckling i Malmö och de framtidsscenarier han skisserar för staden.

Ett grundantagande i Staden och kapitalets kristeori är att vi befinner oss i en ”diabolisk dubbel kris” som involverar både ekologin och ekonomin. De accelererande klimatförändringarna hävdas vara en tydlig konsekvens av de senaste två seklernas industrialisering och förbränning av fossila bränslen, medan den ekonomiska krisen ses som utslag av motsättningar immanenta i kapitalismens funktionssätt. Holgersen har ett uttalat marxistiskt perspektiv på Malmös stadsutveckling sedan 1800-talets industrialisering. De två dominerande förklaringarna av kapitalismens återkommande kriser inom den marxistiska teoribildningen får varsin sammanfattning:

Överproduktion: den tradition som inriktar sig på cirkulationssfärens konsumtion och framhäver de realiseringsproblem som uppstår då överproduktionens bristande efterfrågan försvårar realiseringen av produkters värde som pengar på marknaden.

Profit Squeeze och profitkvotens fallande tendens: den teoribildning som inriktar sig på produktionssfärens grundläggande motsättningar. I den finns i sin tur två övergripande förklaringar: dels en som betonar arbete-kapital-dialektiken, dels en som betonar kapitalens konkurrens. I den förstnämnda förklaringen hävdas att arbetarklassens kamper, under främst den fordistisk-keynesianska epoken, gav högre löner och bättre arbetsvillkor vilket skapade en så kallad Profit Squeeze som resulterade i förflyttning av industriell varuproduktion till länder med billigare arbetskraft och lägre beskattning. I den andra förklaringen om profitkvotens fallande tendens poängteras hur det generellt investeras mer i konstant kapital (teknologi) än i variabelt kapital (arbetskraft). På kort sikt kan det visserligen öka företagens profit, men sammantaget medför det att profitandelen minskar i relation till den totala omsättningen, eftersom det bara är levande arbete som kan skapa värde och därmed profit.

Holgersen tar inte explicit ställning för någon av förklaringarna på bekostnad av den andra. Först med motiveringen ”att det finns en fara i att lägga alla ägg i samma kristeoretiska korg. Världen är för komplex för det”. Senare i boken utvecklar han sina resonemang om det frånvarande ställningstagandet:

Debatterna mellan teoretiker som förespråkar de två huvudteorierna har ofta varit extremt polariserade. Det är synd; polariserade debatter blir ofta mindre konstruktiva och mer av skyttegravskrig. Detta är särskilt dumt i just denna fråga eftersom de båda tendenserna med stor sannolikhet har samverkat under de senaste decennierna, och att just detta gjorde krisen 2008 så massiv.

Baserat på en akademisk perspektivism kan det vara ett både klokt och pragmatiskt val eftersom kristeorierna i Staden och kapitalet ändå mer fyller funktionen av en teoretisk kontext, än att vara analytiska kategorier (den mer operativa delen av hans teoretiska anslag handlar om hur den förda stadsutvecklingspolitiken kan förstås i relation till John Maynard Keynes och Joseph Schumpters realpolitiska idéer om kapitalismen). Jag reagerar emellertid på två sammanhängande resonemang i Holgersens teoretiska utläggningar:

Till att börja med hans resonerande om ”att stora kriser verkar komma med någon form av regelbundenhet (inom ramar av 40-60 år), och att de löses genom skapandet av nya paradigm”. Holgersen reserverar sig mot tanken på determinerande långa vågor, men betonar likväl att ”perioderna av tillväxt och kris verkar ändå ha någon form av rytm”. Senare i boken sammanfattar han ”hur kapitalismens historia verkar röra sig i ett vågliknande mönster, även om det verkar vara svårt att enas om periodisering, avgränsningar och orsak till vågorna”.

Jag reagerar också på Holgersens betoning av ”kapitalismens förmåga att ständigt förnya sig” och att han därför är ”rätt främmande” inför idén att det kapitalistiska systemet faller sönder av sig självt.

Å ena sidan framhåller han en värld som präglas av grundläggande motsättningar i produktionens logik som gör att det döda arbetet (kapitalet) ständigt växer på det levande arbetets (arbetskraftens) bekostnad, samtidigt som de ekologiska konsekvenserna av kapitalismens industrialisering successivt håller på att förinta förutsättningarna för människans nuvarande samhällsform.

Å andra sidan framhävs jämviktsidén att kapitalismen, oberoende av kapitalismens historiska utveckling och produktionsepokens förutsättningar däri, alltid återhämtar sig och ger upphov till nya produktionsparadigm. Men i de första resonemangen om ekologiska och ekonomiska motsättningar anas ett förfall och slut på kapitalismen – ett slags inneboende eskatologi för vår civilisation som alltså samtidigt förnekas.

Holgersen värjer sig på så sätt mot den, enligt mig, uppenbara konsekvensen av hans resonemang rörande både biosfären och produktionssfären. I det avslutande kapitlet skriver han exempelvis följande:

Men även om alla tidigare kapitalistiska kriser har funnit sina lösningar betyder inte det nödvändigtvis att det också måste bli så den här gången. Kanske går vi in i en tid av permanent kris, med låg tillväxt, ökad fattigdom och där uppror trycks ned på allt mer aggressiva sätt? Eller kanske kapitalismen rent av faller? Det kan verka osannolikt, men vi kan inte veta. Ett starkt argument för att kapitalismen skulle överleva också detta finner vi i det faktum att det kapitalistiska systemet uppvisat en enastående förmåga till förändring och anpassning.

Holgersen poängterar alltså dels kapitalismens oförmåga att förändras och anpassas till en reproduktion som inte baseras på förbränning av fossila bränslen – han gör till och med en poäng av att den globala fossilförbränningen ökar – dels kapitalismens oförmåga att ackumulera värde utan levande arbete. Som han skriver är problemet med det sistnämnda att de låga profitkvoterna i de produktiva sektorerna gör att ekonomin blir alltmer beroende av finansiell spekulation för att upprätthålla även en modest tillväxt. Därmed blir det postindustriella samhällets ekonomi också alltmer instabil och osäker. Holgersen understryker frånvaron av återhämtning och hållbar tillväxt efter att stater med hjälp av skattepengar rekapitaliserade banker och bolag 2008-2009 – något han hävdar förhindrade ”en mer allvarlig depression och med stor sannolikhet även kapitalismens undergång”. Frågan om vad som ska driva den postindustriella ekonomin förutom hushållens ökade skuldsättning och ökade priser på bostadsmarknaden har sedan dess blivit än mer pressande.

Men för att återknyta till Holgersens skepticism inför kapitalismens självverkande sönderfall: Vad är finansialiseringen av den globala ekonomin och klimatförändringens pågående konsekvenser om inte processer av kapitalismens självgenererade och strukturella desintegration och söndervittring?

Mina kanske något petiga teoretiska anmärkningar hindrar inte att jag verkligen uppskattar Holgersens initierade och uppriktiga resonerande – hur han sammanför och vrider och vänder på de faktorer och utvecklingslinjer han identifierar som avgörande. Det är dessutom svårt att klandra någon för motviljan mot tanken på den egna civilisationens sönderfall.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s