Framtidsscenarierna i ”Staden och kapitalet. Malmö i krisernas tid”

björn bondesson 'gränsen'

Björn Bondesson ‘Gränsen’

Urbanforskaren Ståle Holgersens dom i Staden och kapitalet (2017) över den hittillsvarande stadsutvecklingspolitiken i Malmö under den postindustriella epoken är hård men rättvis: när det har byggts i fattigare stadsdelar har kommunen varit tämligen passiv och låtit utförsäljningar/privatiseringar finansiera byggandet. Besluten har föregåtts av minimal diskussion med och inkludering av de berörda. När det däremot har byggts för rika – nya bostadsområden såväl som symboliska prestigebyggnader – har kommunen varit ytterst aktiv med subventioner och månat om dialog och samförstånd.

I bokens empiriska kapitel beskrivs de politiska processerna och hur de ekonomiska kriserna på 1990-talet och 2000-talet har motiverats och försvarats med retorik om kreativa och innovativa omvandlingar av den existerande staden, men hur de i praktiken har hanterats med en nybyggande motkonjunkturpolitik. Den postindustriella staden har på så sätt byggts i linje med en nyliberal urban regim med tilltagande inslag av åtstramningspolitik och segregering, fast med en byggiver inspirerad av den fordistisk-keynesianska epokens industriella stad:

Det är en intressant fråga att ställa sig om Malmö nu upprepar sitt misstag från 1980-talet och producerar gårdagens geografiska landskap när det redan är för sent. Bygger man i Malmö en stad som var kronan på verket för gårdagens kapitalism? Byggs byggnader som är symboler för något som redan är historia? Kommer Malmö Live – i likhet med bilfabriken – bli ihågkommen som något som byggdes för sent: Kommer Malmö Live bli en gravsten över den postindustriella stadens entreprenöriella övermod?

Har det postindustriella Malmö således byggts som svar på gårdagens efterfrågan och därmed byggts längre in i den nuvarande klimatkrisen och bubbla-på-bubbla-krisen? Den bristande efterfrågan på alla shoppingcenter, med de pågående diskussionerna om Entrés framtid som exempel, ger en fingervisning om utvecklingen. Vad som är säkert är att den utlovade nedsippringseffekten av att locka övre medelklass och överklass till staden har varit en besvikelse för arbetarklassen. Städers ökande konkurrens om de rika skattebetalarna har, föga förvånande, bara lett till mer byggnation och planering för samma målgrupp på bekostnad av majoriteten av den befintliga befolkningen.

Staden och kapitalets styrka är inte att den kommer med en nydanande omtolkning – både Malmös specifika utveckling och den allmänna tendensen till tydlig klasskaraktär i stadsbyggnadspolitiken är kända sedan tidigare. Bokens styrka är att den har en gedigen och samlad genomgång av utvecklingen, vars både unika och generella karaktär förklaras i sitt längre historiska sammanhang.

I det avslutande kapitlet försöker Holgersen att formulera några kvalificerade gissningar om hur Malmö och världen kan komma att se ut runt år 2030.

Till att börja med hävdar han att ”krisen kommer att ‘lösas’ genom massiv kapitalförstörelse, genom introducerandet av ny teknologi och genom skapandet av nya klassammansättningar”. Som han poängterar lär oss kapitalismens historia dessvärre att den effektivaste metoden för massiv kapitalförstörelse är storskaliga krig som ”genom systematisk ödeläggelse av kapital, och massiva mobiliseringar och investeringar under kriget, genom att återställa profitkvoterna efter destruktionen och inte minst genom de enorma möjligheter till uppbyggnad som kommer efteråt”.

Med referens till journalisten Naomi Klein hävdar Holgersen sedan att: ”Antingen ändrar klimatet vårs livsförutsättningar och våra liv, eller så måste vi i grunden förändra politiken inom de kommande åren: oavsett vilket kommer världen att ändras radikalt”. Problemet med den nuvarande ”klimatsmarta” politiken – vare sig den kan kategoriseras inom de ekologiska fixen, den ekologiska moderniseringen eller den gröna keynesianismen – är att den inte är ekologiskt hållbar eftersom den inte förändrar de grundläggande maktrelationerna som utgör den ekonomiska politiken. Holgersen har tidigare i boken exempelvis poängterat att: ”I Västra Hamnen befolkas världens mest ekologiska stadsdel av människor som har ett konsumtionsmönster som skulle ödelägga jordklotet en gång för alla ifall det blev till norm bland jordens befolkning”. En verkligt ekologiskt hållbar stad kan – med hänsyn till fossil förbränning och energiförbrukning – vare sig reproduceras med nuvarande konsumtion, bilåkande, flygindustri, globala transportindustri, internetanvändning eller robotisering.

Holgersen skisserar och diskuterar därefter tre framtidsscenarier:

  • Mer av samma med fortsatt åtstramningspolitik med drömmen om en med nästa innovation kommande teknologisk och ekologisk fix.
  • (Grön?) keynesianism med ökad statlig styrning, investeringar och viss reglering av kapitalet.
  • Ekosocialism med planekonomi, kooperativt ägande, arbetarstyrda företag, ifrågasättande av tillväxtekonomin och devalvering eller rentutav förstörelse av det fossila kapitalet och dess infrastruktur. Angående det sistnämnda är Holgersen tydlig med att klimatet oavsett vilket kommer att förändra den politiska ekonomin och förstöra kapital genom extremväder, temperaturökningar, torka och andra konsekvenser av klimatförändringarna.

Därutöver resonerar Holgersen även om en fascistisk utveckling – som han utan att förklara varför inte vill göra till ett fjärde framtidsscenario – och huruvida en sådan skulle kunna vara kompatibel med fortsatt åtstramningspolitik eller (grön) keynesianism. Han problematiserar kritiskt de två sistnämnda alternativen, medan hans egen preferens, ekosocialismen, konkretiseras med exempel på hur en sådan stad kan börja planeras och byggas: förtätning av villaområden, delade jobb genom kortare arbetstid, icke-kommersiella kooperativ, en generell maxlön, bostadsrättspriser som inte över- eller understiger svängningarna i konsumentprisindex, kommunal förköpsrätt för fastigheter, kommunala byggbolag, pensionspengar placerade i demokratiskt-produktiv riktning, statlig subsidiering av egenproduktion av bostäder, och så vidare.

Både de kritiska problematiseringarna och de inspirerande resonemangen om ekosocialismens stadsplanering är utmärkta, men dessvärre blir kapitlet som helhet rätt hoppigt och rörigt: hur menar Holgersen att ett eventuellt kommande världskrig, klimatförändringarna, kapitalets nya paradigm och den fascistiska utvecklingen kan samverka med de tre skisserade scenarierna? Det formuleras aldrig hur det hela kan tänkas hänga samman. Problemet verkar vara att Staden och kapitalet förvisso har ett marxistiskt grundperspektiv, men att det präglas av en akademisk perspektivism som undviker tydlig positionering i avgörande frågor. Det gör historiesynen något diffus, vilket inte påverkar de empiriska delarna, men däremot grumlar det hur Holgersen menar att de olika ekologiska, ekonomiska och politiska omständigheterna samverkar och hänger samman rörande framtidsutvecklingen.

Det känns visserligen drygt att klandra en forskare för att inte ha en mer genomtänkt ontologisk positionering gällande något så anspråksfullt som världens sammansättning, men utan en sådan blir det svårt att skissera övertygande framtidsscenarier gällande den globala utvecklingen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s