Människolarven

markens gröde

Från stumfilmen ‘Markens grøde’ (1921)

För snart två veckor sedan blev jag för andra gången pappa. Precis som senast får bebisen mig emellanåt att tänka på en människolarv som mödosamt och tafatt kravlar runt och letar efter föda med munnen. Jag var ganska säker på att liknelsen vid en larv kom från Knut Hamsun. Närmare bestämt från något av de första kapitlen i Markens gröda (1917) då bonden Isak Sellanrå i Nordnorges ödemark för första gången blir far. Styckena jag förmodligen tänkte på ser ut att stå att läsa i det tredje kapitlet:

Isak fick se det lilla röda ansiktet, och det var välskapat och inte harmynt, och det fanns tjockt med hår på huvudet. En lite vacker medborgare efter sitt stånd och sina villkor i en trälåda. Isak kände sig besynnerlig till mods. Bergtrollet stod inför undret, som blivit till en gång i ett heligt töcken. Det trädde fram i livet med ett litet ansikte som en allegori. Dagar och år skulle göra undret till en människa.
– Kom och få dig mat, sade Inger…
Isak röjer skog och hugger ved. Han har kommit längre än han var. Han har såg, han sågar ved, och vedstaplarna blir väldiga, han gör en gata av dem, ja en hel by. Inger är mera bunden vid stugan nu och kan inte vara hos mannen medan han arbetar, men istället kommer Isak hem då och då. Besynnerligt med en sådan där liten varelse i en låda! Det kunde inte falla Isak in att bry sig om honom, och förresten var det ju bara ett kryp, det kunde gärna ligga där. Men man var ju människa och kunde inte utan deltagande höra på skriket, på ett sådan litet svagt skrik.

Jag verkar alltså ha kommit ihåg fel, men en larv kan ju visserligen sägas vara ett kryp. Översättningen till svenska är gjord av den flitige och skicklige Hugo Hultenberg. I det norska originalet heter det även där kryp: ”og forresten så var det bare et kryp”. Det kommer sig att jag också har ett exemplar av romanen på engelska. Där lyder Sverre Lyngstads översättning: ”anyway, it was only a worm”. Krypet har alltså blivit till en mask. Kryp, mask, larv…

När jag bläddrar, ögnar och läser lite i Markens gröda påminns jag om vilken enastående författare Hamsun var. I samband med en längre flygtur för några år sedan läste jag om valda delar av romanen i Lyngstads engelska översättning och blev även då väldigt entusiastisk.

Jag försökte därför att formulera romanens ihållande storhet närmare ett sekel efter att den skrevs med hjälp av bland annat litteraturvetaren Anna Jörngårdens avhandling Tidens tröskel. Uppbrott och nostalgi i skandinavisk litteratur kring sekelskiftet 1900 (2012). En förklaring till varför Markens gröda fortfarande är så vital kan vara kombinationen av och växlingen mellan berättarröstens episka ton och perspektiv, den allmänt emotionella laddningen av även de mest anspråkslösa sysslor, och det folkliga talspråket. De bästa styckena har en melodiös, sjungande och närmast psalmartad kvalitet.

Vidare tycker jag att författaren Karl Ove Knausgård har en bra poäng om Hamsuns märkliga kombination av modernism, realism och magi:

I så gott som alla hans romaner ligger den förtrollade och den avförtrollade världen sida vid sida, och den insikt det resulterar i, att det egentligen är hipp som happ, är den om livets tomhet och meningslöshet. Men även det kan man fira, och det är väl kanske det hans böcker egentligen gör.

Se blogginlägget: Ernst Bloch och Knut Hamsun – profeter för vår tid?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s