Under Malmös asfalt ligger landets bästa odlingsjord

jordbruk i folkets park

I fredags morse vaknade jag för första gången i år till måsskrik. Det är ett säkert vårtecken. Måsarnas skrikiga närvaro har förmodligen präglat Malmö så länge staden har funnits, det vill säga sedan 1100-1200-talet. Utan att ha något empiriskt belägg för det föreställer jag mig att speciellt de höga skyddsvallar som omringade staden innanför kanalen under tidigmodern tid torde ha varit fulla av häckande måsar. Eller rättare sagt; ifall skyddsvallarna inte noga hölls fria från måsarnas bon torde de ha varit utmärkta platser för måsarna att sätta bon på.

Kung Christian IV förbjöd år 1619 hållandet av svin i Malmö med hänsyn till den skada på stadens befästningar i allmänhet och vallar i synnerhet som djuren åstadkom. Det var ett förbud som borgmästare och råd återigen kungjorde 1636. Påträffades svin lösa fick nattmannen rätt att driva in dem till hospitalet ”de fattige till beste”. Över ett och halvt sekel senare, 1755, klandrade Generaltullarrendesocietet tullinspektor Abraham Rosenborg eftersom ”studenter och flere” gjort lönngångar i vallarna för att därigenom kunna smuggla in ej förtullade varor (främst brännvin verkar det som) i staden, vars portar och stadstull stängdes om nätterna. Förbudet mot lösa svin verkar emellertid inte alltid ha efterlevts. År 1760 beklagar exempelvis handelsmannen Haquin Bager i en skrivelse till magistraten hur svinen på Malmös gator ”flanquera och marodera till ful syn för folk” och hur de ”upprotar” stadens vallar och bastioner.*

Det är sådana kuriösa detaljer som kan levandegöra en stads förflutna stadsbild.

I dessa till synes små detaljer finns också antydan till en större historisk sanning om hur flora, fauna och naturens element förvånansvärt snabbt bryter ned en stad som inte hålls efter. Olika livsformers behov och begär tenderar att penetrera, underminera och bryta sönder städernas skyddsbarriärer och uppdelningar – se den angränsande diskussionen i inlägget Bortom städerna och historien. Slutsatsen där om nödvändigheten av att, på sina håll, bryta upp asfalten i de forna industristädernas vägnät och tvånget att överskrida motsättningen mellan stad och landsbygd, kan säkert låta alarmistisk och drastisk. Tids nog är det emellertid omständigheter som lär göra sig påminda även i Malmö och Sverige eftersom det industriella jordbruket baseras på ändliga resurser i geosfären vilket gör det utmätt i tid.

Vårt industriella jordbruk, och därmed vår matförsörjning, är beroende av fosfor och kväve men i förhållande till den avkastning som ett industriellt jordbruk kräver finns det för lite fosfor och kväve i jorden. Därför används växtnäringsämnen för att ge större skördar. Fosforn bryts i gruvor och är, liksom kvävet, påtagligt ändlig. Kvävefixeringen i jorden kräver enorma mängder fossil naturgas, samtidigt som naturen inte kan härbärgera allt kväve som produceras. Det industriella jordbrukets uppbyggnad har således en immanent gräns. När den nås måste jordbruket klara sig förutan dessa syntetiska gödningsämnen. Det innebär ett jordbruk med mindre avkastning. Då kommer människan inte ha råd att låta högklassig odlingsjord ligga obrukad under asfalt ämnad som underlag till fordon drivna med fossila bränslen.

I en rapport från Länsstyrelsen konstateras följande om Skånes åkermark:

I Skåne finns Sveriges bästa åkermark. I ett brett bälte i västra och södra Skåne finns åkermark av klass 8-10, d v s den högst klassade åkermarken i Sverige, sett utifrån ett produktionsperspektiv. Åkermark med så hög produktionsförmåga finns i Sverige endast i Skåne och kan konkurrera med de bästa jordarna i Europa (Skånes värdefulla jordbruksmark. Tätortsexpansion och utbyggnad av infrastruktur på högt klassad åkermark – från 1960 till nutid 2001:45).

Inte minst sydvästra Skånes åkermark är därför högintressant i fråga om landets livsmedelsstrategi och grad av självförsörjning.

Mycket av de senaste decenniernas utbyggnad i regionen är likväl ogenomtänkt och slösaktigt gjord med ytkrävande parkeringsplatser, öde gräsmattor och utspridd industri. Kanske är det därför mer korrekt att säga att sydvästra Skåne hade landets mest högproduktiva åkerjord. Två avgörande frågor är hur förorenad delar av jorden är och hur snabbt ett nytt jordskikt kan bildas. En rad landskapsarkitekter formulerade problemet med denna exploatering så här i en debattartikel för några veckor sedan:

Som en följd av bristande regelverk, låga arkitektoniska ambitioner och kortsiktig planering bebyggs nu Skånes åkerjord i rask takt – helt i onödan. Sedan 1960-talet har en yta som motsvarar fem nutida Lund byggts över. Det tar tusentals år för ett jordskikt att bildas, något som gör att det inte går att se jord som en förnybar resurs. Samtidigt ökar trycket på åkrarna; befolkningen växer, i Sverige och i världen. Fler ska ha mat, men redan idag måste Sverige importera livsmedel för att klara matförsörjningen, något som är riskfyllt om en krissituation slår ut importen en längre tid. Jorden i Skåne är så bra att för varje hektar åker som försvinner här måste upp till tio hektar sämre mark tas i anspråk någon annanstans i världen för att kompensera produktionsförlusten (Förutom att Skånes städer ligger på värdefull mark, är de slösaktigt byggda).
Landskapsarkitekterna poängterar också att det även i Malmö, trots att det är en av landets mest tätbebyggda städer, går att bygga tätare, smartare, effektivare och trivsammare. Deras förebilder hittar de inte bara i andra europeiska städer – Fredriksberg i Köpenhamn och Cuneo i Italien – utan även i flera av Sveriges äldre stadskärnor. Till exempel kan Malmös äldre stadsbyggnation vara en förebild när antingen vi eller framtida generationer lär få börja bryta upp asfalten i och runt Malmö för att odla mat i jorden. Tilläggas kan att framför allt grönkål var populärt att odla i det tidigmoderna Malmö eftersom den är lättodlad, frosttålig och nyttig.
___________________________________________________________________________________________
* Se Leif Ljungbergs, Ur djupa källarvalven. Kulturhistoriska skisser från Malmö och annorstädes (1950), och Rickard Bengtssons, Ombytta roller. Om Malmö tullare som lurendrejare och tullförsnillare 1658-1850 (1990).
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

communists in situ

leberwurst proletariat

Angry Workers of the World

Precarious and Unruly

The Real Movement

Communism is free time and nothing else!

Guldfiske

Just another WordPress.com site

Copyriot

Multiplication can produce powerful numbers

francesblogg

"Såväl muntligen som skriftligen uttrycker sig Tuuloskorpi ytterligt provokativt"

motarbetaren

A fine WordPress.com site

%d bloggare gillar detta: