La Dolce Vita igen

la dolce vita stranden

Det senaste decenniet har Frederico Fellinis La Dolce Vita (1960) varit en av de filmer som jag sett mest och återkommit till oftast i tanken. De sista veckorna har jag tänkt på olika scener från filmen mer eller mindre dagligen – kanske för att jag har varit missmodig. La Dolce Vita handlar om den drygt fyrtioårige skvallerjournalisten Marcello Rubins rastlösa sökande efter mening i tillvaron i Rom. Det är en stad som håller på att omvandlas från att ha varit en rätt blid stad i skuggan av Vatikanens och Påvens moraliska överhöghet, till att bli en kommersiell nöjesstad präglad av medialisering och celebritetskultur. Inte ens den katolska kyrkans helgonkult undgår varuformen och penningformen.

Rubin, spelad av Marcello Mastroianni, gör så gott han kan för att hitta kärleken, knyta an till sin far, få tid till att skriva den där romanen och att umgås mer med sin intellektuella förebild och vän Steiner. Men allt går om intet: han klarar inte av flickvännens domesticerade tillvaro. Av hans flörtar med andra kvinnor blir det i slutänden ingenting. Vidare får han aldrig riktigt till romanskrivandet. Relationen till fadern förblir ytlig och flyktig. Och författaren Steiner tar livet av sig och hela sin familj. Likväl är La Dolce Vita verkligen ingen dyster tragedi. Tvärtom är det en av de mest vitala och sensuella filmer jag sett – mer eller mindre varenda scen är fylld av intressanta karaktärer. Ingenting är entydigt. Allting befinner sig i rörelse.

Jag har tidigare skrivit om La Dolce Vita i inlägget Pojkmannen Marcello Rubin. För att än bättre kunna förstå filmens tjusning och dragningskraft, som gör att jag inte kan sluta tänka på den, har jag nu också kollat igenom mina understrykningar från Fellini on Fellini (1996/1974) som jag läste förra sommaren. Det är en utmärkt samling av olika texter skrivna av Fellini mellan 1955 och 1973 i engelsk översättning. Inte för att han skulle sitta inne med den slutgiltiga sanningen om filmen, men hans idéer och avsikter kan vara intressanta för att förstå den.

Fellini hävdar bland annat att hans filmer aldrig har någon klassisk konkluderande slutscen som narrativt knyter ihop filmen. Detta eftersom han inte har någon ambition att moralisera eller didaktisera utan vill ge publiken ansvaret att själva besluta sig för hur det ska gå för karaktärerna. La Dolce Vita hör till de av hans filmer där denna öppenhet är mest framträdande. Det är ett elementärt berättargrepp och en viktig förklaring till varför filmen så att säga stannar kvar hos publiken och har blivit en sådan klassiker.

Om sin livssyn skriver Fellini vid ett tillfälle:

To me, life is beautiful, for all its tragedy and suffering, I like it, I enjoy it, I am moved by it. And i do my best to share this way of feeling with others.

Det skulle även kunna vara en träffande beskrivning av den livsbejakande energin i La Dolce Vita. På tal om frågan att finna mening i tillvaron associerar Fellini till just slutscenen i filmen:

Do you remember that girl who said things that couldn’t be heard, from beyond the river, in the final sequence of La dolce vita? She was trying to communicate, from a healthier, cleaner world, with men as corrupt as the fish that chose the Rimini beach of Miramare in 1934 as a place of death and putrefaction. What was the girl saying?’

After what I had just experienced, of course I tried to imagine what the girl was saying, since Faenza had asked me so peremptorily.

‘Life has no meaning, but we must give it one,’ Chaplin said in Limelight, another thing quoted by Faenza in his rejection of today’s young. Perfectly true. But if the meaning we have so far given it has brought us to our present state, then clearly we must give it a new one. And in order to give it a new one we must destroy the old.

Det ska förtydligas att Liliano Faenza var en författare från Fellinis hemort Rimini och att fiskmonstret i filmen baseras på en stor och skrämmande fisk som i hans ungdom flöt iland på Riminis stränder.

Det är ett magnifikt slut: den desillusionerade och förfallne pojkmannen och playboyen som lite oroligt tittar på havsmonstret, leviathan, som stirrar på honom från döden och slutligen flickan, Paula, ”ängeln” från Umbrien, på andra sidan viken som ropar till honom och vill att han ska komma över till henne. Men han hör henne inte för vågornas brus och verkar i vilket fall ändå redan ha gjort sitt livsval.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s