Det utopiska kreditberoendet

alex prager 'hypocritedesign'

Alex Prager ‘Hypocritedesign’

Den 15 september 2008 ansökte investmentbanken Lehman Brothers Holdings Inc om konkursförvaltning. Det synliggjorde, och kan sägas ha inlett, en av historiens värsta finanskriser. Detta tioårs-”jubileum” har på olika sätt uppmärksammats. I Sverige har exempelvis Riksbankchef Stefan Ingves intervjuats:

Han menar att Sverige har blivit mer sårbart nu än under finanskrisen för tio år sedan. En bostadsmarknad i obalans, högt skuldsatta hushåll och en stor banksektor som oroar honom (Hur väl rustat står Sverige inför nästa kris?).

Dessa hotande ekonomiska omständigheter är, paradoxalt nog, också tydliga exempel på att vi tvärtom vad som ofta hävdas inte alls har lämnat utopiernas tid bakom oss. De existerar i allra högsta grad, men de tar inte längre formen av visioner om ett ekonomiskt rättvist och socialt jämlikt samhälle, utan snarare privata och avsocialiserade former. Exempelvis en bostadsmarknad som har expanderat bortom både inkomster och BNP, och att de svenska hushållen hör till OECDs mest skuldsatta och en banksektor vars kärnverksamhet har blivit bostadslån och vars tillgångar numera motsvarar drygt 400 procent av landets BNP. Denna olycksbådande treenighet kan sägas vara uttryck för en tro på en bestående tillväxt, utan större risk för bubblor, prisfall eller finansiella kriser – som ju skulle kunna riskera kapitalackumulationen och profiten, och i förlängningen därav kreditens återbetalning. Ordet kredit kommer för övrigt från latinets credo; ”jag tror”. För en utförligare diskussion om bostadsmarknaden, kreditekonomin och banksektorn se inlägget Skuldsättningen, bostadsbubblan (och finanskraschen?).

I ett tal för Bank for International Settlement (BIS), om att det var tio år sedan den senaste globala krisen inleddes, påpekade nyligen Irlands Centralbankschef, Ed Sibley, att den globala situationen i fråga om kreditnivåer är ännu värre i dag än vad den var för ett decennium sedan:

In this context, it is noteworthy that both globally and domestically the levels of debt that characterised the build up to the crisis has not disappeared. In fact, global debt levels are higher now than they were in 2009, reaching the record peak of $164 trillion in 2016 – equivalent to 225 per cent of global GDP. Debt in advanced economies is at levels not seen since the Second World War (The Banking Crisis – A Decade On).

I fråga om Sveriges situation begränsar den negativa styrräntan tills vidare den monetära politik som annars skulle kunna balansera landets ekonomi vid en kris. Det främsta monetära försvaret är såtillvida redan förbrukat. Detsamma kan sägas om situationen i Danmark, som ju också står utanför Eurosamarbetet och har minusränta. Tilläggas kan att den Europeiska Centralbankens styrränta den senaste tiden har höjts från minus till plusminusnoll.

Förutsättningarna för den fiskala politiken ser inte mycket bättre ut. Makroekonomerna Lukas Haffert och Philip Mehrtens har, med Sverige som främsta exempel, visat att när en fiskal konsolideringspolitik väl har etablerats i ett lands politiska diskurs och institutioner är det ytterst svårt att förändra den (From Austerity to Expansion? Consolidation, Budget Surpluses, and the Decline of Fiscal Capacity).

Det är emellertid en verklighetsbild som kan problematiseras något. De finanspolitiska stimulansåtgärder som genomfördes i bland annat Sverige under den omfattande konjunkturnedgången 2008-2009 kan betraktas som storskaliga postkeynesianska stimulans- och räddningsprojekt. Det gör exempelvis Damien Raess och Jonas Pontusson, forskare i internationell ekonomisk politik. Med hjälp av skattemedel rekapitaliserades banker och andra finansiella företag som hade icke performativa lån och likviditetsproblem. Raess och Pontusson poängterar att de snabba och enhetliga räddningsaktionerna som då genomfördes i OECD visserligen var storskaliga fiskala projekt, men likväl av en helt annan karaktär än både den samtida vänsterreformismens olika varianter av ekonomisk politik och de ingripanden som präglade flera av OECDs medlemsländer i samband med krisen 1973-1974. Bland 1970-talets heterodoxa ingripanden fanns protektionism, valutadevalvering, industriell subventionering, samt utvidgning av arbetslöshetsförstärkningarna och höjning av arbetslöshetsbidragen. Det är initiativ som numera mer eller mindre har omöjliggjorts av den globala styrningens olika rättsliga internationella överenskommelser (Länder som är olika för en allt mer likartad krispolitik).

Något som däremot är ekonomiskt genomförbart är skattefinansierad arbetskraft utan riktiga anställningar. I Sverige kostar den årligen runt 20 miljarder kronor. De senaste svenska regeringarnas huvudsakliga svar på det generellt minskade behovet av arbetskraft inom OECDs ekonomier har varit att med skattemedel producera och subventionera anställningsformer såsom nystartsjobb, särskilt anställningsstöd, instegsjobb, yrkesintroduktionsanställningar och lönebidrag. Denna satsning kan definieras som ett slags fiskal (postkeynesiansk?) stimulanspolitik. Sociologen Roland Paulsen, som forskar om arbetssamhället, har sammanfattat denna till synes paradoxala situation med att ”ett samhälle som gör sig allt mindre beroende av arbete blir alltmer inriktat på att lösa sina sociala och ekonomiska problem med just arbete” (Vi bara lyder. En berättelse om Arbetsförmedlingen, 2015).

Även om konsolideringsstyrningen i praktiken har omöjliggjort andra fiskala projekt i den storleksordning som rekapitaliseringen av finansiella företag innebar, förhindrar det inte att postkeynesianska narrativ om fiskal politik fortsätter att användas av vänsterreformistiska partier och fackföreningar. Det är åtminstone något som jag har kunnat se i min forskning i ämnet. Jag har undersökt och problamtiserat den samtida svenska vänsterreformismens ekonomiska politik – som den uttrycks genom Socialdemokraterna, LO och Vänsterpartiet – och hävdat att den på olika sätt ger uttryck för en negativ utopi. I en artikel sammanfattar jag det exempelvis som följer:

Kanske har den samtida kapitalismen efter krisen 2008 uppenbarat den existerande reformismens historiskt-strukturella och politiskt-strategiska gränser? Oavsett vilket är det ett minst sagt delikat dilemma hur vänsterreformistiska partier och fackföreningar ska kunna formulera en övertygande ekonomisk politik i världsekonomins nuvarande tillstånd. Genom att fortsätta att vilja vara ”realistisk” och ”ansvarstagande”, i enlighet med den globala styrningen, samtidigt som retoriken om ett uppbyggligt ekonomiskt omfördelande och socialt inkluderande samhälle bibehålls, kan en sådan politik framstå som föråldrad, falsk och nostalgisk då den förutsätter en balanserad och stark tillväxtkapitalism. Den ekonomiska politiken blir då ett slags inverterad och negativ utopi (se ”Svensk vänsterreformism i finansialiseringens epok. Postkeynesianismen som negativ utopi”, Berättelser om arbete, arbetare och arbetarrörelse. Skrifter från Centrum för Arbetarhistoria 8, 2017).

Men finns det, som utopiskt tänkande betraktat, någon större skillnad mellan vänsterreformismens explicita eller implicita tro på en i grunden stabil och uppbygglig kapitalism för 2000-talet, och det praktiskt-ekonomiska kreditberoendet? Är inte båda uttryck för negativa utopier? Och går det ens att tala om en negativ utopi? Är inte alla utopier i någon mån negativa såtillvida att de är omöjliga – icke-platser, platser som inte är – i linje med politikern och författaren Thomas Mores Utopia (1516)?

Samtidigt är både kreditekonomin och postkeynesianismen realiteter och fungerar på olika sätt reproduktivt och systemimmanent för kapitalismen. Men vad krävs då för att en utopi ska vara, så att säga, positiv, och därmed delvis vara världsfrämmande, delvis vara i begrepp att realisera en annan, mer rättvis och jämlik värld, i den existerande? Kanske att den ska fungera radikalt omdanande och bryta med den nuvarande värdeackumulationen i ett försök att skapa en värld som ännu inte är?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s