Asparnas förberedelse på döden och Andrej Rubljevs grubblerier

andrei rublev regn

Fredag den 17 maj: Regn och rusk men vi kör genom ett Skåne med skir, nästan flourocerande, försommargrönska. På väg till Immeln passerar vi bland annat Knislinge kyrka från 1200-talet, känd för sina kalkmålningar som finns bevarade i valven. De gjordes av den så kallade Vittskövlemästaren, Nils Håkansson, eller kanske snarare av hans målarverkstad med kyrkomålare, som under 1450- och 1460-talet utförde flertalet kyrkomålningar i Skåne och Blekinge.

*        *       *

Söndag den 19 maj: Varm och solig försommardag i Östra Göinge. Vi är på väg tillbaka till Malmö. Luften är fylld av vitt snöglobsfluff, från något träd eller någon buske, som stillsamt virvlar runt. Det är väldigt vackert och stämningsfullt. De vita fluffet får mig att tänka på några scener i Andrej Tarkovskijs Den yttersta domen – livsdramat Andrej Rubljev (1966) där ett snarlikt vitt fluff fyller försommarluften.

*        *        *

Tisdag den 21 maj: Jag läser två nyhetsartiklar om det vita fluffet och får veta att det är frön från asp:

Förra årets varma sommar har lett till rekordår för aspblomning. Det vita ludd som flyger omkring och lägger sig som ett snötäcke på marken är nämligen frön från aspträd. Ju varmare sommar, desto större chans att aspen producerar många blomknoppar, som året därpå blommar och släpper frön.

– Chansen att uppleva ett sådant här snöglobsfluff får man kanske aldrig igen. Jag har aldrig varit med om något liknande, det är ashäftigt, säger säger Didrik Vanhoenacker, biolog på Naturhistoriska riksmuseet (Biologens lugnande besked om det vita fluffet: ”Det är inte pollen”).

I den andra artikeln betonas inte enbart den ovanligt kraftiga fröblomningen utan även den omfattande pollenmängden och stora kottkvantiteten och att det är konsekvenser av förra årets torra sommar som har gjort träden stressade:

– När det blir så torrt och varmt så är det en signal att ”nu är det till att överleva och skicka ut avkommor” och det är precis det som skett. Träden blir stressade och sätter mängder med blomknopp, säger Kjell Mohlin, naturvårdsförvaltare med fokus på skogsskötsel på Länsstyrelsen i Jönköpings län.

– Det är det vi sett till exempel på aspen. Otroligt hur den blommar. Det snöar ju i landskapet.

Med fler torra och varma somrar i framtiden borde skogsägare se över vilken typ av skog som planteras, säger Kjell Mohlin.

– Nu är det en signal till skogsbruket och skogsägarna att satsa på trädslag som tål lite torka och de förhållanden som vi förmodligen har framför oss (Skogen tror den ska dö – här är anledningen till alla frön och kottar).

*        *        *

Onsdag den 22 maj: Jag drömde att det skedde en massaker på människor. Efteråt fanns inga överlevande från massakern. Den enda kvarleva och dokumentation som vittnade om vad som hänt var tre rullar med fotonegativ, i plast, som alla blivit exponerade vid flera tillfällen vilket efter framkallningen och offentliggörandet enbart förstärkte det kaotiska i eftervärldens bild av massakern.

*        *        *

På kvällen ser jag om delar av Tarkovskijs Den yttersta domen, som är en av de filmer jag redan sett flest gånger. Filmen är en fiktion om den historiske munken och ikonmålaren Andrej Rubljev som verkade under de första decennierna i 1400-talets Ryssland. Det är ett freskliknande panorma som följer den religiöst grubblande munken och målaren på vandring med sina medhjälpare genom ett ryskt landskap präglat av sönderfall, farsoter, hunger och invaderande tatarer.

De aktuella scenerna med fröblomning återfinns i episoden ”Den yttersta domen. År 1408”. Andrej Rubljev och hans medhjälpare har fått i uppdrag att måla en fresk med den yttersta domen som motiv i katedralen i staden Vladimir. Motivet gör att Rubljev får samvetskval och hamnar i en religiös och konstnärlig kris eftersom han inte vill vara en del av kyrkans försök att skrämma folk. Rubljevs medhjälpare förblir därför lika sysslolösa som katedralens väggar förblir vita. En målarkollega, Danila, försöker att övertala Rubljev utanför katedralen. Kollegan tycker att de ska göra målningen levande, med syndare som kokas i beck så att folk får gåshud och med djävlar med rök ur näsborrarna. Rubljev avbryter honom:

-Rök är inte poängen!
-Vad är poängen då?
-Jag vet inte!
-Varför tittar du mig inte i ögonen?
-Jag kan inte! Jag kan inte måla sådant där. Det äcklar mig. Förstår du inte det? Jag vill inte skrämma människor. Försök att förstå, Danila.

De återvänder till katedralen och Rubljevs sysslolösa medhjälpare. Rubljev ber en av målarpojkarna att läsa något, vad som helst, ur den heliga skriften. Målarpojken slår upp boken på måfå och läser om att kvinnan som ber utan täckt huvud drar skam över sig. Rubljev får en vision om något som han har hört talas om: ryska kvinnor som för att köpa sin stad fri från tatarerna låter sina flätor falla för yxan. Rubljev ser en lång rad kvinnor, kämpande med sin heder under de hjälplösa männens skamsna blickar. Rubljevs vision avbryts av att en stum och intellektuellt funktionsnedsatt flicka kommer in i katedralen och går fram till och tittar och tar på väggen framför Rubljev där han tidigare hällt ut färg i vredesmod. Med ens lossnar Rubljevs konstnärliga paralys och han ubryter: ”Danila, lyssna Danila. Fest! Det är ju en fest, Danila! Och du som sade… De är inte syndare, är de? Hur kan hon vara en syndare, fastän hon inte bar huckle? Vilka syndare…”.

Katedralen får sin fresk. Strax därefter tränger tatarerna, med hjälp av en rysk prins styrkor, in i Vladimir. De plundrar, bränner och massakrerar stadens befolkning som tagit skydd inne i katedralen. Rubljev befinner sig i katedralen. När en krigare griper tag i flickan jagar Rubljev ifatt dem och dödar krigaren med en yxa. Därmed har Rubljev dels begått en dödssynd, dels bergått sin första solidariska handling med en människa utanför klosterlivet. Tidigare har han förhållit sig helt passiv när han bevittnat furstarnas och kyrkans män begå övergrepp på befolkningen.

Massakern och hans egen dödssynd traumatiserar Rubljev som slutar måla eftersom han vägrar att ge den fruktansvärda erfarenheten form i sin konst och eftersom han heller inte längre kan uttrycka sin vision av Kristus kärlek. Rubljev avlägger ett tystnadslöfte och tar sig an flickan, som är hans vittne till och påminnelse om hans dödssynd. Flickan får leva i skuggan av klostret, frusen och utsvulten, och med Rubljevs stumma och bistra barmhärtighet som enda sällskap. När ett gäng tatarkrigare stannar vid klostret låter hon sig villigt rövas bort.

I filmens sista episod erbjuder sig en ensam föräldralös pojke, Boris, vars hela familj har dött i farsoter, att som son till och bärare av klockgjutarens hemlighet gjuta en kyrkklocka som storfursten av Moskva beställt. Boris tar snabbt kommandot över det väldiga uppdraget, med hundratals medarbetare, i ett kärvt och utmattande sökande efter den rätta leran att gjuta i, mot väder, vind och tid – då klockan måste vara klar före den första frosten – men också i kollektiv triumf när arbetet fortskrider. Samtidigt är Boris kompromisslös i sina krav på kvalitet och precision. Rubljev vandrar runt och iakttar arbetet med kyrkklockan. Det får honom att inse att meningen inte är konstens resultat, utan handlingen och gemenskapen i görandet. När den väldiga kyrkklockan slutligen ringer för fursten och det jublande folket, och uppdraget är slutfört, sjunker Boris ihop och gråter. Rubljev går fram till honom och tar Boris i sin famn. Boris erkänner hulkande att hans far inte ville delge honom klockgjutarhemligheten, utan tog den med sig i graven. Pojkens kompromisslösa säkerhet var alltså en bluff för att bryta ensamheten och eländet, för att tillfälligt få uppehälle, mening och gemenskap. Rubljev bryter sitt mångåriga tystnadslöfte:

-Men allt gick ju bra. Det är vackert! Sluta gråta. Vi går tillsammans nu. Du ska gjuta kyrkklockor och jag ska måla ikoner. Vi går till Treenighetskyrkan, du och jag. Du har skapat en sådan fest, en sådan glädje till människorna. Varför gråter du? Så, så. Sluta gråta. Så, så.

Rubljev väljer med det att lämna den renläriga kristna moralens förkrympta liv och istället gå ut i världen och den mänskliga gemenskapen.

Nils-Hugo Geber har påpekat att Rubljevs utveckling liknar en dialektisk process i tre faser:

  1. Den omedvetna, illusionsbundna människan som handlar enligt ett givet socialt och religiöst värdesystem.
  2. Illusionernas och värdesystemets kris åtföljd av tystnad, isolering och passivitet.
  3. Förvärvandet av en illusionfri, relativ moral och återupprättandet av gemenskapen med människorna (se artikeln ”Den yttersta domen”, i antologin Tarkovskij – tanken på en hemkomst, 1986).

Filmen slutar med fyra hästar som står på en udde i en flod i sommarregnet.

Gunnel Vallquist har i nyss refererade antologi poängterat att hästen är ett av filmens återkommande teman och hon har en rimlig tolkning av hur den kan förstås: ”hästen är alledels uppenbart en sinnebild för den frihet människorna inte äger, och den representerar också själva livskraften – det fria livets rent fysiska skönhet”.

Vidare har Igor Evlampijev en intressant förklaring av trosbegreppet i Tarkovskijs filmer:

Problemet för människan och all mänsklig civilisation består i detta: vi har avlägsnat oss alltför långt från källorna för vår existens, ja, så till den grad att vi förlorat känslan för vår enhet med dem. Enligt Tarkovskij är tron något helt annat än en väntan på hjälp från en yttre makt eller helt enkelt ett hopp om en bättre framtid; det är känslan inom en själv och inom själva skapelsen – vars centrum människan är – av ”gudomliga” krafter. Tron är förmågan att göra dessa krafter verkliga och närvarande i världen (Andrej Tarkovskij – ”filmkonstens apostel”).

Tarkovskij var känd för sin kritik mot det teknologiska samhället. I en intervju 1980 sade han exempelvis följande:

Människans centrala problem är att hon inte har någon tillit till naturen. Och fastän det borde finnas tillräckligt med tecken, inser människan i allmänhet inte att hon befinner sig mitt i en med detta sammanhängande kris. Mänskligheten har reflekterat alldeles för litet över möjligheterna till en balanserad teknologisk utveckling med vars hjälp utvecklingen i någon mån skulle kunna anpassas till den levande naturen (Veikko Korkala, ”För mig är konsten en plikt”, Tarkovskij – tanken på en hemkomst, 1986).

I fråga om människans förhållande till naturen har Tarkovskijs filmer Stalker (1979) ett betydligt mer uppenbart ekofilosofiskt tema än Andrej Rubljev. Zonen i Stalker kan exempelvis delvis liknas vid naturen, då den kan slå tillbaka mänskliga handlingar och skicka död och förintelse i retur, men det får eventuellt bli ämne för ett annat inlägg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s