Fadern, sonen och den gåtfulla ålen

jatte 'fäder visar sina söner världen'

Jan Anders Eriksson ‘Fäder visar sina söner världen’

Kulturjournalisten Patrik Svenssons essäbok Ålevangeliet. Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk (2019) är, vad jag kan förstå, i mångt och mycket en bearbetning av faderns död och de existentiella frågor som den aktualiserat för författaren. Svensson har också uppgett att det var först efter faderns död som han började läsa på om ålen och att han inte skulle ha skrivit boken utan faderns död (se intervjun Why a ‘Strange and Nerdy’ Book About Eels Is Making Waves). Den finstämda skildringen av relationen till fadern, via deras gemensamma fascination och fiske av ål, gör att boken platsar i temat om pappablivande i film och litteratur som jag tidigare skrivit några inlägg om: Föräldrars minnesblivandeYeats seglatsFaderns frånvaro, återkomst och tystnadEd Tom Bells två drömmar.

Det finns en återkommande urscen för faderns och sonens ålfiske vid en icke namngiven lummig skånsk å – som torde vara Rönne å i nordvästra Skåne:

Månskenets speglingar, det väsande gräset, skuggorna från träden, det monotona strömmande ljudet från ån och fladdermössen som svävande asterisker över alltihop. (…) Ån representerade hans ursprung, det som var bekant och familjärt och det han alltid återvände till. Men ålen som rörde sig där nere i det fördolda, och emellanåt visade sig för oss, den representerade något annat. Den var snarare en påminnelse om hur lite man trots allt kunde veta, om en ål eller om en annan människa, om var man kommer ifrån och om vart man är på väg.

Fadern och sonen börjar vid ett tillfälle att använda en gammal skånsk fiskemetod, att klumma ål, det vill säga att trä på metervis med daggmask på björntråd med en nål i ena änden och sedan rulla ihop det hela till ”en dallrande och stinkande boll av slem och sekret och vridande kroppar”. Denna boll sänks sedan under natten ner på botten från en båt. När ålen börjar nafsa så dras den upp, helt utan krokar. Klumma ål visade sig fungera bättre än någon annan metod de testade. De hade funnit ett sätt att överlista ålarna:

Och ändå slutade vi att klumma efter bara de där två nätterna. Jag tror att det hade att göra med de bilder som tvingades fram i oss. Den gulbruna och glänsande ålen som krälade fram i bottenslammet i mörkret och slöt sitt gap om en dallrande klump med döende daggmask. Och hur den sedan bara lät sig lyftas upp ur vattnet, utan krok och utan kamp, som om den gett upp, som om den själv försökte undkomma något där nere i det fördolda. Det överensstämde inte med vad vi ville att ålen skulle vara. Den betedde sig inte som vi var vana vid. Kanske hade vi helt enkelt kommit den för nära.

Ålklummandet gjorde således att de kom till en kritisk gräns i relation till ålen då den riskerade att förlora sin gåtfullhet och integritet.

Jag uppskattar särskilt styckena där Svensson berättar om hur han först på äldre dar har börjat ifrågasätta en del antaganden han haft om sin far och deras gemensamma ålfiske och börjat förstå hur fadern uppfann sig själv som den pappa han själv ville ha haft:

Jag hade alltid tänkt att han och jag tillsammans fortsatte något som påbörjats långt före oss båda. Att han gjorde för mig vad någon annan tidigare gjort för honom och att de där kvällarna nere vid ån utgjorde ett slags kontinuitet över tid och över generationer. Närmast som en ritual.

Men han fiskade åtminstone inte tillsammans med sin far (den han kallade far). Min farfar (den jag kallade farfar) fiskade inte. Han ägnade sig inte åt saker som inte var omedelbart meningsfulla. Han arbetade och han vilade och när han åt gjorde han det snabbt och tyst. Han var helnykterist och hatade spritens verkningar, han hade så vitt jag visste aldrig i sitt liv tagit en dags semester, aldrig rest bort, aldrig varit utomlands. Att använda sin tid och sin energi till något så till synes nyttolöst som att fiska ål låg inte för honom. Det hade inte med tålamod att göra, det var mer en fråga om förpliktelse. Den smala vägen ser inte likadan ut för alla.

Kanske pappa fiskade ensam, eller med någon helt annan, men det är i så fall inget jag vet något om. Jag minns att pappa berättade om hur mycket fisk det fanns i ån för länge sedan, om hur botten kryllade av ålar och hur vattenytan färgades av silver när laxen vandrade upp på våren. Men det var inte självupplevt, det var historier han hört från innan han själv var född. Hans egna berättelser om fångade eller förlorade ålar kände jag till eftersom jag själv varit med. Han berättelser var också mina. Det var som om det inte fanns något före oss.

Var det så? Började det med oss två? Hade det i så fall något att göra med den som han kallade far och jag kallade farfar? Var våra kvällar vid ån en kompensation för något min pappa själv gått miste om, ett försök att skapa sin egen bild av vad en far och en son kan vara för varandra? Ett sätt att trampa upp sin egen smala väg genom livet?

Även skildringen av hur styrande samhälleliga strukturer är för våra liv och hur pass begränsade valmöjligheter vi har formuleras elegant. Fadern var asfaltsläggare och identifierade sig tydligt som arbetare:

Det var heller inget han själv tycktes ha valt. Han var arbetare sedan födseln och identiteten var ett arvegods. Han var arbetare för att något större och starkare än han själv valt det åt honom. Vägen var redan från början utritad på kartan. Men om detta var hans arv, vad ärvde då jag? Kanske, och detta är den lilla och knappt märkbara förskjutningen mellan generationerna, en aldrig uttalad men ändå närvarande uppmuntran: Nej, du kan inte välja precis vilken väg du vill, och tiden är knappare än du tror, men du är trots allt fri att försöka.

Svensson skriver om den omtalade Branteviksålens öde; att tvingas tillbringa påstådda hundrafemtiofem år i en skånsk brunn i evinnerlig väntan istället för att genomgå den fjärde och sista metamorfosen då ålen förvandlas från gulål till blankål (även kallad silverål och vandringsål), bli könsmogen och påbörja resan tillbaka till Sargassohavet för att där, i bästa fall, fullborda sin existens genom att leka och dö. Svensson drar följande slutsats:

Och av det lär vi oss att tiden är ett opålitligt sällskap och att oavsett hur långsamt sekunderna går så är livet över på ett ögonblick: man föds och man har sitt ursprung och sitt arv och man gör allt man kan för att frigöra sig från detta förutbestämda, och kanske lyckas man, men snart nog upptäcker man att man måste göra hela resan tillbaka dit där man kom ifrån och om man inte hinner fram blir man aldrig riktigt klar, och där står man i ljuset av den plötsliga insikten och känner det som om man levt hela sitt liv isolerad i en mörk brunn, och inget har man förstått av vem man egentligen är, och plötsligt en dag är det för sent.

Merparten av boken handlar om den europeiska ålen, dess vetenskapshistoria och kulturhistoria – i form av både traditioner kring den och fiktionen om den – samt det samtida hotet om utrotning av den. De personliga delarna, om relationen till fadern, tar visserligen betydligt mindre plats, men de utgör både bokens ingång och utgång (och även dess egentliga ärende?). Berättandet om ålen gör att det blir både mindre förutsägbart och sentimentalt, och betydligt mer originellt och intressant än vad som annars ofta är fallet med skildringar av föräldrar och de omvälvande frågor deras bortgång kan ställa barnen inför.

För några år sedan skrev Svensson för övrigt en essä i Sydsvenskan i samma ämne som även den är mycket läsvärd: Ålens evangelium.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s