”There’s A Riot Goin’ On”

Algeriet, Barcelona, Columbia, Ecuador, Egypten, Haiti, Hong Kong, Indonesien, Irak, Libanon, Paris, Santiago, Sudan – listan på länder och större städer där olika former av folkliga upplopp och resningar inträffat de senaste veckorna och dagarna börjar bli lång. När jag skriver detta kommer kanske något av dem ha avstannat medan andra tillkommit. Tendensen förblir likväl ett faktum. Upploppen har olika bakgrund och historia och lär få olika varaktighet, men de verkar ha en sak gemensamt och det är att de riktar sig mot missnöje med det politiska styret: dess korruption, handlingsförlamning och illegitimitet.

Det verkar vara allmänt vedertaget att det saknas en given och helt adekvat term på svenska för vad det handlar om. Jag skrev ”folkliga upplopp och resningar”, men det finns fler synonymer med vissa nyansskillnader i betydelse och association som kan vara mer eller mindre precisa och korrekta för de olika specifika händelserna: uppror, gatuoroligheter, kravaller, revolter, sociala protester, folkliga resningar, och så vidare. Upplopp verkar emellertid vara det mest använda ordet. Exempelvis heter den svenska översättningen av litteraturvetaren och poeten Joshua Clovers Riot. Strike. Riot. The New Era of Uprisings (2016) Upplopp. Strejk. Upplopp. Kapitalismens kris och de nya revolterna (2019).

Det är också till den boken jag tänkte återvända för att påminnas om omständigheter och generella förklaringar till varför upplopp har blivit ett så pass naturligt inslag i den samtida kapitalismen. Till den svenska översättningen sammanfattas Clovers övergripande historisering och förklaring kärnfullt:

Medan upploppet var den dominerande typen av protest i det tidigmoderna Europa, innebar industrialiseringen och arbetarrörelsens framväxt att kollektiva aktioner i allt högre grad kom att organiseras i form av strejker. Sedan 1970-talet genomlever vi en utdragen kris för kapitalismen där antalet strejker minskar drastiskt och upploppen återkommer med förnyad styrka i former där ras- och klassdimensionerna flätas in i varandra. Genom att följa de långa cyklerna i kapitalismens utveckling spårar Clover ett mönster där olika kapitalistiska faser motsvaras av specifika kollektiva aktionsformer. Om kapitalet fram till år 1973 hade sin tyngdpunkt inom produktionen, vilket skapade förutsättningar för organiserade arbetaraktioner i form av strejker och lönekamper, ser vi idag en ”cirkulationsorienterad” finanskapitalism som överallt konfronterar upplopp från det globala proletariatet av exkluderade och överflödiga.

Jag har emellertid läst det engelska originalet av Clovers bok så det är till den jag fortsättningsvis kommer att referera. Clover är inte intresserad av någon överhistorisk analys och teori av upplopp utan håller sig inom den moderna, kapitalistiska epoken från 1700-talet och framåt med dess produktion, cirkulation, distribution, konsumtion och utbyte av varor och tjänster. Hans ansats är historisk-sociologisk och han vänder sig mot både positivistiskt-ekonomiska och politiskt-idealistiska förklaringsmodeller. Vidare utgår Clover från och förhåller sig främst till amerikanska och västerländska förhållanden.* Flera av de pågående upploppen är som synes inte västerländska men mycket av det Clover skriver om upploppens bakgrund och omständigheter har en generell global giltighet:

  • Till att börja med fastnar jag för ett resonemang om spontanitet, med referens till Immanuel Kants kunskapsfilosofi, där poängen är att en spontan handling är en som görs frivilligt och Clover menar att spontaniteten ska förstås med den dubbla betydelsen av autonom uppvällning och en frivillig viljehandling.
  • ”Nonetheless, the new riot discovers, as it goes to set the price of goods, that the economy as such has receded into planetary logistics and the global division of labor into the ether of finance. The police, however, are to be found on every corner (…) For riot prime, the economy is far, the state near. Either way it is the marketplace and the street”.
  • ”Crisis signals a shift of capital’s center of gravity into circulation, both theoretically and practically, and riot is in the last instance to be understood as a circulation struggle, of which the price-setting struggle and the surplus rebellion are distinct, if related, forms”.
  • Clover hävdar att de senaste fyra decennierna, sedan slutet på 1960-talet, kan förstås som en lång kris för kapitalet eftersom den skiljer sig från föregående kriscykler i det att någon arbetsskapande återhämtning och återstabilisering inte finns i sikte. Han vänder sig emellertid emot idén att det skulle finnas en god och sund kapitalism och en dålig och osund sådan: ”Capital is a unitary space of flows seeking investment oppurtunities that will return the average profit rate. When this requirement can no longer be satisfied by a growing industrial sector, profits are stored in safe havens, or reinvested elsewhere in commercial enterprise and/or financial instruments. Financialization is simply the name for this shift in capital flows”.
  • En konsekvens av kapitalets behov av att röra sig bortom den industriella sektorns otillräckliga profitkvoter är, enligt Clover, att kapital, dött arbete, växer på bekostnad av levande arbete i en process av ”production of nonproduction”, vari kris och ekonomisk nedgång inte längre härrör ut externa shocker utan från kapitalets immanenta gränser.
  • ”The riot seeks to preserve nothing, to affirm nothing but for perhaps a shared antagonist, a shared misery, a shared negation. It lacks a program”.
  • ”Capital has shifted its hopes for profit into the space of circulation, and thus shifted its vulnerability there. Labor has shifted into circulation with it. So has nonlabor: the under- and unemployed, those left to informal economies, those left to molder. The deindustrialization has been dramatically racialized. The death of the wage demands spells the fading of production struggles unified by the participants’ shared role as wage labor. At the same time, the circulation struggle has no logical requirement that its participants be workers. If labor has the immediate access and legitimacy to interrupt production in the factory, anyone can liberate a marketplace, close a road, close a port. As in the eighteenth century, rioters may be workers, but they do not appear as workers; participants are not unified by their possession of jobs but by their more general dispossession. Into the space of the market they go, struggling for reproduction beyond the wage”.
  • ”The riot is precisely such a reckoning with idled capacities, with the surpluses generated by the production of nonproduction that characterizes the descent along the arc of accumulation”.
  • Clover citerar filosofen Gilles Deleuze ur Postscript on the Societies of Control (1992): ”It is true that capitalism has retained as a constant the extreme poverty of three quarters of humanity, too poor for debt, too numerous for confinement: control will not only have to deal with erosions of frontiers but with the explosions within shanty towns or ghettos”.
  • Det är bland den växande befolkningen av dem som blir helt eller delvis överflödiga för arbetsmarknaden och ekonomin som Clover identifierar en central upprorsgrupp: ”Protest of the Stagnant Relative Surplus Population”.
  • Med referens till teoretikerna Gilles Dauvé och Frantz Fanon hävdar Clover att denna växande grupp av människor som i absoluta eller relativa termer är överflödiga för världsekonomin är identisk med (lumpen)proletariatet som är just negationen av samhället; de utan reserver, ofta rasifierade i icke-kvalificerade och lågbetalda arbeten i informella ekonomier inom service- och handelsbranschen – de som mest akut förkroppsligar och lever kapitalismens kris – de som enbart kan frigöra sig själva genom att förstöra hela den sociala ordningen och dess våld som staten är en garant för.
  • ”The riot, we might note, is the other of incarceration. That is to say, it is a consequence of and response to inexorable and intensifying regimes of exclusion, superfluidity, lack of access to goods, and state surveillance and violence, along with the state’s inability to apportion resources toward the social peace. Indeed, these are the specific and local conditions for almost every major rebellion in recent history. If the state’s solution to the problem of crisis and surplus is prison – carceral management – the riot is a contest entered directly against this solution – a counterproposal of unmanageability”.
  • ”(…) riot is the modality through which surplus is lived”.
  • Riot prime is not a demand but a civil war”.

Clovers teoretiska studie ger sammantaget en initierad och övertygande förklaring av varför upplopp ständigt återkommer, ständigt reproduceras, i senkapitalismen. Hans analys är i mångt och mycket snarlik den som teorikollektivet Kämpa tillsammans! gör i Lönlösa liv. Skissartade anteckningar till ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse (2014) av det proletära tillståndet och den ständiga kampen för att övervinna det. Se även den efterföljande pamfletten En värld bortom fabriken. Inte minst mot bakgrund av den arabiska våren och dess reaktionära motreaktioner är frågan vilka de politiska och ekonomiska konsekvenserna blir, kortsiktigt och långsiktigt, av dagens folkliga resningar och upplopp.

________________________

*På wikiprojektet Krigsmaskinen återfinns en sammanställning av Copyriots anteckningar om Riot. Strike. RiotHär finns en recension Copyriot skrivit om boken.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s