Miljö- och agrarhistoriska anteckningar om Segeå

hög grumlighet noterades

Som ett led i min inläsning på Malmös och regionens historia läste jag komikern och författaren Valle Westessons och fotografen Nils Bergendals reportagebok om Segeå Hög grumlighet noterades (2017). Det är en originell och underhållande klippbok om vad de benämner som ”vår Indusdal”. Som liknelsen antyder har boken ett både kärleksfullt lokalt perspektiv och ett återkommande historiskt perspektiv på det vattensystem som ån utgör. Författarna uppger att deras mission är att ge den förbisedda ån upprättelse. Det är ingen sammanhållen rätlinjig eller kronologisk historia. Skildringar av verksamheter och personer de återfinner vid ån blandas med historiska tillbakablickar. För att ge en bild av bokens brokiga innehåll så är det följande verksamheter, personer och historiska händelser som huvudsakligen omskrivs:

  • Fjärrvärmeverket på Spillepengen
  • Stråtröfvare på bron över Segeå år 1891
  • Diverse arkeologiska fynd från de första jägarna som kom till Segebro efter inlandsisens tillbakadragande
  • Malmö brevduveklubb, Fram brevduveklubb och Sege brevduveklubb
  • Nordsjö färgfabrik
  • Scandic hotell
  • Kaninavelsföreningen
  • Flintgruvorna i södra Sallerup
  • Hemlöse Väino
  • Grafittigruppen GIRLS
  • Ställverket i Sege
  • Kolonilottsägare Sylwester
  • Sege Bryggeri
  • Bulltofta vattenverk
  • Tågrånet på Simrisbanan mellan Staffanstorp och Malmö år 1914
  • Malmö Skyttegille
  • Reningsverket i Svedala
  • Lindholmens borgruin
  • Segeåprojektets inventering av bland annat ål

Jag får erkänna att jag tillhör alla dem som förbisett ån. När jag har åkt över ån har jag emellertid ofta tänkt på just hur anonym den gjorts under alla asfalterade vägar i landskapet strax norr om Malmö.

I boken finns flera bra iakttagelser och poänger. Författaren Peter Törnqvist nämner i sitt förord hur det under ”den stilla meandrande ytan” bland annat döljer sig ”ett kulturlager tungmetaller på botten från tiden som industrikloak”. I samtal med biologen Torbjörn Davidsson nämner denne till författarna dels skandalen med ämnet pfos – som läckte ut från brandskum i ån från Sturups flygplats i många år och som är mycket skadligt för alla levande organismer – dels problemet med övergödning med kväve och fosfor från handelsgödsel som används i jordbruket på de omkringliggande åkrarna.

Dessa exempel aktualiserar det moderna fenomenet med nyttjandet av natur som billig soptipp för kapitalismens restavfall – exempelvis koldioxid i atmosfären – som är den ena sidan av approprieringen av natur som billig resurs (mat, energi och råmaterial) för kapitalet, förutan vilka produktionen av värde skulle vara omöjlig, enligt miljöhistorikern Jason W. Moore i Capitalism in the Web of Life. Ecology and the Accumulation of Capital (2015).

På tal om människornas inverkan på ån skriver Westesson: ”Dom största förändringarna gjordes förmodligen under andra halvan av 1800-talet och fram till första världskriget när vi dikade ut dom flesta våtmarkerna i Segeåns avrinningsområde och förvandlade dessa till åkermark”. I det omfattande tvärvetenskapliga forskningsprojektet The Ystad Project – se slutrapporten The cultural landscape during 6000 years in southern Sweden (1991) – hävdar forskarna att omvandlingen av landskapshydrologin i Skåne vara den mest dramatiska förändringen under 1800-talet. Forskarna skriver att dräneringen av sjöar, dammar och våtmarker inte bara förändrade landskapets hydrologi, utan hela landskapets ekologi eftersom de hade varit viktiga för dess artrikedom. Från ett ekologiskt perspektiv hävdas framför allt tre utvecklingar ha haft avgörande betydelse sedan järnåldern:

  • Utbredningen av odlad jord på bekostnad av ängsmark (jag återkommer till frågan om ängsmarken och Segeå).
  • Den omfattande dräneringen av all sorts våtmark.
  • Beroendet av tillförseln av växtnäring genom industriellt producerat gödningsmedel.

Varje omständighet har bidragit till att utarma och eliminera både den naturliga och den mänskligt införda floran och faunan i landskapet (jag har skrivit om forskningsprojektet i bloggtexten Skånsk agrarhistoria och samtida ekologiska motsättningar).

Moores Capitalism in the Web of Life och The Ystad Project utgör för övrigt två intressanta ytterligheter i den miljöhistoriska forskningen; å ena sidan en helt teoretiskt och begreppsligt raffinerat verk, å andra sidan ett empiriskt välgrundat men teoretiskt underutvecklat verk. Forskarna bakom The Ystad Project konstaterar till och med att den teori de försökte använda inte tillförde något nämnvärt. Det är vidare två verk som utgår från helt olika grundkoncept och tidsavgränsningar: Moores kapitalocen, med fokus på utvecklingen sedan 1400-talets begynnande modernitet och kapitalism, samt forskningsprojektets antropocen, med en kronologi som startar för 6000 år sedan, före jordbrukets införande.

Moore har en, för forskning som The Ystad Project, träffande kritik av begreppet antropocen:

Empiricist concepts like the Anthropocene are often a conceptual and historical mess, precisely because they propose to engage reality as bundles of quantitative aggregates prior to discerning the actually existing historical relations within which such numbers can be given historical meaning. Adding up facts does not a historical interpretation make.

Moore menar att antropocen-begreppet reducerar mänskligheten till en icke-differentierad helhet, en homogen mänskligt aktör mot bakgrund av naturens överväldigande krafter. Mänskligheten mot Naturen i en cartesiansk dualism. Moore identifierar två huvudsakliga metodologiska tendenser i den samtida antropocen-argumentationen. Dels en med ett strikt fokus på atmosfärisk och geologisk förändring, dess orsaker och konsekvenser, vari orsakerna ofta reduceras till allmänna kategorier som industrialisering, urbanisering, population, etcetera. Dels en tendens med mänskligheten som en kollektiv aktör vari historisk-geografiska spår av differentiering och koherens raderas för att uppnå narrativ enkelhet. I den första metodologin får konsekvenser definiera periodiseringen och i den andra metodologin konstrueras Antropos som orsak, enligt Moore.

Hur vi konceptualiserar en kris ursprung är, enligt, Moore, helt avgörande för hur vi väljer att svara på krisen. Frågan om hur och när vi avgränsar historiska epoker är därför inte sekundär: Lever vi i antropocen, med dess eurocentriska perspektiv på mänskligheten och dess beroende av välkända föreställningar om resurs- och teknologisk determinism? Eller lever vi i kapitalocen, en historisk era formad av relationer som premierar en ändlös ackumulation av kapital?

And it is here – in thinking through the origins of the problem of rapid and fundamental biospheric change – that we find the central historical, and therefore political, problem with the Anthropocene argument. If we shift our method from one that unduly prioritizes environmental consequences to one that prioritizes the producer/product relation, a very different view of the Anthropocene problem comes into focus. From this standpoint, the origins of a new pattern of environment-making began in the Atlantic world during the long sixteenth century. Why is not ”merely” a historical problem, but also a political one? In sum, to locate the origins of the modern world with the steam engine  and the coal pit is to prioritize shutting down the steam engines and the coal pits (and their twenty-first-century incarnations.) To locate the origins of the modern world with the rise of capitalist civilization after 1450, with its audacious strategies of global conquest, endless commodification, and relentless rationalization, is to prioritize the relations of power, capital, and nature that rendered fossil capitalism so deadly in the first place. Shut down a coal plant, and you can slow global warming for a day; shut down the relations that made the coal plant, and you can stop it for good.

Moore är bland annat kritisk till humanekologen Andreas Malms The Origins of Fossil Capital (2013) som han hävdar präglas av en viss fetischering av fossila bränslen såtillvida att Malm menar att kol är den gnista som startar kapitalets motor och med det intervenerar som en extern kraft i naturen och stör en traditionell balans mellan människa och natur. ”Naturen” är, enligt Moore, ingen substans som ömsom kan skyddas, ömsom förstöras av människan, som å sin sida inte är en ontologiskt oberoende substans skild från resten av jordens liv.

Jag skrev tidigare att jag skulle återkomma till frågan om ängsmark i förhållande till Segeå. I ett samhälle som huvudsakligen var agrart var ängsmarken en elementär beståndsdel för reproduktionen då den försåg boskapen med mat om vintern. En intressant byggnation med tillhörande ängsmark, som inte nämns i Hög grumlighet noterades, är den stora senmedeltida Sege vattenkvarn/vattenmölla som låg där ån idag korsar Segevägen vid golfbanan. Vattenmöllan nämns första gången 1434 då ärkebiskopen Peder Lycke överlåter vattenmöllan och Bulltofta by till konung Erik och får som ersättning två gårdar i Malmö. Det verkar ha varit en reslig konstruktion med minst två par stenar för malning av säd samt en stamp, kanske avsedd för malning av textillump för pappersframställning.* Till vattenmöllan hörde Möllaregården, jordbruksmark, ängsmark och fiskerättigheter i Sege å. År 1500 förvärvade Malmö stad av kungen och kronan möllan, ”Seye mølle”, med tillhörande gård, åker, äng, fägång och fiskevatten mot byte av en gård med grundmurat torn som låg mittemot nuvarande Frans Suellsgatan och som inrättades som tullbod. Det ska poängteras att ängen tillhörde de egendomar som nämndes explicit i det kungliga brevet, skrivet på Nyborg den 7 juni 1500: ”ager oc œng, fœgang och fiskewatn, wott och tiwrt, dam och damsbondh”.

På ängen, slåttermarken, växte gräs och örter som gav vinterfoder till boskapen. Var ängen vid Sege vattenmölla en hårdvallsäng på fast mark eller en sidvallsäng – en så kallad madäng – på fuktig och tidvis översvämmad mark? Med hänsyn till att det är i närheten av åmynningen och hur flackt det är i landskapet skulle jag gissa på att det var en våtmarksäng. Oavsett vilken ängssort hade och har ängar en viktig funktion för att berika och balansera ekosystem. Exempelvis bidrar de till att bibehålla odlingsjordens produktivitet genom den interna cirkulationen av näringsämnen. Vidare fungerar ängar som vattenmagasin genom att suga upp nederbörd och förhindrar på så sätt översvämningar av den typ som blivit mer förekommande det senaste decenniet med samtidens extremväder.

Biologen Davidsson framhåller i samtal med Westesson och Bergendal alla våtmarker, sammantaget en yta på 80 hektar, som anlagts vid och kring ån sedan slutet av 1980-talet av Segeåns Vattendragsförbund. Dessvärre är vattenkvaliteten, med hänsyn till övergödningen med kväve och fosfor, inte mycket bättre nu än innan projektet startades. Davidsson hävdar emellertid att utan ansträngningarna skulle resultaten förmodligen ha visat på en nedgång istället för en försiktig återhämtning. En slutsats som kan dras av det är att det är svårt att försöka kompensera för det industriella jordbrukets konsekvenser i samma takt och omfattning som det utvecklas, utarmar och förgiftar biosfären. Det påtagliga, men kortsiktiga, ekonomiska intresset av produktiva jordar premieras av en mängd samhällsintressen före det långsiktiga – men helt livsavgörande – behovet av ett fungerande och självbevarande ekosystem.

Sege vattenmölla är tydligt markerad strax söder om den ö, som Spillepengen fortfarande utgör, på Fäldt Charta öfver Malmö från 1724. Vattenmöllan brann ner nyårsnatten 1752 men byggdes åter upp. Efter att vattenmöllan åter brann ner 1802 återuppbyggdes den emellertid inte. Då hade det första moderna jordbruksreformprojektet i Sverige redan pågått sedan 1780-talet i byarna under Svaneholms slott i Skurups socken, strax öster om Segeåns källflöden. Böndernas tegar slogs samman så att varje bonde fick färre men sammanhängande åkrar. Reformen blev framgångsrik och skapade förutsättningar för ökad produktivitet och kraftig befolkningstillväxt. År 1802 hade befolkningen på godsets ägor fördubblats på mindre än två decennier. En kunglig förordning om enskifte för hela den skånska provinsen utfärdades 1803. Fyra år senare utfärdades enskifte för hela Sverige.

_______________________________________________________________________

*I slutet av 1500-talet, några mil nordväst på Hven i Öresund, lär astronomen och astrologen Tycho Brahe för övrigt ha låtit anlägga en vattenmölla som han använde just till att mala textillump för att framställa papper att trycka sina böcker på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s