Anteckningar om historisk ekologi och tillämpad arkeologi

eutrustiskt avloppssystem 1

Motsättningar inom det industriella jordbruket och konsekvenserna av den globala uppvärmningen gör att frågor om mat och vatten inte bara har aktualiserats utan stundtals blivit akuta även inom OECD-världen. För några dagar sedan gick det exempelvis i nyhetsrapporteringen om de omfattande bränderna i sydöstra Australien att läsa att delar av befolkningen i den drabbade regionen är hänvisad till kommersiellt buteljerat vatten i butikerna eftersom rök och rester från bränderna och brandmännens bekämpningsmedel förgiftat dricksvattnet i brunnar och dammar.

Samtidigt har den globala fossildrivna logistiken och dess komprimering av tid och rum resulterat i att främst tillgången till mat från hela världen numera verkar tas för given av en växande del av jordens befolkning. Det sistnämnda är något som hävdas av några av forskarna i antologin The Oxford Handbook of Historical Ecology and Applied Archaeology (2019). Vidare hävdar samma forskare – arkeologerna Paul Sinclair, Christian Isendahl och naturgeografen Stephen Barthelatt – att det i kombination med en essentialistisk förståelse av städer och högteknologiska samhällen som fristående från deras större stödsystem har bidragit till en enorm förlust av socialekologiskt minne av hur mat och dricksvatten produceras. En reducering och förlust av sådan kunskap och praktisk erfarenhet eroderar samhällens förutsättningar att hantera störningar och kunna reorganisera matförsörjningen och vatteninfrastrukturen, enligt de nämnda forskarna. Därför menar Sinclair, Isendahl och Barthel att det finns ett trängande behov av att tänka om och tänka nytt om staden som en plats där mat kan produceras. De hävdar att insikter som arkeologin kan bidra med är fallstudier om hur urbana mat- och vattensystem har fungerat i det förflutna, hur stadsbefolkningar i det förflutna har hanterat styrning av resurser samt hur stadsplanering har möjliggjort för efterlevande generationer att förvalta resurserna som har efterlämnats dem.

Redan i förordet konstaterar antropologen Jeremy A. Sabloff och arkeologen Christopher H. Browne att den övergripande frågan inte är om utan när det globala systemet bryter samman ifall den nuvarande utvecklingen fortgår med oförändrad kraft. Vidare hävdar Sabloff och Browne att forskning om historisk ekologi och arkeologi kan bidra med kunskap om processer, handlingar och material från det förflutna som inte är närvarande i samtiden, men som kan bidra till att hantera samtida problem.

Redaktörerna och arkeologerna Christian Isendahl och Daryl Stump exemplifierar med att arkeologiska projekt som arbetar med övergivna jordbruksmetoder – såsom upphöjda odlingsjordar, bevattningskanaler och odlingsterrasser – är tillvägagångssätt som överensstämmer väl med samtida tänkande ifråga om låg extern energi- och resursinförsel, lokal styrning och långsiktigt hållbar resursanvändning. Forskning om det förflutna kan, enligt Isendahl och Stump, ytterst bidra med reflektioner om alternativa framtider. De poängterar att begränsningarna i den ambitionen diskuteras utförligt i volymen varför boken kan betraktas som en kritisk vän till historisk ekologi och dess subdisciplin tillämpad arkeologi. Den sistnämnda subdisciplinen uppges på en konkret nivå handla om återbruket av historiska teknologier och tekniker i samtiden och på en abstrakt nivå handla om att bidra till djupare förståelse av samtida begrepp som exempelvis ”Sustainability”. Redaktörerna för en kritisk diskussion om betydelsen av konceptuell tydlighet och stringens eftersom de menar att konceptuell oklarhet riskerar att minska reliabiliteten av analyser som annars är robusta. Som exempel på nyckelbegrepp som otydligt använda blir till paradoxal jargong som grumlar snarare än klargör nämns: ”Sustainability”, ”The Anthropocene”, ”Adaption”, ”Long-term” och ”Short-term”. Isendahl och Stump understryker att boken inte är avsedd att vara en hur-göra-guide eller fälthandbok, utan att det är en översikt av frågor relevanta för varje försök att använda kunskap om det förflutna – både potentialen och fallgroparna – inom historisk ekologi och tillämpad arkeologi för att bidra med svar till samtida problem. Redaktörerna är noga med att poängtera att det inte handlar om att kategoriskt återskapa äldre resursstrategier utan att de måste anpassas till sin samtida kontext. De två ej eftersträvansvärda ytterligheterna som den tillämpade arkeologin har att förhålla sig till och orientera mellan är, enligt Isendahl och Stump, å ena sidan det levande friluftsmuseet och å andra sidan världsmarknaden.

Nedan följer mina anteckningar om det som jag, utöver ovanstående resonemang, tyckte var mest intressant och relevant i antologin. Därefter kommer några avrundande kommentarer.

  •  Arkeologen Matthew Spriggs berättar om egna erfarenheter från ett projekt med tillämpad arkeologi om bevattning och odling på en ögrupp i Stilla havet. Han beskriver hur det politiska styret under efterkrigstiden introducerade importerade kommersiella grödor, som kokosnöt och kakao, vilket gjorde att den då nya bondeklassen på ögruppen låstes i kapitalistiska produktionsrelationer och förlorade makten över sitt land till externa intressenter. Spriggs delar även självkritiskt med sig av egna erfarenheter från ett projekt inom tillämpad arkeologi som skulle råda bot på situationen, men som inte i tillräcklig utsträckning tog hänsyn till hur arbetskrävande de delvis återskapade metoderna faktiskt var och vilken omfattande och otidsenlig social organisering de därför krävde.
  • I frågan om tillgången till och säkrandet av mat skriver antropologen Paul E. Minnis att mänsklighetens matekonomi har snävats in och att den av tusentals domesticerade grödor blivit beroende av en handfull såsom ris, vete, majs, jams och sockerbeta. Bevarandet av grödors arvsmassa menas vidare inte ha utvidgats till genpoolen av vilda släktingar till nu utrotade grödor, som finns arkeologiskt dokumenterade. Minnis hävdar att denna dokumentation kan vara användbar för att utöka vidden av tillgänglig mat. En del av de utrotade grödorna kan, enligt honom, återdomesticeras genom genetisk manipulation av de vilda växterna. Att expandera det potentiella antalet grödor är, enligt Minnis, emellertid bara ett av flera sätt att öka mattillgången. Ett annat sätt är att utöka marken som används till jordbruk, speciellt agrikulturellt marginell mark, som han exemplifierar med sådana förhistoriska odlingar i Kalifornien, USA.
  •  I volymen finns även ett bidrag från en bonde, Lorenzo Caponetti, som skriver om gården och jordbruksmarken han driver i Toscana, Italien, där det finns ett drygt tvåtusenårigt, men helt intakt och välfungerande, bevattningssystem. Den italienska termen för underjordiskt liggande vattentunnlar med olika funktioner är ”Cuniculi” som är latin för minsta möjliga tunnlar. Flera italienska städer, däribland Rom och Palermo, har en hydraulisk infrastruktur som delvis härrör från romersk tid. Cuniculi är en passiv teknologi som utgår från gravitationen som enda energikälla som driver det närmast konstanta vattenflödet, varför den heller inte medför något koldioxidutsläpp. Caponetti poängterar att de på gården aldrig har haft som ambition att reproducera någon antik teknik, att det inte har något egenvärde, men att de efter att ha övertagit gården i dess cuniculum fann att de hade ett fungerande, resurseffektivt och alldeles utmärkt vattensystem.
  • De tidigare nämnda arkeologerna Paul Sinclair, Christian Isendahl och naturgeografen Stephen Barthel gör en intressant fallstudie av ekologisk stadsplanering. Med bland annat Konstantinopel som exempel – under perioden från det romersk-bysantinska imperiet år 330 till att staden erövrades av ottomanerna 1453 – menar författarna att staden då uppvisade en remarkabel kontinuitet i styrning och kapacitet att bibehålla en uthållig energibalans, EROI, ”energy return on energy invested”. Lärdomar från tider av konflikt, krig och ockupation då import- och exportvägar skars av och Konstantinopel isolerades från omvärlden gjorde, enligt forskarna, att en flexibel och diversifierad lokal infrastruktur för färskvatten, stadsodling och matlagring byggdes upp. Den gjorde att staden inte var beroende av avlägsen matimport och därmed säkrades befolkningens fortlevnad även i ofredstid. Sinclair, Isendahl och Barthel menar att det finns en lärdom att dra av bland annat Konstantinopels exempel: ”not even hyper modern cities exist in an ecological vacuum even if time-space compression creates such an illusion”.
  • Mot bakgrund av en redogörelse för och diskussion om romarrikets energiförhållanden, baserad på solenergi och ständiga erövringar av nya landområden, drar miljöforskaren Joseph A. Tainter och botanikern T. F. H. Allen flera paralleller till, jämförelser med och slutsatser om den oljedrivna samtiden. I takt med att kostnaderna ökar för att borra olja krävs att mer energi investeras i att producera den varpå EROI avtar. Därför inför oljeindustrin, enligt Tainter och Allen, förbättrade teknologier som ”fracking”, det vill säga hydrualisk spräckning av marken för att utvinna fossila bränslen som naturgas och skifferolja. Avtagande EROI anges även vara orsaken till att det borras efter olja i allt mindre depåer. Teknologin för att åstadkomma detta är emellertid komplex och kostsam, vilket oljeriggar som Deepwater Horizon och Shells Perdido hävdas vara exempel på. De fossila bränslenas ofrånkomliga nedåtgående utveckling, ifråga om EROI, gör att solen framstår som en trolig framtida energikälla då den har fördelen av att vara förnybar, enligt de två forskarna. Nackdelen är att solen som energikälla har låg densitet och kvalitet varför den, i form av exempelvis solpaneler, tar stora landområden i anspråk. Solenergi är därutöver mer kostsam och har större miljökostnader än en annan förnybar energikälla, vind, som emellertid inte har samma potential, enligt Tainter och Allen. Deras slutsats är att ett samhälle drivet av förnybara energikällor utan större möjligheter till lagring, som sol och vind, dels producerar en ekonomi med marginell tillväxtpotential, dels riskerar att bara kunna hantera systemutmaningar genom att utarma de primära producenterna.

Merparten av de 29 artiklarna i The Oxford Handbook of Historical Ecology and Applied Archaeology har en tydligt lokal och empirisk karaktär. Det gör att det är svårt att dra mer allmängiltiga slutsatser av dem, även om jag här har gjort ett försök. Undersökningarna präglas av samma metodologiska tendens som miljöforskning i stort: artiklarna med mer humanvetenskapliga problembeskrivningar och metoder har ofta ett fokus på kultur och makt – de produktiva relationerna – medan artiklarna med mer naturvetenskapliga utgångspunkter och metoder ofta har ett fokus på olika civilisationers miljökonsekvenser. Begreppet ”Anthropocene” används flitigt. Anmärkningsvärt nog används däremot inte begreppet ”Capitalocene” i ett enda av bidragen – inte ens de utpräglat humanvetenskapliga – trots att flera av författarna noterar att en avgörande historisk brytpunkt skedde för drygt ett halvt millennium sedan, efter att jorden började koloniseras, varufieras och rationaliseras som en global helhet.

Avslutningsvis har antologin gjort mig nyfiken att läsa mer i ämnet, närmare bestämt två verk om stadsplanering som återfinns bland referenserna: dels forskningsantologin The Urban Mind: Cultural and Environmental Dynamics (2010), dels FN-rapporten Planning Sustainable Cities: Global Report on Human Settlements (2009).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s