Joseph Roths feuilletons och Günther Anders förhoppning

joseph roth

Jag läste nyligen poeten Michael Hofmanns utmärkta urval och översättning av 64 av journalisten och författaren Joseph Roths feuilletons i The Hotel Years (2015). De publicerades i olika tyskspråkiga dagstidningar, framför allt Frankfurter Zeitung, under mellankrigstiden 1919-1939. Hofmann skriver att hans urval baseras på de feuilletons som av olika anledningar fastnade hos honom. The Hotel Years innehåller mycket riktigt också bättre artiklar än exempelvis samlingen What I Saw. Reports from Berlin 1920-1933 (2004). The Hotel Years har såtillvida något av en “Best of”-karaktär och inget ont med det.

Ursprungligen, under 1800-talet, avsåg feuilleton tidningarnas kultursektion och brukar numera mer specifikt definieras som understreckare eller krönikor. Jag har främst stött på termen i samband med Roth och har därför ingen bredare erfarenhet av genren såsom den sett ut på kontinenten under 1900-talet. Såvitt jag kan bedöma hanterar emellertid Roth genren mästerligt. Hans feuilletons kan sägas att, utan förbehåll eller reservation, skifta mellan och blanda kåseri, krönika, personporträtt, resereportage och essä. Vad som förenar dem är hans tydliga och konsekvent subjektiva metod och stil. Det är aldrig någon tvekan om att allting tolkas och förmedlas genom människan Roths upplevelse, referenser och temperament. Såväl ämnesvalen och perspektiven från kontinentens metropoler och östliga avkrokar, liksom klarsynen från en kosmopolitisk och melankolisk skeptiker, känns också igen från hans noveller. Det är ömsom finkänsliga och empatiska, ömsom arroganta och överdrivna, ömsom dråpliga och humoristiska karaktäriseringar av personer, företeelser och stämningar. Ett konkret exempel på Roths subjektiva metod och stil i journalistiken är frånvaron av tydligt särskiljande mellan intervjuare och intervjuperson med citat och andra distansskapande markeringar när han porträtterar människor han träffar under sina ständiga resor, vilket skiljer hans prosa från nutida journalistik.

Hofmanns urval av 64 av Roths bästa feuilletons karaktäriseras lika mycket av korrespondentens brödskrivande från hotellrum och caféer, som av analytisk klarsyn och den vackrast tänkbara journalistiska prosa. Roths anspråk var likaså på en gång pretentiöst och fullt rimligt: att fånga samtidens anda.

Frågan är om inte Joseph Roth i sina mest idédrivna feuilletons såtillvida hör till dem som har kommit närmast att realisera filosofen Günther Anders förhoppning om en kombination av metafysik och journalistik.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s