Stadsbor har ingenting annat att förlora än sina globala logistikkedjor

konstantinopel ca 1420

Den äldsta bevarade kartan över Konstantinopel, tidigt 1400-tal

Bland referenserna i The Oxford Handbook of Historical Ecology and Applied Archaeology (2019) blev jag nyfiken på antologin The Urban Mind. Cultural and Environmental Dynamics (2010) med forskare från arkeologi, antikstudier och miljöhistoria. Artiklarna i The Urban Mind är överlag inte lika empiriskt orienterade som de i The Oxford Handbook. Flera av artiklarna i The Urban Mind är istället resultatet av syntetiserande litteraturstudier av aktuell forskning. Såtillvida kan de kanske snarast karaktäriseras som vetenskapliga essäer. Nedan följer referat av några av de intressantaste artiklarna givet mitt intresse för främst strategier för ekologisk hållbarhet i en värld där mer än hälften av jordens befolkning bor i städer samtidigt som störningar och avbrott i den globala logistiken i form av exempelvis pandemier, extremväder, utarmad odlingsjord och scenarier med brist på fossila bränslen aktualiserar hur sårbara våra samhällen är. Jag har med andra ord ingen ambition att göra antologin som helhet rättvisa.

Antologins begreppsanvändning är i en miljöforskningstradition av dualistiskt-särskiljande metodologi. Redan i inledningen definierar exempelvis antologins huvudredaktör, arkeologen Paul J. J. Sinclair, naturliga resurser som något externt till samhället: ”Natural resources, the central focus of many of today’s conflicts, are not only physical values external to society bur cognitive values prioritized over extended time periods by individual actors (…) the effects of human action upon our environment”. Såväl Sinclair som flertalet av författarna, med en snarlik begreppsanvändning, verkar emellertid i sina resonemang understryka att det inte handlar om två väsensskilda ontologiska storheter i samspel, utan om en intimt sammanhängande dialektik. Sinclair skriver exempelvis: ”Environmental and cultural dynamics of urbanism are constituted on adaptive and interdependent socio-ecological systems, which in turn are linked across temporal and spatial scales in complex non-linear ways”.

I antologin finns tre artiklar där det bysantinska rikets huvudstad Konstantinopel används som fallstudie. Den första av dem är skriven av lingvisten och filologen Ewa Balicka-Witakowska som tecknar en intressant översikt av stadens epok som det östromerska rikets huvudstad från senantikens 300-tal till tidigmodernt 1500-tal då staden blev det ottomanska rikets huvudstad. Hon beskriver därutöver hur staden i nästan 2000 år inte bara har lyckats överleva krig, belägringar, jordbävningar, farsoter, upplopp och enorma befolkningsminskningar – exempelvis från drygt 500 000 invånare på 500-talet till 50 000 på 700-talet – utan också behålla positionen som Europas största stad och en av de mest framgångsrika urbana prestationerna i världshistorien. Till stadens fördelar hör dess gynnsamma läge med tillgång till bördig odlingsjord och fiskevatten med bland annat de årliga tonfiskvandringarna. Balicka-Witakowska betonar att Konstantinopels läge emellertid hade nackdelen att staden inte hade tillräckligt färskvatten varför akvedukter och kompletterande underjordiska cisterner byggdes utifall vattentillförseln via akvedukterna skulle skäras av.

Den andra av artiklarna om Konstantinopel är skriven av arkeologen John Ljungqvist, miljöhistorikern Stephan Barthel, miljövetaren Göran Finnveden och idéhistorikern Sverker Sörlin. Den handlar om lärdomar om urban hållbarhet från Konstantinopels miljöhistoria. Forskarna framhäver hur staden med sitt urbana jordbruk klarade sig under tider av belägring och begränsad mattillgång vilket de menar är en intressant kontrast till dagens städer där mattillgång ofta tas för given, trots att denna är beroende av ett komplext och störningskänsligt samspel mellan en global omvärld, världsomspännande logistik och fossila bränslen. Konstantinopels medeltida tradition av odling i form av köksträdgårdar, större fruktodlingar och grönsaksodlingar samt boskapshållning bevarades dels av invånarnas levande minne, dels av olika samhälleliga grupperingar såsom adeln, klostren, landägande bönder och hushåll. Forskarna menar att den moderna staden huvudsakligen förstås som något skiljt från natur, odling och allt mer även från industriell produktion. Konsekvensen är att staden förstås som något skiljt från dess livsuppehållande- och bevarande processer. Mot denna förståelse lyfter de fyra forskarna fram den bysantinska huvudstaden som exempel på en metropol som från senantiken till tidigmodern tid, under mer än tusen år, producerade både urbana och rurala geografier som skapade en grön infrastruktur innanför stadens murar och utanför i det omgivande landskapet.

Ljungqvist, Barthel och Sörlin har även skrivit en artikel om betydelsen av det levande social-ekologiska minnet av urban matproduktion för bevarandet av gröna ytor i Konstantinopel. Stadens avlägsna förflutna kopplas till vår samtid där de menar att förlusten av gröna områden med lokal matproduktion i metropolerna är problematisk och oroande eftersom detta påverkar kunskaper, begär, krav och synen på samhällets reproduktion för hundratals miljoner människor, och i förlängningen därav, även matindustrin och politiken. Detta förhållande konceptualiserar Ljungqvist, Barthel och Sörlin med begreppet social-ekologiskt minne. De menar att inte minst alla hundratals miljoner människor som utgör världens urbana populationer, genom det lokalas exempel behöver påminnas och bli medvetna om nödvändigheten om en långsiktigt hållbar urban infrastruktur för att städernas miljöpåverkan ska reduceras. Samhälleligt spridd kunskap om småskaliga urbana trädgårdars klimat, jordmån, fuktighet, pollinering, skadedjursbekämpande fåglar, etcetera, hävdas fungera som levande bibliotek för det social-ekologiska minnet. Vad som i slutänden står på spel är, enligt forskarna, en levande planet. De understryker att det var en stor skillnad på matförsörjningen i Konstantinopel före och efter 600-talet då det bysantinska riket förlorade många av sina provinser. Den för sin tid enorma staden på 500-talet, med en halv miljon människor, var för sin matförsörjning beroende av långväga handel över medelhavet och svarta havet med skepp, exempelvis spannmål från Egypten. Efter 600-talet, när mycket av den långväga handeln brutit samman, gjorde nödvändigheten att både stadens centrala administration och stadens invånare tvingades bygga upp en regional och lokal matförsörjning. Ljungqvist, Barthel och Sörlin understryker att skapandet av ett social-ekologiskt minne ofta är en konsekvens av erfarandet av någon form av kris. Konstantinopel på 600-talet var inget undantag. Det är följaktligen mot bakgrund av hur dagens städer kan svara på shocker i det metaboliska flödet, störningar i den globala logistiken, klimatförändringar, förlusten av biologisk mångfald som en följd av eroderade jordar och scenarier med brist på fossila bränslen som författarna diskuterar Konstantinopels exempel. De hävdar att diskussioner om minskade koldioxidutsläpp genom ”smart tillväxt” helt dominerar den samtida debatten om städers miljöpåverkan på bekostnad av strategiska diskussioner om städers självreproducerande och långsiktiga hållbarhet genom bland annat lokal matproduktion. I förlängningen av detta hävdar författarna att städers miljöbelastning måste diskuteras i förhållande till biosfären i stort ifall inte modernitetens ideologiska miljöproblem ska återupprepas.

I linje med övergripande resonemang som nyss nämnda skriver arkeologen Christian Isendahl om agro-urbana landskap i den förspanska mayacivilisationen. Termen urban odling kan, enligt Isendahl, förstås som en oxymoron eftersom det urbana och det agrara ofta förstås som konceptuella motsatser; urban definieras ofta som synonym med icke-agrar. Huvudförklaringen till att föreställningen om en kvalitativt distinkt urban essens har etablerats akademiskt menar han går tillbaka till The Chicago School of Urban Sociology och deras dominans  på området under tidigt 1900-tal. Han ger historiska exempel på hur mesoamerikanska kulturer i allmänhet och mayakulturen i synnerhet inte gjorde någon språklig åtskillnad mellan städer och deras omgivande landskap eftersom den levda erfarenheten av dem inte skiljde sig nämnvärt åt. Maten som konsumerades i städerna var till stora delar också producerad i dem. En förklaring till detta förhållande som framförs är att i frånvaron av dragdjur så var det agro-urbana landskapet ett effektivt sätt att minimera energikostnader i samband med långväga transport.

I Sinclairs introduktion till antologin poängterar han att förändring snarare än kollaps är återkommande och övergripande teman i bidragen:

Transformation rather than collapse is a recurring theme in our studies. Bald assertions of system collapse with all attendant evils have been prevalent in the literature and are used today as political goads. But on closer analysis, as will be exemplified in this volume, despite significant challenges there is convincing evidence throughout history of continuity even if the specific locations of, for instance, cities are shifted or organizational regimes transformed.

Det kommer ju delvis an på hur man definierar kollaps, men det ska sägas att antologin ger flera exempel på övergivna städer, omvälvande avbrott och städer där epoker, med olika sätt att reproducera livet, har uppkommit, fallit samman och successivt avlösts av andra civilisationer. Ljungqvist, Barthel och Sörlin frågar sig i analogi med detta – i samband med en diskussion om Konstantinopels dramatiska och periodvis våldsamma historia – huruvida ”resilience” är ett värderingsfritt begrepp eller inte:

Nonetheless, there is nothing that guarantees the existence of decency and human values under conditions here described as resilient. On the other hand, there is no guarantee of decency and human values under non-resilient conditions either. If anything, we would assume the risks of betrayal of human values to be at greater peril if urban life is riddled by weak resilience and high levels of vulnerability. We would welcome more empirical research on urban history from this perspective. Meanwhile, we would propose as a matter of principle that urban resilience should be more than for the city (name, place and physical space) to simply persist. If social-ecological resilience is to be defensible as a societal goal, human values and ethics must be included.

Frågan om förändring eller kollaps kan därför vara en fråga om perspektiv snarare än om städers faktiska förflutna och samtida verklighet. Förändringsperspektivet kan sägas betona struktur och form medan kollapsperspektivet betonar den historiska händelseutvecklingen och skillnaden i levda erfarenheter. I samtida städer grundade under antiken eller medeltiden är det ju – som Ljungqvist, Barthel och Sörlin antyder – ofta bara namnet, platsen och ett antal gator, byggnader och torg som består och som utgör stadens kontinuitet över seklerna.

4 kommentarer

  1. sdfiifsdmifdsm · maj 29

    Jag garvade verkligen rakt ut när jag läste titeln, det ska du fan ha.

  2. konflyktlinjer · maj 29

    Jag förstår inte – vad menar du?

    • sdfiifsdmifdsm · juni 1

      Det var en jättekul parafras, markant cheezy.
      Det var alltså humoristiskt, skojfriskt och dylikt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s