Anteckning om tid bortom temporalitet på film

flod i 'aguirre - guds vrede'

En av mina favoritfilmer är regissören Werner Herzogs Aguirre – Guds vrede (1972). I den finns två scener som jag har funderat en del på utan att helt komma på det klara med. De består sammantaget av nästan en minut med enbart häftigt strömmande vatten från en  sydamerikansk flod. Scenerna följer efter att en grupp spanska conquistadorer marscherat ned från en plundrad stad i Anderna till den varma och fuktiga djungeln nedanför. Målet är att hitta Eldorado med hjälp av tillfångatagna ur lokalbefolkningen. Soldaterna har full utrustning, hästar och tvingar fångarna att släpa på tunga kanoner. Expeditionens hopplöshet och omöjlighet börjar bli mer eller mindre uppenbar för alla inblandade, eller åtminstone för oss i publiken. Och där sitter vi och tittar på 50 sekunder med brunt strömmande flodvatten. De två scenerna ackompanjeras av vackert melankolisk musik av krautrockbandet Popol Vuh. Scenerna återfinns mellan 06:10-07:00:

Dessa scener förebådar expeditionens öde på floden. De är emellertid bara några av flera scener där expeditionen befinner sig i stiltje. Andra exempel är slutscenerna där en flotte med fåtalet resterande döda och döende conquistadorerna utan styrning driver nerför Amazonasfloden.

Jag kom att tänka på Aguirre – Guds vrede när jag nyligen läste litteraturvetaren Fredrick Jamesons essä ”Time and the Sea” i London Review of Books (Nr. 8, 16 april 2020). Jameson utgår där från regissören Andrzej Wajdas skildring av stiltje till havs i Smuga cienia (1976), som är en filmatisering av författaren Joseph Conrads roman The Shadow-Line (1916). Jameson formulerar ifråga om Wajdas film indirekt också hur scenerna i Aguirre – Guds vrede kan förklaras. Jameson hävdar med Smuga cienia som exempel att filmmediet möjliggör skildringar av händelselös tid – något som skönlitteraturen inte förmår i samma utsträckning:

Language cannot, however, begin to compete with cinema when it comes to the windless emptiness of time at a stop: ‘calme plat, grand miroir/De mon désespoir’. Baudelaire’s great lines, which serve as the epigraph of The Shadow-Line (and are then borrowed back by Conrad’s French translator André Gide for the cruise sequence of The Counterfeiters), capture the desperation of the ship in its doldrums and the slackness of the sails whose imperceptible stirring Wajda starkly underscores, along with the idle impotence conveyed by the captain’s aimless rushing back and forth across the deck. (‘All the ills of man come from this, the inability to sit still in a room.’) And suddenly we understand: it isn’t so much the genius of Wajda and the glorious images of this magnificent ship in full span that convey the metaphysical significance of this moment. It is the inexorability of the projector and the unreeling film, and the condemnation of the audience to immobility throughout the ordeal, which are the condition of what we now perceive: the emergence of pure empty Time, devoid of content, Proustian or otherwise.

This is the real or ‘simple’ time beyond human temporality that Bergson sought to express in an eloquent language nonetheless doomed to remain human. The Greeks were seemingly unable to dissociate time from movement: even the tortuous Aristotelian formula (‘Time is the number of motion with respect to the before and after’) was unable to do without it, while it is the very movement of the sentence that led Derrida to his judgment of futility: ‘In a sense, it is always too late to talk about time.’ Even the contemporary versions of Bergson’s insistence fall back, tainted by movement, when they evoke the ‘arrow of time’. Still, Wajda’s camera is able to share Conrad’s glimpse, through the gap between his adventure stories and his Flaubertian art-sentences, of that Bergsonian time beyond temporality, which, neither eternity nor living present, neither ephemerality nor fulfilment, beyond all ennui and anxious waiting, neither an ending nor a beginning, consists in the essence of pure and empty Time in itself and as such, the Time of changeless yet irreversible succession.

Jag har visserligen läst Conrads roman men inte sett Smuga cienia. Jag kan därför inte yttra mig om eventuella skillnader mellan den och Aguirre – Guds vrede ifråga om skildringen av tid bortom temporalitet i valda scener. Jamesons analys av att film kan skildra tid som varken är upphöjd andlig evighet eller bestående mänskligt agerande är hur som helst träffande och klargörande för hur de förunderliga flodscenerna i Aguirre – Guds vrede kan förstås.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s