Guds moder av ömhet och Sigurd Lewerentz svarta låda

Att sätta sig på ett tåg till Stockholm, ta in på ett hotell, träffa vänner, gå på museum och äta på restaurang – självklara saker att göra före pandemin och restriktionerna, mer eller mindre otänkbart under dem och nu, två år senare, fullt möjligt att göra igen. Mest inspirerande var ikonsamlingen på Nationalmuseum och den tillfälliga utställningen om Sigurd Lewerentz arkitektur på Moderna Museet.

Min favoritsamling på Nationalmuseum är ikonerna som lär vara den största utanför Ryssland. De guldiga, utomvärldsligt stiliserade och stramt formbundna målningarna, och liturgiska föremålen, står i stark kontrast till mycket av museets övriga konst – även till de övriga målningarna från medeltiden och tidigmodern tid som ofta är ”L’art pour l’art”, gjorda för att ställas ut som strikt estetiska föremål. Det är säreget att träda in i det anmärkningsvärt lilla rum som huserar de sammanträngda ikonerna. Även om flera av dem är relativt små har de, för att tala med Walter Benjamin, en påtaglig men motsträvig aura. De utstrålar en kärv och upphöjd kärlek samtidigt som de har en transcendent kvalité. De kan, som ifråga om Guds moder av ömhet med ett urval helgon ovan, även ha en nimbus av ömsinthet genom seklerna, från 1400-talet till idag. Samma motiv har, om man tittar i utställningskatalogen Icons (2004), inte alls samma närhet och innerlighet i det två ikonerna Hodegetrias Gudsmoder från 1500-talet. Tittar man i utställningskatalogen blir det vidare tydligt att det som uppvisas på Nationalmuseum är ett sammansatt och varierat urval som är framställt med flera av samlingens främsta verk. Men urvalet skulle gärna ha fått vara betydlig större. Före den omfattande renoveringen av museet var det också dubbelt så många ikoner som visades. Numera är enbart ett dussin av museets 323 ikoner framme för beskådan.

Merparten av samlingen är en donation från ”den röda bankiren”, finansmannen Olof Aschberg, son till fattiga judiska immigranter från Ryssland. Under bolsjevikernas första år efter revolutionen var han drivande i landets bank- och finansverksamhet, bland annat som en av grundarna till den Ryska Handelsbanken och bankchef i landet. Under sina besök i den unga sovjetrepubliken upptäckte Aschberg av en tillfällighet den för honom okända konstformen på en loppmarknad i Moskva. Flera av ikonerna är troligen stöldgods från kyrkor och kloster som plundrades under revolutionen och inbördeskriget. Aschberg har beskrivit hur det var som att ”dessa gamla målningar hade en osynlig kraft som utstrålade en atmosfär av gravitation och skönhet”. Ryktet spreds så småningom att han samlade på dem och ryska aristokrater i ekonomiskt trångmål började sälja släktklenoderna till Aschberg. Med åren byggde han upp en både omfattande och utsökt privat samling. Senare, 1933 och 1952, donerade Aschberg i två omgångar sin samling som sammantaget bestod av hela 275 ikoner till Nationalmuseum. Därutöver har bland annat diplomaten Vilhelm Assarsson donerat 14 ikoner till museet.

Skogskyrkogården i Stockholm, Östra kyrkogården i Malmö och Sankt Petrikyrkan i Klippan är tre av de vackraste arkitektoniska skapelserna jag sett på svensk mark. Samtliga är ritade av den legendariske arkitekten Sigurd Lewerentz (Skogskyrkogården ritade han tillsammans med Gunnar Asplund). I utställningen Sigurd Lewerentz: Dödens och livets arkitekt på Moderna Museet framhävs Lewerentz skisser, ritningar och hans arkiv med referensmaterial. Jag uppskattar främst delen om han sista år, 1970-1975, där man får en inblick i hans inspirationskällor, tankevärld och arbetsprocess i ateljén i Lund, den så kallade svarta lådan. Han hade inrett den med silverpapper och sitt referensmaterial på väggarna, bestående av tidningsurklipp, vykort och egna fotografier av byggnader och byggnadsdetaljer. Vad var det i husgaveln, kyrkväggen, ladan, och så vidare, som inspirerade honom så? Har någon av dessa avbildade byggnader gett upphov till utformningen av den murriga och nybrutalistiska tegelkyrkan i Klippan eller den både klassicistiska och nybrutalistiska Östra kyrkogården eller Lewerentz klassicistiska inslag på Skogskyrkogården? Vad då i så fall?

Föreställningen om och skildringar av det fria kreativa subjektet och ofta manliga konstnärliga geniet och hans arbetsprocess är ofta tröttsamt romantiserande och föga engagerande. Men eftersom utställningens fokus är på referensmaterialet och arbetet, och inte på personen, blir utställningen rakt igenom intressant – förutsatt att man någon gång har blivit tagen av och börjat intressera sig för Lewerentz arkitektur. På så sätt kan Lewerentz som person i utställningen liknas vid systemteorins definition av en svart låda såsom en sluten enhet som endast kan ses genom sina in- och utflöden, medan det inre förblir okänt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s