En uppsättning helt vanliga trädgårdsmöbler. Vita i lackerat trä. En bänk, två stolar och ett bord. Ett trädgårdsmöblemang. Det är i sig påtagligt ointressant. Det är den nordiska sommarkvällens ljus som ger det ett iögonfallande lila skimmer. I kombination med den prunkande grönskans mörkgröna nyanser med inslag av lila och vita blomster bildar möblemanget en harmonisk, men lite ovanlig och därmed intressant färgblandning. Bildens disposition, med trädgårdsmöblerna omsorgsfullt placerade i en förväntad rektangel i bildens centrum, fotograferade lite ovanifrån, från hörnet på bordets ena kortsida – bildar en likaså hemvan och vardaglig men tilltalande spänning: Varför har fotografen tagit bilden? Är det för ljuset och färgerna? Vem eller vilka har suttit där tidigare under dagen? Kommer någon att sätta sig där nu? Det är lätt att föreställa sig hur man själv kommer gåendes från fotografens plats, drar ut en stol och sätter sig, kanske med öl som man dricker medan man lyssnar på fåglarna. Måhända väntar man på någon.
Nu, så här mitt i vintern, kan de långa och ljusa sommarkvällarna, med tung och söt blomdoft och fågelsång, kännas oerhört avlägsna och smått overkliga. Men de kommer.
Det påminner fotografen Hilding Mickelsson oss om med sin diabild från Hans-Andersgården i Arbrå, Hälsingland, tidigt 1990-tal. Fotografiet är vidare, ifråga om analog teknik, ett utmärkt exempel på, och erinring om, att diapositiv har en förmåga att fånga djupare färgtoner än negativ färgfilm.
konflyktlinjer 