Reflektioner om ”Concerning Violence”

CV_still_1_decolonization (1)

I veckan har Nordic Short & Doc Film Festival haft sin tjugofemte upplaga i Malmö. Jag hade kryssat för en rad filmer, men i slutänden blev det bara att jag såg en, Concerning Violence (2014), som också var den jag mest hade sett fram emot att se.

Inledningen är fenomenal:

Den feministiskt och postkolonialt inriktade litteraturvetaren Gayatri Chakravorty Spivak sitter på sitt arbetsrum på Columbia University och läser upp sitt förord till filmen och till filosofen och psykiatrikern Frantz Fanons klassiska uppgörelse med kolonialismen i boken Jordens fördömda (1961). Blicken är fäst på tittaren och hon läser utan några manér. Hennes kommentarer är både bekräftande och problematiserande av Fanons bok. Enbart två kameravinklar används med fyra långa klipp. Jag tycker att Göran Hugo Olsson kunde ha nöjt sig med en vinkel och ett klipp – men det är en petitess.

Sen följer arkivfilm från befrielsekriget från den portugisiska kolonialmakten på 1970-talet. En portugisisk soldat skjuter ihjäl vita kossor på ett fält från en helikopter. Uttråkning och underhållning verkar vara det enda syftet.

Därefter kommer nio episoder med SVT: s arkivfilm från svenska reportage i 1960- och 1970-talets koloniseringskrig- och konflikter på den afrikanska kontinenten. Filmsekvenserna kommer från Angola, Rhodesia, Mocambique, Guinea Bissau, Tanzania, Liberia och Burkina Faso. Parallellt med dem läser sångerskan Lauryn Hill (i den engelska versionen) högt ur valda delar av första och sista kapitlet i Jordens fördömda. Texten projiceras för tydlighets skull dessutom över filminslagen.

Det vanliga förfarandet i dokumentärfilm är att låta någon eller några personer stå i fokus som tittaren kan identifiera sig med och sympatisera med. I Concerning Violence är det i stället den politiska analysen som står i fokus i ett kollage om koloniseringens villkor och avkoloniseringens process.

Den här sortens didaktiska tillvägagångssätt kan lätt bli platt och irriterande övertydligt, men jag tycker att det fungerar bra. Visst, jag skulle nog ha föredragit att texten enbart var berättad, för bilderna vittnar i sig om rasismen och våldet som härskar och söndrar. Samtidigt uppskattar jag den kompromisslösa attityden med en plakatpolitisk dokumentär. Och Jordens fördömda har sannolikt blivit en postkolonial nyckeltext just därför att Fanon var så precis med sin analys av koloniseringen och hur den förråar och brutaliserar alla inblandade med sitt våld. Boken utgår från hans erfarenheter som psykiatriker i Algeriet med behandling av människor med posttraumatisk stress efter självständighetskriget mot den franska kolonialmakten.

Sammansättningen av Concerning Violence kan tyckas lite märklig med en text från 1961 som ackompanjerar senare arkivfilm från 1960- till 1980-talet. För att kunna uppskatta det allegoriska i kollaget måste man nog acceptera greppet att behandla kolonialismen som någonting fortfarande pågående i singularis – om än med prefixet post. Tittaren måste nog också acceptera det profetiska, snarare än historiska, i Fanons text för att det ska bli riktigt drabbande.

Regissören har själv formulerat samtidsrelevansen genom dagens koloniala förhållanden med förtryck och våld:

För mig är det uppenbart att både Fanons text och förhoppningsvis filmen, den handlar inte om då, avkolonialiseringen, utan den handlar om neo-kolonialiseringen som är idag. Det är den ena sidan av texten, den handlar också om förtryck och våld. Jag tycker texten är förklaringen till varför Hamas skickar in de meningslösa granaterna till Israel och varför Israel reagerar med det övervåld som de reagerar. För mig handlar texten om idag och framtiden (http://www.svt.se/kultur/film/forklaringen-till-varfor-hamas-skickar-in-de-meningslosa-granaterna-till-israel).

Olsson har också framhävt kopplingen till dagens globala företag och deras kolonisering av råvaror och arbetskraft, samtidigt som människor från de gamla kolonierna inte kan röra sig lika fritt över världen som kapitalet och företagen. Han exemplifierar med Lundin Mining som driver världens största koppargruva i Kongo:

Koppar finns i alla elledningar i hela världen, det är en jättemetall, typ större än järn. Gruvan drivs av Lundin Mining och de har lärt sig läxan från till exempel Lamco flera gånger om. Där finns inga kongolesiska arbetare alls, utan de kommer från Sri Lanka. De bor i ett läger och till och med busschaufförerna kommer från Sri Lanka. Det är som en månbas. Den enda interaktionen som ett modernt gruvföretag har med lokalsamhället är att de suger bort vattnet underifrån, för de borrar allt djupare brunnar. Det här är väldokumenterat. Men det är tydligen så det ska vara (http://www.friatidningen.se/artikel/114951).

Lamco var ett svensk-amerikanskt gruvföretag som bröt järnmalm i Liberia. En av filmens episoder består av sekvenser från ett reportage om när arbetarna där strejkade 1966. De hotades med militär, flera av organisatörerna hamnade i ett ökänt tortyrfängelse och några avskedades. Tittaren får följa hur en av de avskedade telefonteknikerna med familj körs bort från bolagets bostäder och lämnas i ödemarken.

Ett problem med att använda material från aktuella konflikter är, som Olsson också har påpekat, att de dagsaktuella diskussionerna om dem då lätt skulle kunna skymma det större tänkta koloniala sammanhanget som de avses vara en del av. Ändå önskar jag att Olsson var än mer konsekvent i sitt förfarande och hade projicerat Fanons text på mer aktuella konflikter – om det nu ändå är dem han egentligen syftar på. Men skulle det ha fungerat lika bra?

Spivak poängterar i sitt förord hur den nationella befrielsen, efter den i filmen skildrade tiden, ofta förföll till våldsamma inhemska klass- och maktkonflikter. Vidare påpekar hon hur kön och religion måste adderas till Fanons analys (http://www.folketsbio.se/filer-nya/2014-1/om-vaald/CV_Appendix_140114_Final_sidor_V2.pdf).

Det går också att fråga hur Europas yttre och inre gränser och rasistiska kontroll- och repressionsfunktioner passar in i Fanons text. Sedan 1961 har ju kapitalet med dess sociala skiktning av människor kommit att, i varierande grad, globalisera samtliga aspekter av koloniseringsprocessen som numera kan ses tydligt i Europas allt mer segregerade storstäder.

Concerning Violence är snygg och suggestiv, men kanske är jag för gammal och har sett får många dokumentärfilmer och blivit för kräsen, för estetiseringen distanserar mig samtidigt. Jag tänkte något liknande häromåret om Joshua Oppenheimers The Act of Killing (2012). Några av förövarna i folkmordet på hundratusentals misstänkta kommunister, fackligt aktiva, kineser och intellektuella i Indonesien 1965-1966, får i den iscensätta sina brott – som de för övrigt aldrig dömts för. Jag tyckte att den var smått surrealistisk och mycket intressant, snarare än drabbande, trots ämnet. Samtidigt krävs det nog ett sådant medvetet formmässigt genomförande; dels för att en dokumentärfilm ska gå att sälja till och nå en större biopublik, dels för att utveckla genren.

Kanske är jag endimensionellt linjärt historiserande i mitt tänkande, men exempelvis gällande kopplingen mellan mobiltelefoniteknik och mineralplundringen i Kongo och de inbördeskrig som den resulterat i, så fungerar samtida reportage – likt de historiska regissören använder sig av – nog mer drabbande på mig än Concerning Violence mer allegoriska och associativa förfarande. Jag ser i Concerning Violence framför allt just de historiska nationella avkoloniseringsprocesserna med deras återtagande av människovärdet och inte dagens mer bolagsstyrda nykolonisering av råvaror och arbetskraft.

Med det sagt tror jag ändå att det är årets bästa svenska dokumentärfilm. Förhoppningsvis kommer den att leda in en månghövdad publik på ett mer postkolonialt tänkande om sin vardag och omvärld.

Annonser