Exilen, dialektiken och lite antipolitik

félix nussbaum 'le réfugé'

Félix Nussbaum ‘Le réfugié’ (1939)

I veckans twitterflöde fastnade jag för ett meddelande om att poeten och dramatikern Bertolt Brecht enligt skådespelaren och regissören Allan Edwall skulle ha sagt att den bästa skolan för dialektiken är emigrationen (Henrik Johanssons Twitter).

Jag kollade upp citatet. Det är taget från Brechts Flüchtlingsgespräche, som förmodligen skrevs runt 1940-1941, när Brecht själv befann sig i exil från Nazityskland i först Sverige, sedan Finland och sist USA, innan han återvände till hemlandet efter kriget.

Karaktärerna, fysikern Ziffel och arbetaren Kalle, träffas i exil från Tyskland och pratar om den politiska situationen och livet som flykting. Det är ett samtal präglat av skarpa iakttagelser och mörk humor. I slutet av elfte kapitlet, på tal om hegeliansk dialektik, säger Ziffel följande:

Die beste Schule für Dialektik ist die Emigration. Die schärfsten Dialektiker sind die Flüchtlinge. Sie sind Flüchtlinge infolge von Veränderungen und sie studieren nichts als Veränderungen. Aus den kleinsten Anzeichen schließen sie auf die größten Vorkommnisse.

I svensk översättning blir det något i stil med följande:

Dialektikens bästa skola är emigrationen. De mest akuta dialektikerna är flyktingar. De är flyktingar som ett resultat av förändring, och de studerar ingenting annat än förändringar. Utav de minsta tecken kan de konkludera de största händelser.

Den som befinner sig i exil tampas med att försöka förstå sin nya miljö, vilket tenderar att sätta fokus på det främmande, skillnaden, och slitningen mellan här och där, nuet och det förflutna, tillhörande och främlingskap. Det är en tacksam spänning att uttrycka och ge konstnärlig form. Språkforskaren Johannes F. Evelein hävdar att exil och dialektik, sedda som kategorier för filosofisk undersökning, har viktiga överlappande kvaliteter eftersom båda närs av friktionen mellan motsatser som måste lösas och att den processen i sin tur exponerar nya motsatser och slitningar. Dessa slitningar är, enligt Evelein, dialektikens själva kraftkälla och desto starkare de är, desto mer kraftfullt blir också det kritiska engagemanget med samhället (se Literary Exiles from Nazi Germany. Exemplarity and the Search for Meaning, 2014).

Exilens dialektik har emellertid också en reaktionär sida. Få grupper tenderar att kunna bli så nationalistiska som den patriotiska ”diasporan”, då distansen till det forna hemlandet kan konservera en anmärkningsvärt unken chauvinism.

Men för att återgå till exilens kritiska potential är det inte bara människorna på flykt som känner av förändringen, konturerna, gränserna, och så vidare, utan deras blotta närvaro aktualiserar detsamma även för den inhemska befolkningen. Exempelvis diskuterade Motarbetaren i höstas hur migranterna i Sverige och Europa visade på hur politiken i mångt och mycket har reducerats till att fungera repressivt och polisiärt, och att det inte beror på att det är fel partier eller politiker med fel ideologi och fel politik som dominerar, utan att den parlamentariska politikens institutioner har blivit så kringskurna av kapitalets globala produktionsförhållanden att en offensivt ekonomiskt omfördelande och socialt utjämnande politik ser ut att ha omöjliggjorts. Se diskussionsanteckningarna Flykt av kris kommen som är en sammanslagning av Made in Crisis: Kapitalism och postpolitik och Made in Crisis: Affektsmitta och destituerande makt.

I Malmö tvingas kulturföreningen Kontrapunkt och Johanneskyrkan senast imorgon, på måndag, upphöra med att ge härbärge åt hemlösa EU-migranter, från främst Rumänien, eftersom socialdemokratiskt ledda Malmö stad annars hotar med ett vite om 500 000 kronor till fastighetsägarna. Stadsbyggnadskontoret hävdar att det inte finns bygglov för övernattning samt att brandskydden har allvarliga brister (Malmö stad tvingar Kontrapunkt att stänga härbärge). Till saken hör också att Malmö stad konsekvent har vägrat att finna en boendelösning för de hemlösa EU-migranterna och under hösten och vintern motverkade Malmö stad Kontrapunkts och Muslimska Församlingens insatser för de tusentals nyanlända, från främst inbördeskrigets Syrien, som då kom till Malmö.

I torsdags demonstrerade för övrigt tiotusentals arbetare och studenter i Frankrike mot det styrande Parti Socialistes föreslagna arbetsrättsliga reformer, alltså försämringar, av Loi de travail, arbetslagen (Clashes as French march against labour reforms). Det är bara den senaste i en rad av demonstrationer mot lagändringen de senaste tre veckorna.

Det går att avfärda problemet med att det handlar om gamla uttjänta socialdemokratiska partier och att det behövs nya, oförstörda, vänsterradikala partier. Men också dessa kommer tvingas att hantera och ta ansvar för samma ekonomiska verklighet av global arbetsdelning och global konkurrens som alla andra partier. I Grekland är ju numera regeringsbärande Syriza, som ska vara ett marxistiskt parti, tvingade att stå för en drakonisk krispolitik, snarlik den de kom till makten genom att opponera sig. Parlamentarismen som metod för progressiv förändring har de senaste decennierna blivit mer eller mindre helt oskadliggjord av kapitalet.

Även om det vore möjligt att realisera flera av de vanligaste vänsterreformistiska förslagen som skattefinansierad investeringspolitik med mål att öka efterfrågan och stimulera tillväxt; beskattning av förmögenheter, arv och internationella finansiella transaktioner; eller en progressiv inkomstbeskattning, så skulle en sådan politik inte kunna göra mer än att förbättra situationen kortsiktigt. Gällande det fossila kapitalet finns det dessutom en motsättning mellan dess förstörelse av biosfären och geosfären och de ansvarstagande tillväxtambitioner som återfinns i vänsterreformismens ekonomiska politik.

Tittar vi ut över Europa och USA kan varken Bernie Sanders, Jeremy Corbyns Labour eller Podemos, med Pablo Iglesias i täten, göra speciellt mycket åt krispolitikens nedskärningar och åtstramningar i sina respektive länder. Vänsterreformistiska krav på generellt höjda löner inom offentlig sektor, reglering av finanssektorn, stoppade privatiseringar, etcetera, framstår därför också allt mer som reell och egentlig utopism.

Värdeformens fördjupade kris och successiva förfall är en världshistorisk kraft övermäktig politiken som oppositionell kraft.

Annonser