Michael Roberts och profitkvotens fallande tendens

dav

Michael Roberts är nog mest känd som slagkraftig marxistisk ekonom med bloggen The Next Recession. Han har tidigare publicerat boken The Great Recession. A Marxist View (2009) – som jag inte läst. I hans senaste bok, The Long Depression. How it Happened, Why It Happened, and What Happens Next (2016), argumenterar han för att Karl Marx teori om lagen om profitkvotens fallande tendens fortfarande är relevant. Roberts hävdar att den inte bara är huvudförklaringen till kapitalets senaste kris 2007-2008, och den efterföljande recessionen som vi fortfarande lever i, utan att den också förklarar kapitalismens historiska depressioner och recessioner under 1800- och 1900-talet. Eftersom Marx teori ger ett bra svar på varför kapitalet krisar, går det följaktligen också att få en antydan om ungefär hur och när nästa kris kan tänkas inträffa.

Roberts är tydlig med att hans resonemang baseras på empirisk evidens och att han inte har någon ambition att föra en renodlad teoretisk diskussion om Marx kristeori. Eftersom hans utläggningar om Marx teori är av funktionell art, snarare än en analys av dem som sådana, är boken heller inte ett egentligt inlägg i den samtida teoretiska marxistiska diskussionen. The Long Depression bör i stället främst ses som ett inlägg i den ekonomiska krisdiskussionen.

Metodiskt menar Roberts att han har inspirerats av Marx som började med konkreta fenomen från vilka han abstraherade reella faktorer, i form av teori, varpå han återvände till det konkreta genom att använda fakta för att visa på dess realitet. Verkligheten kan på så sätt stärka teorins förklarande kraft genom att modifiera den.

Roberts poängterar att Marx ansåg att lagen om profitkvotens fallande tendens var den politiska ekonomins viktigaste. Roberts understryker vidare att han anser teorin vara logiskt konsistent och den fortsatt kraftfullaste förklaringen av orsaken till kapitalismens återkommande och regelbundna kriser. Han vänder sig mot den anmärkningsvärt utbredda frånvaron av vederhäftig och stringent förklaring till kapitalismens kriser i den dominerande neoklassiska nationalekonomin – något som även har poängterats av flera av traditionens ledande företrädare efter krisen 2007-2008. Roberts kritiserar också marxister som betonar överproduktion och underkonsumtion som huvudsaklig förklaring till kapitalets kriser – i stället för otillräcklig profit i den produktiva ekonomin.

Marx’s law of profitability has been relegated to the background or dismissed by most Marxists. The reason is partly an accident of history and partly because it is safer to adopt underconsumption or overproduction or divert to financial panics or debt crises as causes. They lend themselves to a ”cure” that does not require ending the capitalist mode of production.

It is an accident of history in the sense that the leading Marxists of the late nineteenth century and early twentieth century had not read volume 3 of Capital or part 4, called Theories of Surplus Value, and had no access to the Grundrisse notes. In these publications, Marx’s law is spelled out in the clearest fashion as a theory of crises.

Till bokens främsta behållningar hör Roberts kritiska genomgång av hur ekonomer från olika traditioner har försökt att förklara krisen 2007-2008. Han går i kapitlet ”The Great Recession of the Twenty-First Century” hårt åt mot ledande ekonomer från såväl den neoklassiska skolan, den keynesianska och postkeynesianska skolan, den heterodoxa strömningen, som från den Österrikiska skolan. En viss begränsad välvilja verkar Roberts faktiskt hysa gentemot ekonomer från den sistnämnda skolan som framför allt lyft fram kreditens destabiliserande funktion för världsmarknaden. I kapitlet återfinns flera resonemang som jag nog kommer att återkomma till. Om inte tidigare så blir det där tydligt vilken överlägsen förklaringsförmåga ett fokus på profiten har som huvudsaklig verkande kraft i kapitalets utveckling.

Det jag finner mest intressant med The Long Depression är Roberts resonemang om  kapitalismens nuvarande tillstånd och den framtida utvecklingen. Han vänder sig vid flera tillfällen mot att kapitalismen skulle befinna sig i ett permanent och slutgiltigt kristillstånd. Inom en snar framtid kommer en global ekonomisk depression varefter Roberts menar att kapitalismen kommer att återhämta sig, samtidigt som han understryker att det finns ekologiska gränser för kapitalismens fortsatta utveckling. I det avslutande kapitlet resonerar han exempelvis som följer:

The Long Depression can come to an end when profitability in the major economies has been sufficiently restored by a further devaluation of capital values through another slump. Assuming that capitalism in any major economy is not replaced by a planned economy owned in common and controlled by the majority, or that there is not a new devastating world war in the next decade, capitalism will eventually recover.

That does not mean capitalism will march on forever in a series of booms and slumps. There is a limit to the exploitation of absolute surplus value through new areas of surplus labor coming under the control of capital globally. Increasingly, surplus value will only be expanded relatively through new technology. That new technology will include a robot revolution. Artificial intelligence will be exploited by capital to replace labor in many jobs that seem untouchable right now.

But the robotic revolution will exacerbate the contradiction under capitalism between developing the productivity of labor and appropriating more value in profit for capital. The first will exert increased limits on the latter.

Moreover, before we get to that contradiction, capital in its rapacious drive for more value has so seriously damaged the planet that we face an environmental and ecological crisis over the next generation that will increase already growinginequalities and pose major struggles over land, water, and resources.

(…)

Capitalism will not just collapse of its own accord. Crises and even a breakdown are endogenous because of the main contradiction within the capitalist mode of production, of accumulation for profit and not need. But also it is possible for capitalism to recover and soldier on ”endogenously” when sufficient old capital is destroyed in value (and sometimes physically) to allow a new period of rising profitability.

Capitalism can only be replaced by a new system of social organization through conscious action of human beings, in particular by the majority of people (the working class globally). Without such conscious action, capitalism can stumble on or society may eventually fall back into barbarism. By ”barbarism”, I mean a decisive drop back in the productivity of labor and living conditions to precapitalist times.

Jag blir inte riktigt klok på hur Roberts tänker angående återhämtning och en stabil produktiv ekonomi – och då är de nyss citerade resonemangen förmodligen de mest klargörande i hela boken. Med största sannolikhet kommer kapitalismen de kommande decennierna fortsätta att genomgå hög- och lågkonjunkturer med relativa återhämtningar. Den generella tendensen till fallande profitkvot i produktionssfären har sina motverkande tendenser: arbetskraftens minskade löneandel, förbilligandet av konstant kapital genom ny teknologi, exploatering av global arbetskraft, samt ökad spekulation i improduktiva sektorer som fastigheter, börsen och finansiella instrument. Men som Marx påpekat kommer likväl profitkvoten att falla i det långa loppet.

Alla relativa återhämtningar kommer i frånvaron av en tillräckligt lönsam realekonomi med stabil profit tills vidare att fortsätta vara avhängiga ett aldrig tidigare skådat kreditberoende – och därmed en tro på en dynamisk framtida profit i frånvaron av en samtida sådan. Menar Roberts att kapitalets organiska sammansättning i längden skulle kunna bli lägre och därmed mer arbetsintensiv? Hur skulle den generella profiten på investeringar annars kunna växa då det bara är levande arbetskraft som kan generera profit? Som han själv påpekar otaliga gånger gör ny teknologi i produktionssfären att det konstanta kapitalet ökar på det variabla kapitalets bekostnad. Automatisering, robotisering och digitalisering i produktionen av varor, tjänster och service syftar ju till att spara in omkostnader kopplade till arbetskraften. Det är ett fortsatt faktum, även om kapitalismen de kommande decennierna skulle träda in i ett nytt teknologiskt produktionsparadigm.

Eller antar Roberts att det är den globala reservarmén av arbetskraft, utanför OECD- och BRIC-länderna, som genom att till fullo inlemmas i värdeackumulationen ska återhämta och upprätthålla mervärdesskapandet?

Oavsett vilket har The Long Depression två uppenbara brister; dels att det är metodiskt problematiskt att mäta profitkvoter, dels att argumentationen tenderar att bli väl så monokausal och linjär.

Angående profitkvotens mätbarhet finns det två huvudsakliga mätmetoder: en baseras på hela den nationella ekonomin och en som enbart baseras på det nationella näringslivet. Roberts föredrar den förstnämnda metoden. Båda metoderna utgår emellertid från en inhemsk ekonomi, vilket innebär avgränsningsproblem eftersom det exkluderar en del sammanhängande kapitalrörelser rörande exempelvis företagens nationalitet (var huvudkontoret är placerat). Vidare kan mycket av mervärdet som bokförs som inhemskt härröra från profitering av utländsk arbetskraft.

Emellanåt undrar jag i fall Roberts inte tar profitkvotens fallande tendens mer för given än vad han faktiskt undersöker den. Det är i så fall ett förfarande som strider mot hans metodiska intentioner. Den stundtals strömlinjeformade och reduktionistiska förklaringen av ekonomiska kriser problematiseras emellertid delvis i kapitlet ”Cycles within Cycles”. Han sammanför och diskuterar där olika samverkande och motverkande cykler i kapitalismen. Förutom Marx hör Joseph Kitchin, Clément Juglar, Simon Kuznets, Nicolai Kondratiev och Joseph Schumpeter till de ekonomer vars teorier behandlas. Cyklerna rör olika aspekter av kapitalets utveckling med varierande utsträckning och varaktighet. Det är en föredömlig modell att vidareutveckla och tänka vidare med.

Jag höll redan Marx teori om lagen om profitkvotens fallande tendens för att vara den enskilt vederhäftigaste förklaringen av kapitalets återkommande, regelbundna och ofrånkomliga kriser. Ingen annan av de ofta åberopade förklaringarna är lika stringent och kraftfull. Roberts har, mina invändningar till trots, stärkt mig i den uppfattningen.

 

Annonser

Lars Gustafssons ängel, Lewis Carrolls röda drottning och kapitalismens gränser

the red queen

Jag blev tillfrågad om jag ville skriva en essä om förfall till en tidskrift med utgångspunkt i vad jag tidigare skrivit i ämnet. Det ville jag så klart. Här följer ett första utkast till en inledning.

*  *  *

Vid tanken på kapitalismens förfall och hur vår civilisation ser ut att närma sig någon form av kollaps, tänker jag ofta på novellen ”Besökaren” av Lars Gustafsson. Den handlar om mötet ”längs en enslig lantväg, sent på natten i december” mellan en ängel, som stiger ned till jorden, och en man som kommer vandrande med en lykta. Det är formuleringarna om ängelns rörelse som jag har fastnat för:

Omgiven av ett ohörbart dån sjunker han långsamt nedåt. Han uppslukar sin väldiga tyngd så att den blir omärklig. Fast han är i oerhörd rörelse förblir han stilla. Han står i rörelse.

Beskrivningen av ängelns rörelse utvecklas senare i novellen:

Ängeln ruvar, väldig, över sina hemligheter. Han måste oavbrutet öka den väldiga hastighet i vilken han står för att kunna bli kvar i denna värld så länge ett han hinner fatta sitt beslut om denna varelse. Det är en följd av tidens och rummets hemlighetsfulla egenskaper.

När han på det sättet oavlåtligt ökar sin relativistiska rörelse träder hela tiden nya, utsökt känsliga sinnen i verksamhet.

”Besökaren” går att läsa i novellsamlingen Förberedelser till flykt och andra berättelser (1967).

Jag vet inte om Gustafsson var influerad av Lewis Carrolls Through the Looking-Glass, and What Alice Found There (1871) – uppföljaren till klassikern Alice’s Adventures in Wonderland (1865) – men där återfinns en snarlik, välkänd och ofta refererad tankefigur om rörelse. Det är en episod där den röda drottningen och Alice måste springa för att kunna förbli på samma ställe:

”Well, in our country,” said Alice, still panting a little, ”you’d generally get to somewhere else – if you ran very fast for a long time, as we’ve been doing.”

”A slow sort of country!” said the Queen. ”Now, here, you see, it takes all the running you can do, to keep in the same place. If you want to get somewhere else, you must run at least twice as fast as that!”

Episoden kallas The Red Queen’s Race och används emellanåt för att illustrera snarlika situationer – förmodligen för att den anspelar på den rörelse och hastighet som modernitetens exponentiella produktivitet kan sägas generera.

En av dem som har refererat till nyss nämnda episod är miljösociologen Allan Schnaiberg i sin teori om ”The Treadmill of production”. I enlighet med den drivs aktörerna inom kapitalets produktion till att ständigt ackumulera mer kapital och expandera marknaden för att överhuvudtaget kunna upprätthålla sin relativa ekonomiska och sociala position. Det medför ett ökat behov av ny teknologi och naturresurser, och därmed en ständigt ökad energiförbrukning. Se Kenneth A. Gould, David N. Pellow och Allan Schnaiberg The Tredamill of Production. Injustice and Unsustainability in the Global Economy (2008).

Carrolls och Gustafssons litterära skildringar av rörelse kan användas för att visa på vad som är en tvingande omständighet i kapitalets industriella civilisation: för att ens kunna bibehålla rådande värdeackumulation – med allt vad det innebär av profit, tillväxt och levnadsstandard – krävs en ständigt ökad förbrukning av ändliga resurser av alla de slag.

I fråga om energi handlar det om förbränningen av ej förnybara fossila bränslen som olja, kol och gas. Den absoluta merparten av jordens transporter baseras på olja. Oljan möjliggör, genom främst rederiindustrin, jordens globala varuomlopp av produktion, cirkulation och konsumtion. Utan olja skulle jorden upphöra att fungera som en global fabrik och ett globalt köpcenter. Enligt det internationella energiorganet IEA nådde världens oljeproduktion sin topp år 2006. Sedan dess har oljeproduktionen minskat successivt. Efterfrågan på olja fortsätter emellertid att öka samtidigt som oljan blir allt mer svåråtkomlig och därmed allt mer kostsam och energikrävande att borra efter.

I fråga om ekologi handlar förbrukningen av ändliga resurser som jordbruket är beroende av. Det industriella jordbruket kräver konstgödning med fosfor. Att fosforn efter att ha passerat våra kroppar och spolats ned i avloppssystemen alltför ofta hamnar i haven och bidrar till övergödningen är i detta sammanhang ett smärre problem. Desto värre är att fosforn är ändlig då den bryts i gruvor och produktionen ser ut att få sin topp om lite mer än ett decennium. Det industriella jordbruket är förutom fosfor också beroende av konstgjord kvävefixering i jorden. Kvävefixeringen kräver enorma mängder fossil naturgas, samtidigt som naturen inte kan härbärgera allt kväve som produceras. Det industriella jordbrukets uppbyggnad har således en immanent gräns.

Andra ekologiska omständigheter som kan nämnas är avverkningen av skog, utfiskningen av haven, samt utvinningen av sällsynta jordartsmetaller till den elektroniska teknologi vi numera tar för givet.

De sammantagna konsekvenserna av energiförsörjningens och ekologins gränser börjar bli alltför välbekanta: ökade koldioxidhalter i atmosfären, ökad medeltemperatur, extrem torka, havsnivåhöjning, accelererande väderrelaterade naturkatastrofer, massutrotning av arter, försvinnande biologisk mångfald och människor som flyr på grund av klimatförändringar. Sedan 1970-talet har mänskligheten levt över planetens ekologiska kapacitet. Det kan uppenbarligen fungera hjälpligt under en begränsad period, men de kommande decennierna ser vi ut att bli tvungna att leva med abrupta och accelererande miljöförändringar. En utmärkt diskussion om och sammanfattning av kapitalismens gränser finns för övrigt i journalisten David Jonstads Kollaps. Livet vid civilisationens slut (2012).

I fråga om ekonomi handlar kapitalismens interna gräns om hur konkurrensen tvingar fram arbetsbesparande teknologiska innovationer, samtidigt som det levande arbetet är kapitalets enda källa till värde. Mer precist är kapitalets krassa verklighet att det bara är profitdriven varuproduktion som kan skapa reellt värde. Konkurrensen från den arbetsbesparande teknologin gör emellertid att profitkvoterna i de produktiva industrisektorerna generellt sjunker. Kapitalet letar sig således allt mer bort från investeringar i den produktiva så kallade realekonomin till kredit- och finanssektorerna. Ekonomin blir därför i ökad utsträckning beroende av lån, skuldsättning och finansiell spekulation för att tillfälligt kunna upprätthålla även en modest tillväxt. På så sätt kan den nuvarande tillväxten sägas vara simulerad.

Kredit är profit som konsumeras före den har realiserats. Kredit förutsätter såtillvida en tro på en framtida profit. Ordet kredit kommer från latinets credo; jag tror, eller tron. Som filosofen Anselm Jappe har poängterat kan kredit bevisligen senarelägga tillfället när kapitalismen konfronteras med sin immanenta gräns, men den kan i slutänden inte förhindra att denna gräns nås – The Writing on the Wall. On the Decomposition of Capitalism and Its Critics (2017).

Köpt tid är inget nytt fenomen i världsekonomin. I enlighet med den ekonomisociologen Wolfgang Streeck har stater i främst OECD sedan 1970-talet köpt sig tid med först inflation, sedan statlig skuldsättning och numera nedskärningar i och privatiseringar av de offentliga utgifterna. Därmed har staterna också drivit på en mer eller mindre påtvingad ökning av hushållens skuldsättning – så kallad privatiserad keynesianism (se Köpt tid. Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris [2013]). Den köpta tidens tillväxtsimulering har varit en realitet sedan åtminstone 1970-talets början i och med kapitalets försvinnande profit inom den industriella tillverkningsindustrin och den efterföljande avregleringen av finansmarknaderna. Därefter har vi kunnat se en världsekonomi med stater som i frånvaron av en realekonomisk tillväxt har blivit beroende av monetära medel, penningpolitik, för att hålla uppe bruttonationalprodukten, bibehålla ett visst välstånd och undvika den värsta sociala oron. Efter krisen 2007-2008 och den följande recessionen har kapitalets kris ytterligare fördjupats.

Krisen tar sig bland annat uttryck i att merparten av central- och riksbankerna i Europa de senaste åren har haft en rekordlång period av negativ reporänta/styrränta. Det är en åtgärd som syftar till att forcera fram dels investeringar från ett motvilligt kapital, dels en kreditbaserad konsumtion från hushållen. Som en konsekvens ser vi i Sverige en bostadsmarknad med priser som sedan länge förlorat all koppling till hushållens faktiska inkomster.

Den existerande produktiva ”realekonomin” är inte ens i närheten av att med egen kraft kunna driva reproduktionen av det rådande. Vår allt mer postindustriella kapitalism måste i stället belåna framtiden för att inte kollapsa. Skuldkedjorna blir följaktligen bara längre och tunnare, samtidigt som det nödvändiga levande arbetet successivt rationaliseras bort från världsekonomin. Ett av resultaten är att växande delar av den mänskliga populationen är helt eller delvis överflödig för kapitalets värdeackumulation och reproduktion. Vi ser det bland annat i form av bestående långtidsarbetslöshet, statligt subventionerade arbeten, informella ekonomier, urbana getton och växande slumområden med över en miljard människor som lever av restprodukterna, avfallet, från kapitalets civilisation – se t ex urbanforskaren Mike Davis Slum. Världens storstäder (2007).

Politikens svar och ”lösning” på den hårdnande konkurrensen om en plats på arbetsmarknaden och i ekonomin, och människors rädsla för sin absoluta eller relativa överflödighet och lönlöshet gentemot den, tenderar att falla tillbaka på statens och politikens kärnverksamhet: ett repressivt och exkluderande uppdelande av ”vi” och ”dem”; innanför och utanför, vän och fiende. Bevarandet av ordningen, medborgarnas ”säkerhet”, det permanenta undantagstillståndet och statens förmåga att administrera våld, hat och död har allt mer kommit i förgrunden för politikens och statens funktion. I frånvaron av ekonomiskt utjämnande progression för folkflertalet blir det centralt för politikerna att istället kunna hävda hur de åtminstone skyddar mot de hotande ”barbarerna”.

Vår kapitalistiska civilisation har således sammanhängande externa och interna gränser som blir allt mer påträngande. Den externa gränsen, geosfären och biosfären, rör kapitalets konsumtion, förorening och destruktion av ändliga resurser. Den interna gränsen, produktionssfären, rör den grundläggande motsättningen som finns inbyggd i kapitalets reproduktion – hur kapitalets process av självständiggörande görs på bekostnad av lönearbete. Kapitalisten som introducerar ny arbetsbesparande teknologi realiserar, på kort sikt, en ökad profit, men bidrar då också till att sänka den generella profitkvoten. Ersättandet av mänsklig arbetskraft med teknologi reducerar nämligen det värde som kan sägas finnas representerat i varje vara, vilket driver kapitalet att ytterligare öka produktionen, samtidigt som värdeackumulationen är beroende av den levande arbetskraften.

Malmö – den postindustriella staden

västra hamnen

I somras gjorde jag två inlägg av mina läsanteckningar från Ståle Holgersens Staden och kapitalet. Malmö i krisernas tid (2017): Kristeorin i ”Staden och kapitalet” och Framtidsscenarierna i ”Staden och kapitalet”. Det var ett sätt att samla tankarna inför essän jag skulle skriva i samma ämne till Arbetaren. Den publicerades nyligen i först månadsmagasinet och sedan på hemsidan: Malmö – den postindustriella staden. Jag passar på att lägg ut texten även här.

*    *    *

Malmö har genomlevt flera epoker: ursprungligen en liten dansk by som under senmedeltiden blev lan­dets viktigaste handels­stad efter Köpenhamn, som under den tidigmoderna epokens svenska styre  krympte till en ekonomiskt bortglömd och befolkningsmässigt reducerad, men starkt befästad garnisonsstad, fram till den följande kapitalistiska industrialise­ringen och den då snabba tillväxten av staden.

Den sistnämnda epokens byggnads­politik i staden undersöks och diskuteras i kulturgeografen, urbanforskaren och stadsplaneraren Ståle Holgersens Staden och kapitalet. Malmö i krisernas tid, utgiven i år. Som Malmöbo, historiker och lokal­historiskt intresserad var det länge sedan jag såg fram emot ett akademiskt verk så mycket som jag gjort när det gäller Staden och kapitalet. Det är en studie som med marxistisk utgångspunkt behandlar hela Malmös moderna industriella historia, men har särskilt fokus på stadsutvecklingen sedan 1980-talet.

Staden och kapitalet lever i mångt och mycket upp till förväntningarna. Ståle Holgersen gör en utomordentlig kritisk genomgång av klasskaraktären i stadens ut­veckling och boken är skriven med patos och humor på ett klart och lätt­begripligt sätt. Både de teoretiska ut­gångs­­punkterna och de skisserade fram­tids­­scenarierna för Malmö och samhällsutvecklingen i stort tål likväl att problematiseras och diskuteras.

Boken har sin grund i författarens avhandling i kulturgeografi The Rise (and Fall?) of Post-Industrial Malmö. Investigations of City-Crisis Dialectics (2014). Holgersen har emellertid bearbetat och utvecklat både de teoretiska och empiriska delarna. Det är ett före­dömligt initiativ att vidareutveckla undersökningen till en mer populär­veten­skaplig syntes, då ämnet har rele­vans för en publik utanför den egna disciplinen.

Hans dom över socialdemokraternas hittillsvarande stadsutvecklingspolitik i Malmö, efter den fordistisk-keynesianska perioden, är hård men rättvis: när det har byggts i fattigare stadsdelar har kommunen varit tämligen passiv och låtit utförsäljningar i form av privatiseringar finansiera byggandet. Besluten har föregåtts av minimal diskussion med, och inkludering av, de berörda. Dessa har huvudsakligen bara haft att förhålla sig till redan fattade beslut. När det däremot har byggts för de rika – nya bostads­områden såväl som symboliska prestigebyggnader – har kommunen varit ytterst aktiv med subventioner och månat om dialog och samförstånd.

Ståle Holgersen beskriver de ekonomiska kriserna på 1990-talet och 2000-talet och hur socialdemokraterna i Malmö har motiverat och försvarat sin politik med retorik om kreativa och innovativa omvandlingar av den existerande staden. I praktiken har kriserna emellertid hanterats med en nybyggande motkonjunkturpolitik. Den allt mer postindustriella staden har på så sätt byggts i linje med en liberal urban regim med tilltagande inslag av åtstramningspolitik och segregering, fast med en byggiver inspirerad av den fordistisk-keynesianska periodens industriella stad.

Författaren undrar ifall det i Malmö nu byggs en stad för gårdagens kapitalism: ”Kommer Malmö Live bli en gravsten över den postindustriella stadens entreprenöriella övermod?”
Har det postindustriella Malmö således byggts som svar på gårdagens efterfrågan och därmed byggts längre in i klimatkrisen och bubbla-på-bubbla-krisen?

Den bristande efterfrågan på alla shoppingcenter, med de pågående diskussionerna om Entrés framtid som exempel, kan ge en fingervisning om utvecklingen. Vad som är säkert är att den utlovade nedsippringseffekten av att locka övre medelklass och överklass till staden har varit en besvikelse för arbetarklassen och den deklasserade medelklassen. Städers ökande konkurrens om de rika skatte­betalarna har, föga förvånande, huvudsakligen lett till mer byggnation och planering för samma målgrupp på bekostnad av majoriteten av den befintliga befolkningen.

Ett grundantagande i Staden och kapitalets kristeori är att vi befinner oss i en ”diabolisk dubbel kris” som involverar både ekologin och ekonomin. De accelererande klimatförändringarna hävdas vara en tydlig konsekvens av industrialiseringen och dess förbränning av fossila bränslen, medan den ekonomiska krisen ses som utslag av motsättningar immanenta i kapitalismens funktionssätt. De två dominerande förklaringarna av kapitalismens återkommande kriser inom den marxistiska teoribildningen – överproduktion samt profit squeeze och profitkvotens fallande tendens – får varsin översiktlig sammanfattning.

Ståle Holgersen tar emellertid inte explicit ställning för någon av förklaringarna på bekostnad av den andra. Först med motiveringen att det ”finns en fara i att lägga alla ägg i samma kristeoretiska korg. Världen är för komplex för det”. Senare i boken utvecklar han sina resonemang om det frånvarande ställ­ningstagandet med att ”de båda tendenserna med stor sannolikhet har samverkat under de senaste decennierna, och att just detta gjorde krisen 2008 så massiv”.

Baserat på en akademisk perspektivism kan det vara ett både klokt och pragmatiskt val. Kristeorierna i Staden och kapitalet fyller ändå mer funktionen av att placera den lokala utvecklingen i en global sådan, än att vara analytiska kategorier. Den mer praktiska delen av Holgersens teoretiska utläggning handlar om hur den förda stadsutvecklingspolitiken kan förstås i relation till ekonomerna John Maynard Keynes och Joseph Schumpters realpolitiska idéer om kapitalismen. Jag reagerar emellertid på två sammanhängande resonemang i förfat­tarens teoretiska utläggningar:

Till att börja med hans resonerande om att ”stora kriser verkar komma med någon form av regelbundenhet (inom ramar av 40–60 år), och att de löses genom skapandet av nya paradigm”. Holgersen reserverar sig mot tanken på determinerande långa vågor, men betonar likväl att ”perioderna av tillväxt och kris verkar ändå ha någon form av rytm”.
Senare i boken sammanfattar han ”hur kapitalismens historia verkar röra sig i ett vågliknande mönster, även om det verkar vara svårt att enas om periodisering, avgränsningar och orsak till vågorna”.

Jag reagerar också på hans betoning av ”kapitalismens förmåga att ständigt förnya sig” och att han därför är ”rätt främmande” inför idén att det kapitalistiska systemet faller sönder av sig självt.

Å ena sidan framhåller han en värld som präglas av grundläggande mot­sättningar i produktionens logik som gör att det döda arbetet (kapitalet) ständigt växer på det levande arbetets (arbetskraftens) bekostnad. Samtidigt håller de ekologiska konsekvenserna av kapitalismens industrialisering successivt på att förinta förutsättningarna för människans nuvarande samhällsform.

Å andra sidan framhävs jämviktsidén att kapitalismen, oberoende av dess historiska utveckling och produktionens förutsättningar däri, alltid återhämtar
sig och ger upphov till nya produktions­paradigm. Men i de första resonemangen om ekologiska och ekonomiska motsät­t­ningar anas ett förfall och slut på kapitalismen – ett slags inneboende eskatologi för vår civilisation som alltså samtidigt förnekas.

Holgersen poängterar alltså dels kapitalismens oförmåga att förändras och anpassas till en reproduktion som inte baseras på förbränning av fossila bränslen – han gör till och med en poäng av att den globala fossilförbränningen ökar – dels poängterar han kapitalismens oförmåga att ackumulera värde utan levande arbete. Som han skriver är problemet med det sistnämnda att de låga profitkvoterna i de produktiva sektorerna gör att ekonomin blir beroende av finansiell spekulation för att upprätthålla även en modest tillväxt. I takt med att finans- och kreditsektorerna ersätter industriell produktion blir världsekonomin följaktligen också alltmer instabil och osäker.

Holgersen understryker frånvaron av återhämtning och hållbar tillväxt efter att flera stater med hjälp av skattepengar rekapitaliserade banker och bolag i samband med krisen 2008–2009 – något han hävdar förhindrade ”en mer allvarlig depression och med stor sannolikhet även kapitalismens undergång”. Frågan om vad som ska driva den allt mer postindustriella ekonomin i Sverige förutom Riksbankens negativa styrränta, hushållens rekordhöga skuldsättning och ökade priser på bostadsmarknaden har sedan dess bara blivit än mer pressande.

Men för att återknyta till Holgersens skepticism inför kapitalismens självverkande sönderfall: Vad är finansialiseringen av den globala ekonomin och klimatförändringens pågående konsekvenser om inte processer av kapitalismens strukturella desintegration och självgenererade söndervittring?

Mina kanske något petiga teoretiska anmärkningar hindrar inte att jag verkligen uppskattar författarens initierade och uppriktiga resonerande – hur han sammanför och vrider och vänder på de faktorer och utvecklingslinjer han identifierar som avgörande. Det är dessutom svårt att klandra någon för motviljan mot tanken på den egna civilisationens successiva sönderfall.

Staden och kapitalets styrka är inte att den kommer med en nydanande omtolkning – både Malmös specifika utveckling och den allmänna tendensen till tydlig klasskaraktär i stadsbyggnadspolitiken är kända sedan tidigare. Bokens styrka är att den har en gedigen och samlad genomgång av utvecklingen, vars både unika och generella karaktär förklaras i sitt längre historiska sammanhang.

I det avslutande kapitlet försöker Holgersen formulera några kvalificerade gissningar om hur Malmö och världen kan komma att se ut runt år 2030. Till att börja med hävdar han att ”krisen kommer att ’lösas’ genom massiv kapitalförstörelse, genom introducerandet av ny teknologi och genom skapandet av nya klassammansättningar”. Som han poäng­terar lär oss kapitalismens historia dess­värre att den effektivaste metoden för massiv kapitalförstörelse är storskaliga krig: ”genom systematisk ödeläggelse av kapital, och massiva mobiliseringar och investeringar under kriget, genom att återställa profitkvoterna efter destruktionen och inte minst genom de enorma möjligheter till uppbyggnad som kommer efteråt”.

Med referens till journalisten Naomi Klein hävdar Ståle Holgersen sedan att: ”Antingen ändrar klimatet våra livsfö­rut­sättningar och våra liv, eller så måste vi i grunden förändra politiken inom de kommande åren: oavsett vilket kommer världen att ändras radikalt”. Problemet med den nuvarande ”klimatsmarta” politiken – vare sig den kan kategoriseras inom den ekologiska fixen, den ekologiska moderniseringen eller den gröna keyne­sianismen – är att den inte är ekologiskt hållbar eftersom den inte förändrar de grundläggande maktrelationerna som definierar världsekonomin.

Holgersen har tidigare i boken exempelvis poängterat att: ”I Västra Hamnen befolkas världens mest ekologiska stadsdel av människor som har ett konsumtionsmönster som skulle ödelägga jordklotet en gång för alla ifall det blev till norm bland jordens befolkning”. En verkligt ekologiskt hållbar stad kan, med hänsyn till fossil förbränning och energiförbrukning, vare sig reproduceras med nuvarande konsumtion, bilåkande, flygindustri, globala transportindustri, internetanvändning eller robotisering.

Holgersen skisserar och diskuterar där­efter tre framtidsscenarier:

  • Mer av samma med fortsatt åtstram­ningspolitik och fortsatt drömmande om en snart kommande teknologisk innovation som medför en ekologisk fix.
  • (Grön?) keynesianism med ökad statlig styrning, investeringar och en viss reglering av kapitalet.
  • Ekosocialism med planekonomi, ko­operativt ägande, arbetarstyrda företag, ifrågasättande av tillväxtekonomin och devalvering eller rentutav förstörelse av det fossila kapitalet och dess infrastruktur.

Angående det sistnämnda är han tydlig med att klimatet oavsett vilket kommer att förändra den globala politiska ekonomin och förstöra kapital genom extremväder, temperaturökningar, torka och andra konsekvenser av klimatförändringarna.

Därutöver resonerar Holgersen även om en fascistisk utveckling, som han utan att förklara varför inte vill göra till ett fjärde framtidsscenario, och huruvida en sådan skulle kunna vara kompatibel med fortsatt åtstramningspolitik eller (grön) keynesianism. Han problemati­serar kritiskt de två sistnämnda alternativen, medan hans egen preferens, ekosocialismen, konkretiseras med exempel på hur en sådan stad kan börja planeras och byggas: förtätning av villaområden, delade jobb genom kortare arbetstid, icke-kommersiella kooperativ, en generell maxlön, bostadsrättspriser som inte över- eller understiger svängningarna i konsumentprisindex, kommunal förköpsrätt för fastigheter, kommunala byggbolag, pensionspengar placerade i demo­kratiskt-­produktiv riktning, statlig subventio­ne­ring av egenproduktion av bostäder, och så vidare.

Både de kritiska problematiseringarna och de inspirerande resonemangen om ekosocialismens stadsplanering är utmärkta, men dessvärre blir kapitlet som helhet rätt hoppigt och rörigt. Ståle Holgersen klargör inte hur han menar att ett eventuellt kommande världskrig, klimatförändringarna, kapitalets nya paradigm och den fascistiska utvecklingen kan sam­verka med de tre skisserade scenarierna.

Problemet är att Staden och kapitalets marxistiska grundperspektiv präglas av en akademisk perspektivism som undviker tydliga ställningstaganden i avgörande frågor om kapitalismens fundament, återkommande kriser och globala historiska utveckling. Det gör historie­synen något diffus. Det påverkar inte de empiriska delarna, men däremot grumlar det hur Holgersen menar att de olika ekologiska, ekonomiska och politiska omständigheterna samverkar och hänger samman rörande framtidsutvecklingen.

Det känns visserligen drygt att klandra en forskare för att inte ha en mer genom­tänkt positionering gällande något så anspråksfullt som världens samman­sätt­ning. Utan en sådan blir det emellertid svårt att skissera övertygande fram­tids­scenarier gällande den globala ut­­veck­­­lingen.

Malmös framtid ser ut att komma att avgöras av främst två omständigheter: Kommer staden att höra till de urbana områden som kan dra fördel av den globala ekonomins omvandling? Hur kommer effekterna av den globala uppvärmningen vidare att inverka på staden – kommer Malmö exempelvis att höra till de kuststäder som hotas av stigande havsvattennivåer?

Wolfgang Streeck om kapitalismens limbo

beijing-2017-01-04

Sociologen och makroekonomen Wolfgang Streecks How will Capitalism End? Essays on a Failing System (2016) är den mest uppslagsrika analys jag läst om samhällsutvecklingen sedan Comité Invisibles Till våra vänner (2014). Det är visserligen helt olika sorts böcker: professorn och Max Planck-institut-chefen Streeck har en empiriskt vederhäftig argumentation baserad på tidigare forskning och OECD-statistik, medan det aktivistiska teorikollektivet Comité Invisibles, eller Osynliga kommittén, har ett teoretiskt spekulativt upplägg. Vad de emellertid har gemensamt är att de genom att på olika sätt försöka ta ett kompromisslöst helhetsgrepp om kapitalismens utveckling i främst OECD-världen vill ge underlag för en seriös diskussion om framtiden. Medan Streeck systematiskt går igenom den ekonomiska, politiska och sociala utveckling sedan 1970-talet, utgår Osynliga kommittén från utvecklingen sedan krisen 2007/2008 för att utröna hur subversiva livsformer kan utvecklas i det sönderfallande systemet. Det kan också påpekas att varken Streeck eller Osynliga kommittén, trots sin holistiska kritik av kapitalismen, är marxister eller arbetar med marxistiska termer, även om de emellanåt refererar till Karl Marx.

Streecks teoretiska premisser är snarare inspirerade av nationalekonomen, historikern och antropologen Karl Polanyi och andra kända namn och klassiska verk från den ekonomiska sociologin. Streeck kallar till och med vid ett tillfälle sig själv för: ”Practising Polanyian that I have become”. En av bokens huvudsakliga hypoteser är också tagen från Polanyi som har teoretiserat om de tre ”fiktiva” varorna: arbete, natur och pengar. Enligt Polanyi ligger det i kapitalets logik, utveckling och i utopin om självreglerande marknader att kapitalet för att fortsätta expandera måste sträva efter att kommodofiera allting. Mänskligt arbete, geosfären och pengar kan emellertid bara göras till varor på en marknad i begränsad omfattning om de ska bibehålla sitt bruksvärde. En fullskalig kommodofiering förintar människorna och geosfären, och gör penningformen obsolet, vilket skulle eliminera förutsättningarna för kapitalets fortsatta värdeackumulation. Följaktligen är kapitalismen, för sin fortsatta existens, beroende av ett samhälle som politiskt begränsar kapitalets framfart genom att på olika sätt bromsa in dess självförintande logik.

Att Polanyi inkluderar pengar i det här livs-baserade sammanhanget kan tyckas märkligt. Jag har inte läst något av Polanyi, men jag antar att Streeck menar att det är relevant att ta med pengar såtillvida att deras värde kan relativiseras till den grad att de i praktiken blir verkningslösa och därmed meningslösa.

Finansmarknaderna började avregleras på 1970-talet efter kapitalets försvinnande profit inom den industriella tillverkningsindustrin. Streeck diskuterar hur den så kallade finansialiseringen har medfört kuvade och fiskalt konsoliderade stater som konkurrerar med varandra om finans- och kreditkapitalets gunst och är oförmögna att på allvar avgränsa kapitalets expansion och verkningar. Vidare poängterar han hur vi har en världsekonomi med stater som i frånvaron av en realekonomisk tillväxt och en expansiv ekonomisk politik har blivit beroende av monetära medel, penningpolitik, för att hålla uppe bruttonationalprodukten, bibehålla ett visst välstånd och undvika den värsta sociala oron. Sedan krisen 2007/2008 och den följande recessionen har den globala situationen intensifierats. Det är framförallt utvecklingen inom OECD som Streeck problematiserar. Stående exempel som diskuteras utförligt är situationen i USA och i hemlandet Tyskland. Det handlar framför allt om växelverkan mellan den världsekonomiska utvecklingen och demokratin, EU, medborgarskapet och den monetära och fiskala politiken. I artikeln ”Citizens as Customers: Considerations on the New Politics of Consumption” för Streeck även mer kulturella resonemang om hur ekonomin påverkar människors psykosociala hälsa och beteende. Streecks slutsatser är nästan uteslutande nedslående. Implicit i hans resonemang kan en viss nostalgi anas inför de tre gyllene tillväxtdecennierna som följde efter det andra världskriget när kapitalet behövde återkonstitueras. Streeck har en socialdemokratisk bakgrund, men verkar som en följd av krisen helt ha tappat tron på en postkeyensiansk förvaltning av kapitalismen.

I samband med den successiva avindustrialiseringen av OECD och den tilltagande finansialiseringen byttes en socialdemokratisk-keyenesiansk tillväxtmodell ut mot en nyliberal-hayekiansk sådan (namngivna efter nationalekonomerna John Maynard Keynes och Friedrich von Hayek). Flera av livets osäkerhets- och riskmoment, som tidigare var sociala frågor för välfärdsstaten, är numera privata frågor för hushållen i vad som har kallats privatiserad keynesianism. Kreditmarknaden för hushåll, liksom deras skuldsättning, har också ökat enormt sedan 1980-talet. I stället för marknader reglerade i stater återfinns staterna numera på en global marknad med transnationella organisationer, utan demokratiskt mandat, som med sin ”global governance” ser till att nationalstaternas politik anpassas efter marknaderna. Den globala styrningen har emellertid inte på något sätt förhindrat kommodofieringen av människors arbetskraft, geosfären eller penningformen, utan tvärtom snarare forcerat den. Inflikas kan att det inte är gravstenar i snö som ses på fotografiet ovan, utan skyskrapor som sticker upp ur Pekings smog – en konsekvens av industrialiseringen som har blivit ett reellt problem för Kinas värdeackumulation. Streeck identifierar fem globala förhållanden som i nuläget bidrar till att förvärra världsläget:

  • Ekonomisk stagnation utan någon ny teknologiskt ledd tillväxtepok i sikte.
  • Oligarkisk redistribution genom den globala elitens accelererande rikedom (nyfeodalism).
  • Näringslivets plundring av den skattefinansierade offentliga sektorn.
  • Den finansiella sektorns korrumperande inverkan på politiken.
  • Den globala ”anarki” som uppstår när det globala systemet successivt desintegreras.

Undantaget den utmärkta introduktionen är samtliga artiklar tidigare publicerade i akademiska tidskrifter som New Left Review, European Law Journal, Zetschrift für Vergleichende Politikwissenschaft och European Journal of Sociology. Flera av resonemangen känns också igen från Streecks förra bok som finns översatt till svenska: Köpt tid. Den demokratiska kapitalismens uppskjutna kris: Adornoföreläsningar i Frankfurt 2012 (2013). Den aktuella boken är emellertid mer omfattande och överlag mer utförlig och uttömmande än Köpt tid. Vad Streeck går miste om med avgränsningen att ha fokus på den generella utvecklingen inom OECD, är dels frågor om hur lokala och regionala kapital förhåller sig till det globala, dels frågor om hur stater ändå kan förhålla sig något olika till världsekonomin gällande möjligheterna till ekonomiska och sociala reformer. Det är dock en rimlig avgränsning eftersom det har saknats ett samtida akademiskt verk som, utan ideologiska föreställningar eller teoretiskt nischad terminologi, verkligen försöker att ta ett kritiskt helhetsgrepp och förklara den ekonomiska bakgrunden till vår samhälleliga situation.

Angående svaret på den dramatiska titeln ”How will Capitalism End?” hävdar Streeck att dagens kris, jämfört med 1900-talets cykliskt-konjunkturella kriser, är ett nytt permanent normaltillstånd. Krisen är varken transformativ eller adaptiv och den är oförmögen att restaurera kapitalismen till ett tidigare normaltillstånd eller ersätta den med någonting bättre. Streeck spekulerar om att omfattande samhällsförändringar är att vänta och att de kommer att vara nyckfulla, oförutsägbara och därmed okontrollerbara. Han menar att dagens OECD-ledda kapitalism kommer att fortsätta stagnera och att BRIC-länderna inte kommer att vara kraftfulla nog för att ersätta den.

And concerning non-capitalism, there is no such thing today as a global socialist movement, comparable to the socialisms that in the nineteenth and early twentieth centuries so successfully confronted capitalsim in national power struggles. As long as the capitalist dynamism continues to outrun collective order-making and the building of non-market institutions, as it has for several decades now, it disempowers both capitalism’s government and its opposition, with the result that capitalism can be neither reborn nor replaced.

Dessvärre tror jag att Streeck har rätt: vi kommer förmodligen att tvingas fortsätta leva i kapitalismens självförintande limbovärld i flera decennier till. För det kommer nog att dröja innan företagen, bankerna, staterna, ideologierna och politiken – hela den industriella moderniteten och civilisationen – är så pass försvagad att någon form av ”materiellt parti” slutligen kan avskaffa och upphäva eländet, och bejaka och bevara de rester som fungerar affirmativt gentemot det levande.

Krismedvetande och framtidsförväntan

babel__by_duster132-d5t5gty

Vart befinner vi oss i kapitalismens epok: någonstans i början, i mitten, eller närmar vi oss rentutav slutet?

Ekonomireportern Paul Mason menade i en kolumn i The Guardian, för någon vecka sedan, att ovanstående frågeställning är betydligt intressantare än att fråga hur kapitalismen normalt ser ut och fungerar – huruvida kapitalismen essentiellt är stabil eller instabil – eftersom frågan om var vi är situerade i epokens utveckling ”goes to the heart of darkness”. Målet med vår förståelse borde följaktligen vara någonting större än kapitalistiska ekonomiska modeller som enbart vill rationalisera och administrera värdeackumulationen på bäst tänkbara sätt – givet om den ideologiska preferensen är liberalt-neoklassisk, vänster-postkeynesiansk, eller något annat. Målet borde enligt Mason vara att historisera kapitalismen som sådan för att kunna förklara den nuvarande krisen:

For me, the most fundamental question in economics still concerns the 2008 crisis. Was this event the last in a series of shocks needed to allow a third technological revolution to take off? Or was it evidence that capitalism’s tendency to adapt and reshape in response to technology has stalled, or is even finished? That is the shadow we have to jump over in economics. Amid a mania for “new economic thinking”, it is what we need to think hardest about (http://www.theguardian.com/commentisfree/2015/mar/22/to-move-beyond-boom-and-bust-need-new-theory-capitalism?CMP=share_btn_tw).

*  *  *

Ekonomiforskaren Robert J. Gordon hävdar i artikeln ”Is U.S. Economic Growth Over? Faltering Innovation Confronts the Six Headwinds” (2012) att den tillväxt som har varit ett faktum sedan mitten av 1700-talet nu ser ut att vara över. Den moderna epokens tillväxt är en unik period i mänsklighetens historia; före 1750-talet var ihållande tillväxt nämligen ett helt okänt fenomen. Den huvudsakliga orsaken, eller problemet, identifierar Gordon i att den senaste industriella revolutionen, från 1960-talet och framåt, numera har avstannat. Den produktivitetstillväxt som mikroteknologins datorer, internet och mobiltelefoner har genererat ser, med undantag från en kort tillväxtperiod mellan 1996 och 2004, ut att ha avtagit.

Flera av innovationerna som ersatte det mest monotona kroppsarbetet med datorer, gjorde det redan på 1970- och 1980-talet. På 2000-talet har uppfinningar däremot främst varit centrerade på underhållnings- och kommunikationstekniken som visserligen har blivit mindre, smartare och mer kapabel, men den förändrar inte arbetsproduktiviteten eller levnadsstandarden nämnvärt. Gordon poängterar emellertid att fördelarna med pågående innovationer i form av levnadsstandard och konsumtion inte har nått vägs ände i USA. Men han hävdar att de nämnda omständigheterna – liksom BNP per capita – kommer att ske i en betydligt långsammare takt än under de föregående decennierna.

En av artikelns metodiska omständigheter bär påpekas: för att den negativa utvecklingen som har skett efter bolånekrisen som 2007 blev en finanskris, inte ska påverka de långa utvecklingslinjer Gordon försöker att identifiera, har han valt att bortse från all utveckling efter 2007. Och ändå ser det så pass negativt ut.

Till de ekonomiska problem som USA:s ekonomi står inför räknar han främst hur den globala konkurrensen accelererar en negativ spiral av outsourcing, ökad import, sjunkande löner och realinkomster – en utveckling som drabbar medelklassen hårdast. De övriga kritiska förhållandena är:

  • statens och konsumenternas skuldsättning
  • energi- och miljöproblemen med den globala uppvärmningen
  • den ökande ekonomiska ojämlikheten med allt långsammare medianvärde gällande realinkomst
  • utbildningens segregering och sjunkande resultat
  • och demografin med minskade arbetade timmar per capita (http://www.cepr.org/sites/default/files/policy_insights/PolicyInsight63.pdf).

*  *  *

Varje land har sina specifika förutsättningar, historia och situation, men den generella utvecklingen är ändå tydlig: den mest industrialiserade delen av världen befinner sig i stagnation eller till och med regression. Kapitalismen har hamnat i vad som verkar vara ett permanent kristillstånd.

I USA, Sverige, med flera av OECD-länderna, pågår en proletarisering av medelklassen där en växande del av framför allt den yngre befolkningen finner sig i en deklasserad existens som utmärks av närheten till arbetslöshet, låga löner och osäkra anställningar inom tjänste- och servicesektorn – det som ibland kallas prekariatet.

Globalt sett blir en växande del av världsbefolkningen dessutom helt överflödig för den reguljära arbetsmarknaden och delvis också för världsekonomins funktion. På så sätt tenderar kapitalismen att producera en överbefolkning av ett ”informellt” slumproletariat.

Nätverket Motarbetaren, som också går under namnet Kämpa tillsammans! och som jag själv är involverad i, skriver om krisen och den proletarisering, hopplöshet, men också de uppror och revolter, som den genererar i vår senaste antologi Lönlösa liv: skissartade anteckningar till ett proletariat utan arbete och arbetarrörelse (2014):

Produktivkrafterna har utvecklats till ett stadium där allt fler arbetare stöts ur produktionen. Det globala kapitalet håller därmed på att befria sig från den värdekälla – det levande arbetet – som ekonomin ytterst är baserad på. Men det vore naivt att tro att vi står inför den slutliga krisen. En rimligare profetia sägs vara att den amerikanska och kanske också den europeiska ekonomin nått ett stadium i kapitalismens historia där befolkningen ökar och produktiviteten minskar:

Detta skapar en form av långsam, nästan stagnerad, utveckling där den genomsnittliga lönenivån sjunker och en allmän hopplöshet sprider sig hos de arbetande populationerna eftersom de alltmer finner sig utan arbete och framtid. Det är denna spleen som Mark Fisher benämner för kapitalistisk realism: en utbredd känsla av att den kapitalistiska ekonomin är här för alltid. Trots att allt fler tycks medvetna om den kapitalistiska ekonomins irrationalitet verkar kapitalismen fortfarande för de flesta som det enda rimliga, realistiska, ja till och med tänkbara systemet. Allt annat är utopiska spekulationer. Av allt att döma är denna känsla sprungen just ur de avancerade kapitalistiska nationernas stagnerade ackumulation. Kanske har historien hunnit ikapp de klassiska nationalekonomernas pessimism? Kanske är vi på väg in i en stagnerad kapitalism, en tid som blivit fastlåst i sin egen oförmåga att åstadkomma något nytt? För utan det organiserade försöket från arbetarklassens sida att bryta sig ut ur de produktionsförhållanden som förvandlar det mänskliga arbetet till en kapitalistisk produktivkraft, kan denna ekonomi fortsätta existera som en långsam dränering av vår livsvärld för lång tid framöver.

Ofta argumenterar postkeynesianska vänsterpolitiker och vänsterekonomer för en reformering och återgång av dagens finansdrivna kapitalism till tillverkningens realekonomi. Men dagens så kallade finansialisering med internationell arbetsdelning, krediter och finansiell spekulation, är inte något nytt påfund som parasiterar på en föreställt sund, balanserad eller egentlig kapitalism. Tvärtom baseras själva värdeförhållandet på en dylik spekulation eftersom mervärdet är ett förväntat värde som måste realiseras för att företagens profit inte ska rasa. Det driver företagen på jakt efter billigare råvaror och billigare arbetskraft runtom världen. På samma sätt fungerar aktier som förväntade värden som måste förverkligas och stora delar av det internationella proletariatet används för att realisera detta:

Under kapitalismen finns det följaktligen ingen egentlig motsättning mellan kredit och produktion, spekulation och tillverkning, eftersom såväl kapitalistisk produktion som spekulation möjliggörs av värdeformen. Krediter används för framtida produktion och när kreditsystemet når dagens komplexitet innebär det olika försök för ett transnationellt kapital att undkomma de regleringar som staterna påför företagens internationella flöden av kapital. Det är därför inte särskilt förvånande att skulderna för såväl staterna som för de privata hushållen har ökat något enormt de senaste åttio åren. Det som skett är att produktionen inte längre hinner ikapp de ökade krediterna. Detta innebär i sin tur att ökade lån blir ett sätt att undvika såväl överproduktion som underkonsumtion. På så sätt tryggas produktionen, om än bara för att generera skuldberg som skapar framtida problem.

Som exempel kan nämnas att flera av de stora europeiska länderna regelbundet bryter mot ett av kraven på medlemskap i EMU som är att statsskulden inte får uppgå till mer än 60 procent av BNP. Och mot den keynesianska tanken att skulder som ökar under lågkonjunktur och stater då tvingas investera, har det visat sig att tillväxten under perioder av relativ högkonjunktur inte har varit tillräcklig hög. Det har därför inte gått att öka räntan eller ackumulera tillräckligt med kapital för att betala tillbaka lånen under tillväxtperioderna:

I stället har man tvingats låna än mer och på det sättet köpa framtid och hoppas på en kommande tillväxt. Detta indikerar således en strukturell svaghet i den kapitalistiska ekonomin: tvånget att realisera framtida värden. Det kommer att vara mycket svårt för de enskilda skuldtyngda staterna att hantera detta, då de redan ackumulerat väldiga lån för att kunna skjuta upp problemen till en framtid som man nu närmar sig.

De tekniska och sociala konsekvenserna av denna utveckling är att det döda arbetet ökar – alltså teknikens arbetsbesparande genom robotisering och automatisering – på bekostnad av det levande arbetet/det variabla kapitalet, inom produktionen, varmed den värdekälla som genererar profiten undergrävs. Behovet av arbetskraft minskar därför inom tillverkningsindustrins varuproduktion. Problemet med den växande service- och tjänstesektorn, för kapitalet, är att den inte möjliggör tillräcklig ackumulation av kapital då den inte kan standardiseras, industrialiseras och konkurrensutsättas i samma utsträckning som tillverkningsindustrin. Generellt i Europa har de länder med störst lågavlönad servicesektor också sämst ekonomi, men störst svart marknad och ett växande informellt serviceproletariat.

En växande del av proletariatet – de utan reserver, de som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva – trängs följaktligen ut ur kapitalismens metabolism genom outsourcing, rationaliseringar av produktionen, nya anställningsformer och tekniska innovationer. Arbetaren blir därför, paradoxalt nog, kapitalismens gräns och utsida eftersom hen tenderar att stängas ute från varuproduktionen lika mycket som hen måste införlivas i samma produktion för att den ska fungera.

Detta överskott av arbetskraft fungerar i motsats till efterkrigstidens arbetslösa i allt mindre utsträckning stabiliserande för arbetsmarknaden. I stället blir växande delar av de utan arbete allt svårare att anställa och inlemma i företagens och staternas ackumulation.

Lönearbetet fungerar alltså inte längre som ekonomiskt integrationsmedel i samma utsträckning som under efterkrigstidens decennier i Europa. Parallellt med att fler helt eller delvis hamnar utanför den reguljära arbetsmarknaden, ser vi hur politiken inte hämtar sin kraft ur politiska rörelsers visioner och praktik, utan ur den rena förvaltningen av sakernas tillstånd. Och när politiken i minskad omfattning förmedlar och representerar folks materiella intressen och konflikter, tenderar intressena och konflikterna att istället beskrivas som brott mot rådande normer och värderingar eller till och med direkta attacker mot det demokratiska majoritetssamhället. Samhällsproblem behandlas därmed inte längre som sådana, utan som illegitima och odemokratiska störningselement mot statens stabilitet och säkerhet, utförda av extremister och terrorister som följaktligen bekämpas med legal och polisiär repression.

Som filosofen Giorgio Agamben har noterat är det både kostsamt och komplicerat för politiken att försöka styra över samhällsproblemens orsaker med en ambitiös ekonomisk och social politik – som under välfärdsstaternas uppbyggnad. Då är det betydligt enklare och mer ekonomiskt att enbart försöka kontrollera och styra de värsta konsekvenserna av en ekonomiskt liberal politik (http://roarmag.org/2014/02/agamben-destituent-power-democracy/).

*  *  *

Det är inte bara enskilda kritiska makroekonomer och vårt Malmöbaserade marxistiska nätverk som hävdar att kapitalismens guldålder ser ut att vara över och att framförallt den så kallade västvärlden har att vänta decennier av stagnation, med betydligt lägre tillväxttakt och försämrad levnadsstandard för det absoluta folkflertalet. Även den kapitalistiska samarbetsorganisationen, OECD, har anlitat nationalekonomer som nyligen kommit fram till en snarlik slutsats i framtidsrapporten ”Policy Changes for the Next 50 Years” (http://www.oecd.org/eco/growth/Shifting%20gear.pdf).

Det kan tilläggas att andra ekonomer som har engagerats av OECD till rapporten ”Forecasts During and After the Financial Crisis: A Post Mortem” har visat hur sju år med en finanskris, som blev en Eurokris, har uppenbarat att ett stort problem med finansiella predikationsmodeller – som exempelvis kreditvärderingsinstitutens kreditvärderingar och riks/centralbankernas styrräntor – är att de genom att ständigt producera alldeles för optimistiska prognoser om tillväxten har bidragit till världsekonomins instabilitet (http://www.oecd.org/eco/outlook/OECD-Forecast-post-mortem-policy-note.pdf).

Den enda kraft som möjligen kan upphäva denna utveckling genom att göra kapitalets självexpanderande värdeackumulation irrelevant, ser ut att vara ett globalt koordinerat, varaktigt och ogenomträngligt nätverk av sociala rörelser – förutsatt att de inte inlemmas i partier, fack eller institutioner som arbetar med att förvalta det rådande tillståndet. Som sociologen Steven Colatrella visar i artikeln ”En världsomspännande strejkvåg. Åtstramningar och den globala överstatlighetens politiska kris” – som finns med i Lönlösa liv – pågår det sedan åtminstone våren 2010 något av ett globalt arbetar- och medelklassuppror, som kanske bara befinner sig i sin linda.

För en diskussion om utvecklingen den här vintern och våren se till exempel Motarbetarens ”Det materiella partiet och andra diskussionsanteckningar” (https://flyktlinjer.wordpress.com/2015/03/18/det-materiella-partiet-och-andra-diskussionsanteckningar/) samt bloggaren Krigsmaskinens kritiska problematisering av artikeln ”Lönlösa liv” (alltså inte hela boken) ”Kommentarer till Lönlösa liv” (http://krigsmaskinen.tumblr.com/post/114511564195/kommentarer-till-lonlosa-liv).

Utöver ovannämnda processer finns det överhängande hotet om en klimatkollaps – något som vi anmärkningsvärt nog inte diskuterar i Lönlösa liv. I Europa står vi dessutom inför faktumet att skrämmande många människor är lockade av en chauvinistisk eller direkt fascistisk ordning-och-reda-politik i finanskapitalets kaotiska värld. För kapitalismen genererar ju inte bara revolutionsförsök mot den egna ordningen, utan också kontrarevolutioner till försvar av denna ordning – den enda ordning som många kan tänka sig och vill veta av – hur repressiv och destruktiv den än må vara.