Flyktlinjer fyller ett år i dag. Det måste så klart firas med något riktigt fint och något av det finaste jag vet är James Ensors målning Kristi inträde i Bryssel 1889 (1888).

På hundraårsfirandet av den franska revolutionen går eliten med ärkebiskopen, dödskapitalisten och högborgarna i spetsen, ut ur bilden och samhället. In på Bryssels centrala boulevard, ackompanjerad av en stor blåsorkester, kommer Kristus ridande på en åsna. Frälsaren är omgiven av en väldig, brokig – ja månghövdad – folksamling.

Folkhavet förkroppsligar katolicismens treenighet av tro, hopp och kärlek när det i sin socialt egalitära form böljar fram över stadens gator och torg. Utöver att målningen ger associationer till karnevalsparader tänker jag också på begreppet multituden.

Det är ett latinskt begrepp som ursprungligen avser dem som är avsedda för samhällets basala reproduktion. Till dem som satt begreppet i rörelse hör filosofen Baruch Spinoza, som plockade upp och använde det på 1600-talet. De senaste åren har teoretikerna, Michael Hardt och Antonio Negri, populariserat och spridit konceptet. Med sin användning syftar Hardt och Negri på en självorganiserad och mångfasetterad mångfald i strid med kapitalets globala imperium. Tidigare betonade de multitudens nomadologiska karaktär och strategi, men inspirerade av förändringarna inom samtida proteströrelser, poängterar de numera snarare dess sedentära taktik att inta och behålla specifika platser.

Kristi inträde i Bryssel 1889 kan sägas skildra upphävandet av kapitalets sociala varurelation och dess förpassande till historieböckerna. Multituden förmänskligar ett förtingligat samhälle genom att omvandla sig från ett medel för profit till att bli sitt eget självändamål.

Men Ensors målning antyder mer än så – mer än en omvänd dialektik i fråga om makten över samhällets materiella betingelser och reproduktion. Det är svårt att bortse från Kristus inte bara socialt revolutionära funktion, utan också religiöst transcendenta roll. Bland dem som försvinner ut ur samhället finns också en herre som som ser ut som, eller rent av är, döden. Utöver att handla om en social och historisk dialektik där lönearbetarna frigör sig från kapitalets herravälde, kan målningen också sägas handla om ett livets upphävande av döden – eller den absoluta herren som G. W. F. Hegel kallade döden då den kräver en absolut underkastelse. Ensor låter självaste döden – den absoluta negationen – negligeras och schasas undan.

Med Hegel, och hans positionering mellan det andliga och det samhälleliga, går det också att tillägga att döden bara är det omedelbara livets abstrakta negation – inte medvetandets negation – vars väsentliga karaktär är att överleva sitt eget upphävande.

Eftersom jag själv inte är troende vet jag emellertid inte vad jag ska göra med den religiösa tolkningen. Och jag vet bara delvis vad jag ska göra med Hegels andliga medvetande. Jag väljer därför att inrikta mig på det faktiska och samhälleliga. Över multituden hänger som synes en röd banderoll. Den markerar att det från och med nu är ett förmänskligat samhälle baserat på människors gemensamma behov, snarare än kapitalets profitkvot, som gäller.

Vive la sociale!