Ett långsamt förfall av hela samhällets infrastruktur

'der banker'

Rubriken är, liksom bilden ovan, tagen från dokumentärfilmen Der Banker / Finanshajens avslöjande (2014). Rainer Voss, som var en av Tysklands främsta investmentbankirer innan han drog sig tillbaka, berättar där om finansmarknadens framväxt i Tyskland och Europa sedan 1990-talet. Med det långsamma förfallet syftar Voss på den allt mer utbredda fattigdomen i Spanien som en följd av krisen. Men tendensen till förfall gäller hela Euroområdet och Europa:

-Det är sådana belopp i rörelse. Med dem kan man angripa hela länder. Man börjar med det minsta: Grekland – och ser hur enheten EU reagerar och fungerar. Man skapar ett visst… Man knackar lite på isen, så att säga. Sedan tar man nästa större land: Portugal. Isen får fler sprickor. Det finns folk som har intresse av att Euron kraschar. Det finns ett enormt vinstpotential i det. Och det finns säkert också de som har ett politiskt intresse av det. Det man skulle göra då, för att ta ett dåligt exempel, är att man söker efter det svagaste stället, knackar där och då spricker allt så att säga inifrån och ut.
(…)
-Vad kan man vänta sig härnäst?
-Frankrike! De har verkligen stora ekonomiska problem. Och de genomför inte de nödvändiga strukturreformerna. Jag är ingen skattefiende, men de har en helt galen skattepolitik. Jag tror att Frankrike blir ett problem.
-Och sedan?
-Då är det slut. ”Game Over.” Därför kämpar man förtvivlat med Spanien och Italien. Det har ju blivit en kedja: Grekland, Portugal, Spanien, Italien… och Frankrike. Om Frankrike hamnar i den situationen handlar det om omöjliga belopp. Då gäller det att komma på något riktigt bra. Det kommer till slut att kollapsa – finanstekniskt eller samhällspolitiskt. Men jag tror inte för ett ögonblick att det slutar väl.

Frågan om krispolitik och förfall i finanskapitalismens verkningar har diskuterats tidigare på bloggen. I våras genererade inlägget ”Krismedvetande och framtidsförväntan” en kort men intressant diskussion mellan historikern Rasmus Fleischer, undertecknad, samt Motarbetarkollektivet i stort, som jag delvis vill rekapitulera.

Fleischer ställer sig, med all rätt, frågande inför den motsägelsefulla argumentationen för ett permanent kristillstånd och det parallella avfärdandet av att vi lever i den slutliga krisen i inlägget Är permanent stagnation detsamma som slutlig kris?:

Varifrån kommer den anti-eskatologiska impulsen att avfärda tanken på ett slut? Jag tänker så här: om kapitalismen rör sig i riktning mot ett permanent kristillstånd, betyder detta att vi varken befinner oss i början eller mitten av dess historiska epok, utan någonstans i slutet (…)

Kanske är det en smaksak huruvida man väljer att tala om “den slutliga krisen”. Själv är jag rätt tveksam, just eftersom krisbegreppet är så mångtydigt. Dels hänvisar det alltid till en tänkt normalitet, som kan tänkas på väldigt olika sätt. Dels kan krisbegreppet användas på vitt skilda tidsnivåer. Å ena sidan har kapitalismen befunnit sig i kris sedan 1970-talet, å andra sidan har Europas ekonomi hunnit med en rad tvära kast mellan kris och återhämtning bara sedan 2008. Det blir nästintill omöjligt att förstå vad någon menar med “slutkris”.

Med detta sagt, upplever jag att Konflyktlinjer och Motarbetaren är på rätt spår när de diskuterar i termer av en tilltagande stagnation som leder in i en permanent, smygande kris för kapitalismen – snarare än ett drastiskt sammanbrott. Även om blotta tanken på avstannad tillväxt är drastisk nog för kapitalet och i förlängningen för alla planetens invånare eftersom vi alla lever i ett faktiskt beroende av att pengar och varor fortsätter cirkulera. Bara en sådan sak som att våra framtida pensioner bygger på en förhoppning om att börsen ska låta pengarna växa…

Jag kom med ett kort retrospektivt orienterat svar på hans blogg:

Jag instämmer i dina kommentarer om en viss ambivalens i inlägget. Men jag tror det kan vara bra med en viss ambivalens när det gäller stora civilisatoriska frågor – för kanske lever vi redan i effekterna av kapitalismens slut? Kanske borde frågan vara: När föll kapitalet? Eftervärldens eventuella historiker kommer kanske att hävda att vi, på det tidiga 2000-talet, redan bebodde kapitalets ruiner. Vi vänjer oss ju vid det mesta, så kanske vill vi bara inte erkänna faktum, utan hellre låtsas som om nästan ingenting har hänt och leva i fiktionen?

Det finns också ett pedagogiskt problem med krisdiskussioner då föreställningen om en föregående guldålder och det nära förestående fallet är en uråldrig europeisk tankefigur.

Sedan formulerade mig också lite slappt när jag påstod att det var naivt att tro att det är en slutlig kris, eftersom jag faktiskt tror att kapitalismen befinner sig i ett permanent kristillstånd och att vi redan faller. Att jag uttryckte mig som jag gjorde var för att den slutliga krisen, som du också påpekar, kan förstås som att det skulle röra sig om en kort och entydigt katastrofal process – en form av krasch – när det i själva verket är fråga om ett utdraget, motsägelsefullt och våldsamt sönderfall.

Den intresserade bör definitivt också läsa Motarbetarens längre och betydligt mer genomarbetade inlägg Motarbetarens svar till Rasmus Fleischer.

När jag skrev ovanstående svar hade jag historikern Peter Englunds artikel När föll Rom? När föll vi? i åtanke. Englund reflekterar där om civilisatorisk undergång efter att ha läst historikern Edward Gibbons klassiska verk Romerska rikets nedgång och fall, som kom i sex volymer (1776-1788):

Den bild vi har av Romarrikets fall – och imperiers fall överhuvud taget – är tyvärr mer dikterad av av grällt historiemåleri från 1800-talet och Hollywoodska storfilmer i Cinemascope, än av den historiska verkligheten. Det skall vara rök på kaotiska gator, där togaprydda personer skrikande myllrar kors och tvärs genom sammanstörtande pelargångar, allt medan bredskäggiga barbarer dekapiterar folk och fä.

Så här gick det givetvis inte till 476. Det var nog ytterst få människor som alls märkte att Romarriket ”föll” det året. När man läser Gibbon är det slående i vilken stor utsträckning människorna i Rom sökte att leva som vanligt. Det är ”Business as usual”. Detta blev än mer tydligt efter det att goterhövdingen Teoderik tagit både makten och livet av gamle Odovakar: i staden är äretitlarna och ämbetena de samma som förr, där förekommer samma processioner och samma utdelande av bröd och kött, samma musik, pantomimer och gladiatorspel som förr. Kanske bara lite malätet och varje år ett litet grand mindre och sämre än det föregående. Men vem bryr sig?

Med stor övertygelse bebor människorna sina ruiner och sina minnena. För dateringen 476 är utan tvekan korrekt. Det kan vi se så här efteråt. Då sker en avgörande vändning. Det är bara det att det dröjer så länge innan människorna vill erkänna faktum, de lever hellre kvar i fiktionen.

År 476 brukar alltså anges som det årtal då det Romerska imperiet definitivt föll.

Diskussionen om att vi lever i ett civilisatoriskt förfall kan säkert låta absurd för alla som inte tänker eller diskuterar dagens situation med premissen att det globala finanskapitalet befinner sig i en permanent krissituation, utan någon lösning i sikte. Men de som tänker att det här bara är ytterligare en cyklist-konjunkturell kris och att allt snart kommer att återgå till någon slags vanlig normalitet, kommer med största sannolikhet att få vänta förgäves. Och under tiden kommer sparpaketens nedskärningar och åtstramningar och den ökade skuldsättningen att fortsätta.

På en väldigt allmän och civilisatorisk nivå handlar krisen ytterst om att kapitalismen historiskt var en industriell revolution i ett agrart samhälle, varför kapitalismen på så sätt kan sägas vara synonym med industrialisering. Men när kapitalismen sedan 1970-talet har utvecklats bort från den allt mindre lönsamma industriella varuproduktionens realekonomi, till finanskapitalismens spekulationsekonomi, har det varit en övergång utan ekonomisk bärkraft och stabilitet. Vi tvingas därför att leva på lånad, och därmed skuldsatt tid, i väntan på en ökad tillväxt som det så kallade fiktiva kapitalets köpande och säljande inte kan generera. Allt som börsrobotar, och andra i gebitet, kan generera är spekulationsbubblor i aktier, fastigheter eller obligationer som, när de spricker, måste ersättas med nya, ännu större bubblor.

För det är, vad jag kan förstå, enbart profitdriven mänsklig varuproduktion som, krasst sett, är produktivt för kapitalet. Både finansspekulation på förväntad profit och skattefinansierade produkter- och tjänster är som sådana improduktiva i strikt kapitalistisk mening (se exempelvis filosofen Paul Mattick (Jr.) Business as Usual. The Economic Crisis and the Failure of Capitalism, 2011).

Och eftersom vi lever i en allt mer finansdriven kapitalism finns det därmed en gräns för hur utdragen och uttunnad skuldkedjan kan bli innan det globala kapitalet har realiserat alla sina förväntade framtida värden. Men det är som sagt fråga om ett långsamt, motsägelsefullt och utdraget förfall.

En av mänsklighetens mest betungande omständigheter och förenande erfarenheter håller således på att bli skuldsättningen. Den statliga skuldsättningen har ökat enormt i världen sedan 1930-talet – Sveriges statsskuld är emellertid relativt låg på cirka 40% av BNP – men däremot har svenska hushåll aldrig tidigare varit så skuldsatta som de är nu (räknat som andel av disponibla inkomster per år). I Europa är det bara Nederländerna, Danmark och Norge som har större privat skuldsättning. Om detta och annat pratar bland annat Vice Riksbankschefen Cecilia Skingsley i Bildningsbyrån: Skuldtyngda hushåll.

Fleischer, som också medverkar i nyss nämnda program från Utbildningsradion, hävdar där att det kreditbaserade samhälle som har växt fram sedan 1970- och 1980-talet karaktäriseras av en kombination av växande skuldsättning, en arbetslöshet på konstant hög nivå och en ekonomisk tillväxt på lägre nivå än tidigare, som dessutom är avhängig den ständigt tilltagande skuldsättningen.

Han poängterar att det inte finns några givna svar på hur en såhär pass skuldsatt ekonomi fungerar på sikt:

Ingen vet det, de som säger att de vet det ljuger, för de gissar bara. Det enda vi vet är att det finns risker inbyggda i ett sådant här system. Varje kreditförhållande är ett sätt att försöka förutspå framtiden. Kredit kommer ju av latinets credo: det handlar om tro. Och vad händer då vid en diskreditering: om det börjar spridas tvivel på betalningsförmågan? Skuldnivåerna vi lever med idag är ju mer än ett strikt ekonomiskt system. Det blir farligt för systemet att ens tänka sig en annan framtid än en med ekonomisk tillväxt. Varje gång pengar lånas ut  så säger ju någon att vi tror att det kommer att finnas mer pengar i framtiden. Det som alla ekonomiska aktörer ömsesidigt bekräftar genom kreditexpansionen, det är ju detta att vi tror på en fortsatt tillväxt.

På det sättet menar Fleischer att utrymmet minimeras för hur framtiden kan tänkas, eftersom framtidens övergripande politiska målsättning därmed måste vara fortsatt ekonomisk tillväxt.

Skuld är också temat för det senaste numret av tidskriften Brand (nr. 2, 2015). Bland texterna återfinns bland annat en intervju med en av organisatörerna från den amerikanska organisationen Strike debt, som uppstod ur Occupy-rörelsen våren 2012 för att koordinera motståndet mot det globala skuldsystemet. Strike debt verkar bland annat för att skuld ska sluta behandlas som ett privat problem, utan som den kollektiva ofrihet det är:

Många av oss hade tidigt märkt att skuld var en av de viktigaste frågorna som lockade människor till Occupy. Hur skuldsättning formar hela deras liv genom att tvinga dem att jobba med saker de verkligen inte vill, hindra dem från att flytta vart de vill och allmänt hindra dem från att leva de liv de vill. Det började bli klart för dem att lån inte var den möjligheten att ta sig framåt i livet som myten gör gällande, utan att skuld är en rent disciplinerande kraft, ett sätt att hålla dem fastkedjade i kapitalets flöde.

Bland de medverkande i Brand-numret finns också Kämpa tillsammans! med texten ”Skuld och uppror” där vi främst diskuterar skuldens nutidshistoria. Avslutningsvis skisserar vi också ett möjligt avskaffande, ett Aufheben:

Den stagnerade utvecklingen för kapitalismen och krisens fördjupning ställer oss därför inför tvånget att formulera strategier som inte syftar till att försöka få kapitalismen att återhämta sig  – vilket bara kommer att skikta proletariatet och ställa grupper mot varandra. Den enda vägen framåt är att arbeta för att dra krisen till sin logiska kulmen: en drastisk reducering av arbetstiden, en underproduktionsplan som slår ut den kapitalistiska formen på produktion och tillväxt, samt ett successivt avskaffande av varuekonomin genom att göra alltmer varor och tjänster gratis.

Detta program formuleras inte av några politiska rörelser utan tecknas tvärtom rent objektivt genom teknisk utveckling, den globala tendensen till inbördeskrig, massflykt och det historiska lidande som mänskligheten genomlider i vår epok. Det är vår uppgift att försöka formulera detta program för avskaffande utanför de ideologier och politiska strömningar som enbart kan bidra till att skikta klassen, snarare än att plana ut och sprida dess universella mål mot lönearbetets och den industriella världens avskaffande.

Precis som med dokumentärfilmen Finanshajens avslöjande och journalisten Natacha López UR-program ”Skuldtyngda hushåll”, kan jag rekommendera Brands skuldnummer till alla med intresse för skuldproblematiken och kreditsamhällets framväxt.

Annonser

Kapitalismens sammanbrott och vänsterreformismens omöjlighet

övergiven galleria

Jag vet, jag vet. Det har varit dåligt med uppdateringar av bloggen på sistone. En bebis, en flytt och slutarbetet med en artikel har tagit det mesta av min tid. Och trots att jag aktivt försökt att undvika all medierapportering av valet och alla valdebatter, har den valhets som ändå sipprat fram tenderat att ta bort min kvarvarande lust och inspiration. Det är verkligen själadödande med val.

På SVT: s litteraturprogram ”Babel” sa författaren Sara Stridsberg i veckan att hon huvudsakligen uppfattade det politiska språket som ett dött språk. Jag håller helt med. Och att mer eller mindre tvingas höra och se så mycket av eländet har inskränkt mitt tankeliv. Det enda som har avhjälpt det värsta av allt dött partispråk, har paradoxalt nog varit att gå morgonpromenader på den närliggande Sankt Pauli kyrkogård.

*  *  *

Den nämnda artikeln är till en kommande antologi om utopier på Daidalos förlag. Titeln är ”Vänsterns dröm om en harmonisk tillväxtkapitalism”. Det ska bli roligt att läsa de andra forskarnas bidrag – en av redaktörerna har låtit förstå att vi har tolkat utopitemat väldigt olika.

Det som fick mig att intressera mig för den samtida svenska vänsterns ekonomiska politik var vad jag upplevde som en påfallande låg krismedvetenhet. I likhet med den gängse nationalekonomin och även det liberala synsättet verkade krisen behandlas som ännu en cyklist-konjunkturell kris för finansekonomin. Men all kritisk forskning tyder på att det är en strukturell och kanske till och med permanent kris för kapitalismen som sådan och därmed för vår civilisation.

För att få klarhet i den dominerande svenska vänsterreformismens krismedvetenhet har jag undersökt aktuella program och granskat intervjuer och liknande med ordföranden och ekonomiska talespersoner från socialdemokraterna, LO och Vänsterpartiet. Min huvudsakliga slutsats är att den svenska vänsterreformismen har en ekonomisk politik som på olika sätt karaktäriseras av sin strategiska och strukturella omöjlighet gentemot kapitalismens utveckling. Organisationernas olika postkeynesianska strategier för en statscentrerad stimulanspolitik tenderar att vara tämligen uddlösa för att värna om folkflertalets behov och intressen i en värld definierad av finanskapitalet och dess hittills mest omfattande kris (i frånvaron av tillräckligt lönsamma investeringar i industriproduktionen flyttas kapitalet från varuproduktionen till finansmarknaderna, där det blir till så kallat fiktivt kapital som skapar ”bubblor” som spricker varpå en större bubbla måste blåsas upp).

Vidhållandet av olika varianter av statlig stimulans- och fördelningspolitik kommer tydligt till korta i den utvecklingen. Inte minst då både programmen och talespersonernas kommentarer tenderar att förutsätta en stabil tillväxtkapitalism bortom dagens strukturella och kanske permanenta kris. Den ekonomiska politiken tycks helt enkelt anpassad efter de unikt fördelaktiga omständigheter som rådde i Sverige från 1960-talet till 1980-talet. I omöjligheten till förnyelse argumenterar jag därför för att den samtida svenska vänsterreformismen är utopisk, fast i en negativ och inverterad bemärkelse.

Kritiken mot postkeynesianismen och den parlamentariska och legalistiska metoden via staten ska inte misstas för uppgiven fatalism eller liknande. Poängen är att det, inte minst sedan finanskrisen, har blivit svårt att se hur en socialdemokratisk eller ens (vänster)socialistisk regering skulle kunna åstadkomma något annat och mer än fortsatt administration av krispolitiken med nedskärningar och åtstramningar. Sedan må den krispolitiken vara aningen mer human än vad en liberalkonservativ regering kan prestera. För folkflertalet lär likväl det mesta av den allt mer prekära livssituationen kvarstå.

Även vid en internationell utblick är det svårt att hitta exempel som talar för att någon form av vänsterreformism skulle kunna visa på en väg där hänsyn till människors behov och biosfären (klimathotet) kan överordnas och därmed också överkomma kapitalackumulationen. Kanske underskattar jag vänsterreformismen och statens socialistiska funktionalitet, men jag tillhör dem som hävdar att staten är eller har blivit ofrånkomligt kapitalistisk. Och hittills under den sexåriga krisen har jag varken sett en faktiskt vänsterpolitik eller ens en hypotetisk argumentation som övertygar eller åtminstone övertalar mig om motsatsen. På kort sikt går det självklart att förbättra vissa förhållanden något. Men hur en statscentrerad politik beroende av mandatperioder på längre sikt ska kunna kanalisera och hantera de motsättningar som har orsakat finans- och klimatkrisen är svårt att ens konceptualisera.

Det brukar ju ibland också sägas att det har blivit lättare för folk att föreställa sig världens ände, än kapitalismens slut.

*  *  *

Jag har redan nämnt den i ett inlägg, men en publikation som är värd att nämnas igen och som bekräftar en regressiv utveckling är OECD-rapporten Policy Challanges for the next 50 Years som släpptes i somras. I korthet hävdar författarna att den hittillsvarande tillväxten i de nuvarande OECD-länderna snart är ett minne blott. I östra och sydöstra Asien beräknas tillväxten däremot fortsätta ytterligare några decennier. Klimatförändringarna är medtagna i kalkylen och tros resultera i en del förstörelse av kapital, kustområden och jordbruk. Det ska poängteras att även för att uppnå den betydligt lägre kalkylerade tillväxten inom dagens OECD-länder, kommer det enligt rapporten att krävas avsevärda sociala uppoffringar i form av ökade inkomstklyftor, försämrade arbetsvillkor, samt inskränkta medborgerliga rättigheter (http://www.keepeek.com/Digital-Asset Management/oecd/economics/policy-challenges-for-the-next-50-years_5jz18gs5fckf-en#page1).

Gällande regression och sammanbrottsteori har den vänsterteoretiska tidskriften Fronesis senaste nummer, 46-47, just temat ”Kris” (http://www.fronesis.nu/nummer/210/KRIS). Jag rekommenderar det starkt till alla som vill ha en initierad överblick och introduktion till kritiska diskussioner och förklaringar av dagens kris. Alltför ofta reduceras dessa annars till att handla om några finansmäns eller finansmarknadens ”girighet”, alternativt att det enbart är fråga om en återkommande cyklisk skuldbubbla i linje med 1600-talets bubbla inom tulpanhandeln.

Det sistnämnda exemplet är för övrigt en hållning som historikern Rasmus Fleischer benämner som ”religiös metafysik” och ”passiv nihilism”. Han sammanfattar förtjänstfullt den tyska så kallade värdekritiska skolans teorier om kapitalets pågående slutkris i artikeln ”Värdekritisk kristeori – att tänka kapitalets sammanbrott”. Det är en text som aktualiserar många avgörande frågeställningar om samtiden och framtiden:

>Kan varken mikroelektronikens hårdvaru- eller mjukvaruproduktion skapa produkter som absorberar arbetskraft i samma utsträckning som efterkrigstidens industriproduktion?
>Stöter varuproduktionen ifrån sig mer arbetskraft än vad den kan absorbera och görs en växande del av mänskligheten därför överflödig för kapitalet?
>Är till exempel de framgångsrika IT-företagen som tjänar pengar på reklam – som i princip är improduktivt för kapitalet – därför symptomatiska för samtiden då de knappt sysselsätter någon arbetskraft? Eller överdriver värdekritikerna mikroelektronikens betydelse för den samtida kapitalismen?
>Vart ska nya massmarknader finna köpkraft bortom lånade pengar som numera återfinns i allt längre och tunnare kreditkedjor?

Framför allt den sista frågan visar på allvaret i situationen; de olösliga motsättningarna skjuts på framtiden och krisen fördjupas ytterligare. Kanske har de värdekritiker rätt, som hävdar att vi nu bevittnar hur varusamhällets fogar lossnar bit för bit i ett långsamt och utdraget sammanbrott, samtidigt som vi tvingas klamra oss fast vid varuformen i en allt mer förtvivlad konkurrens om resterna.

Värdekritikerna skriver fram en kapitalets tvingande logik utan något historiskt subjekt, vilket bryter mot den normala ordningen i vänstersammanhang där det reformistiska eller revolutionära subjektet ofta förutsätts. En av numrets redaktörer, sociologen Johan Örestig, framhäver hur den styvmoderliga behandlingen av sammanbrottsteorier kan bero på att de går ”stick i stäv mot föreställningen att kriser kan hanteras med social ingenjörskonst”. Därför menar Örestig att det heller inte är någon tillfällighet att värdekritisk kristeori utvecklats utanför den statligt institutionaliserade vänstern i akademi och partier (se ”… och krisen väller fram ur djupet”).

*  *  *

Att det åtminstone är frågan om en strukturell kris i form av en till synes oöverkomlig regression hävdar alltså både kapitalaffirmativa OECD-forskare och kapitalkritiska tyska värdekritiker. Men kan kapitalismen övervinnas innan regressionen leder till en mer fullskalig fascism och/eller klimatkollaps? Eller befinner sig kapitalets logik – med fallande profitkvot och flykten från realackumulation till finansspekulation – bortom de revolutionära subjektens makt? Om inte, är frågan vart början till det materiella parti återfinns som eventuellt kan leda ett globalt uppror mot reproduktionen av kapitalackumulationen och dess sociala relationer.

Kanske finns en ledtråd till formeringen av en antiform kapabel att negligera kapitalet i China Labour Bulletin. Sedan 2011 noteras och kartläggs där alla inrapporterade strejker i det gigantiska landet i öster på en allt mer plottrig och inspirerande karta: http://www.numble.com/PHP/mysql/clbmape.html.