Skånsk agrarhistoria och samtida ekologiska motsättningar

johannes meijers ystadskarta 1655-58

Johannes Meijer, Ystad, 1655-1658

Som ett led i mitt projekt att så småningom försöka få ihop en essäbok om Malmös historia har jag läst The cultural landscape during 6000 years in southern Sweden (1991). Boken är slutrapport i det flerdisciplinära forskningsprojektet The Ystad Project som tog hela 1980-talet att genomföra. Forskare från paleoekologi, växtekologi, arkeologi, humangeografi och historia undersökte hur landskapet runt Ystad förändrats under 6000 år, från mesolitisk tid (i det här fallet cirka 4000 f. Kr.) till 1900-talets sista decennium. Valet av Ystadregionen motiveras med att de ville ha ett landskap som skulle vara representativt för Sydskandinavien och att det därutöver skulle ha en jordmån med både fördelaktiga och mindre fördelaktiga förutsättningar för jordbruk (det aktuella området omfattar en halvcirkel på ungefär 1 1/2 mil väster, norr och öster om Ystad). Det var visserligen snart tre decennier sedan projektet avslutades, men flera av resultaten och slutsatserna är fortfarande högaktuella. Från ett ekologiskt-historiskt perspektiv identifieras flera grundläggande motsätttningar för Europas mest produktiva jordbruksområden och hela vår globala civilisation. Det är främst dessa motsättningar och deras historia som jag tänkte fokusera på i inlägget.

*        *        *

Från stenålderns senare del fram till 1700-talet genomgår det sydskånska landskapet enorma omvandlingar som en konskevens av både klimatets förändringar och människans skiftande sätt att organisera sina samhällen och jordbruksmetoder. Likväl är det tydligt att människans föränderliga civilisationer till trots hade en sak gemensamt fram till modern tid: de fungerade ekologiskt sett som självförsörjande system.

Bokens första notering som antyder den revolutionerande förändring som komma skulle handlar om det överflöd av vatten som under 1600-talet fortfarande präglade landskapet i form av bäckar, dammar, sjöar och våtmarker. Denna fertila våtmark dominerade landskapet och var viktig för höfodret: ”However, by 1704 drainage of these fenlands had started: this is visible on land survey maps as a system of open, widely spaced channels”. Det tidigmoderna landskapet karaktäriseras bland annat som följer:

The large variation in land-use types and hence in vegetation types resulted in large landscape diversity with the availability of many different succession stages and habitats. Also species diversity was greater in the 18th century landscape. The patchy landscape facilitated the dispersal, establishment, and survival of plant and animal species, many of which are endangered or extinct in the modern agrarian landscape. Another factor which have favoured and maintained species diversity in this landscape was the continuity in management, not specifically on the same site, but in the same area.

Ifråga om vilka arter från faunan som gynnades av detta landskap nämns bland annat hasselmusen, fladdermöss och vadarfåglar som storken – en art som sedermera försvann ur den svenska faunan just på grund av avsaknaden av nyss nämnda kulturlandskap. Numera håller storken på att återinföras i det sydskånska landskapet.

Jag tänkte inte göra någon större agrarhistorisk redogörelse, men några avsnitt och resonemang från boken kan vara intressanta att rekapitulera:

Början till reformeringen och rationaliseringen av jordbruket i Sverige kom med storskiftet som proklamerades 1783. År 1803 utfärdades enskiftet för den skånska provinsen, och fyra år senare för hela Sverige. År 1827 beslutades om laga skifte.

Tömmandet och dränerandet av sjöar kom i större omfattning igång under under tidigt 1800-tal. Under seklet omvandlades Skåne från att ha varit en jordbruksekonomi dominerad av upprätthållandet av det egna uppehället, med en intern näringscirkulation, till att nästan varje bonde i någon mån var inlemmad i det internationella kapitalistiska systemet, vars successivt ökade krav på produktionskapacitet krävde en extern näringstillförsel. Till att börja med användes organiskt gödningsmedel som djuravföring, sjögräs och benmjöl från djur.* Det var först i början av 1900-talet som kommersiella gödningsmedel började användas mer systematiskt.

En påtaglig konsekvens av jordbrukets modernisering konstateras vara den närmast totala restrukturalisering av landskapets vindlande vägnät som uppsplittringen av de medeltida byarna till enskilda gårdar medförde. Rationaliseringen av landskapet hade även till följd att fysiska gränsdragningar i form av trädrader, diken och stenmurar avlägsnades. Med avlägsnandet av dessa inslag försvann även viktiga livsmiljöer för arter från både floran och faunan.

Omvandlingen av landskapshydrologin hävdas vara den mest dramatiska förändringen under 1800-talet. Författarna skriver att dräneringen av sjöar, dammar och våtmarker inte bara förändrade landskapets hydrologi, utan hela landskapets ekologi eftersom de hade varit viktiga för dess artrikedom. En jämförelse som görs är att antalet sjöar i det aktuella området under mesolitisk tid var ungefär nitton, med en sammantagen yta på cirka 480 hektar. I kontrast fanns det år 1991 tre sjöar i området med en sammantagen yta på cirka 220 hektar.

*        *        *

Från ett ekologiskt perspektiv hävdas framför allt tre utvecklingar ha haft avgörande betydelse sedan järnåldern:

  • Utbredningen av odlad jord på bekostnad av ängsmark.
  • Den omfattande dräneringen av all sorts våtmark.
  • Beroendet av tillförseln av växtnäring genom industriellt producerat gödningsmedel.

Varje omständighet har bidragit till att utarma och eliminera både den naturliga och den mänskligt införda floran och faunan.

Jämfört med den artrikedom och ekologiska balans som rått i tusentals år – trots enorma successiva omvandlingar – är karaktäriseringen av det sena 1900-talets monokulturella landskap nedslående läsning:

We encounter here an agro-industrial landscape in which non-cultivated areas are rare exceptions and which is almost totally devoid of natural and semi-natural vegetation. So effective has been the increase of arable that even road verges and the edges of ditches and streams are extinct. A ”final” drainage of surface water and wetlands has occurred. The numerous marl-pits,open ditches, and wet depressions which were still so characteristic here around 1915 are now drained and cultivated. The streams are canalized over considerable distances. (…) This profound depletion of natural vegetation sites and thus of landscape and species diversity has developed over the relatively short period of 100 years. From the ecological point of view this is the most thorough landscape change that has occurred here in the entire time span of 6000 years which the Ystad Project covers. (…) The present specialized agricultural production demonstrates a high degree of dependence on the import of resources from distant ecosystems and hence a vulnerability to disturbances in this supply. (…) The majority of the soil nutrients supplied to the systems are imported either from distant ecosystems, like the phosphorus compounds, or as high-energy-demanding industrial fertilizers. Virtually all the energy for powering the machinery is imported in the form of fossil fuels. None of the crucial supplies to the present agro-ecosystem are withdrawn from the local ore regional ecosystems. An exception is manure, but animal husbandry has become rare in this area.

Det påtalas att de samtida jordbrukens ekosystem i varierande utsträckning manipuleras för att maximera produktionen av enbart en aspekt av växternas biomassa i form av de odlade grödorna. Monokultur med andra ord. Syftet är att kontrollera både den biologiska och fysiska processen. Problemet är att denna ensidiga maximering sker på bekostnad av den biologiska mångfalden eftersom kultiveringen av jorden syftar till att reducera de odlade grödornas konkurrens om de begränsade resurserna – det vill säga solenergi, koldioxid, vatten och näringsämnen. Ett notabelt historiskt undantag till denna reducerande konsekvens i områdets agrarhistoria anges emellertid vara det första odlingslandskapet under neolitisk tid (tidig bronsålder, cirka 3000 f. Kr). Det hävdas tvärtom ha utökat artrikedomen genom tillförseln av en ny sorts landskapstyp, ett nytt habitat med nya biotoper, parallellt med den urskog av ädellövträd som då täckte södra Skandinavien.

De odlade arealerna hävdas knappast kunna utökas mer i det aktuella området varför produktiviteten per uppodlad areal istället måste öka. Det kräver mer gödningsmedel, som läcker ut i vattnet, och mer bekämpningsmedel, som förgiftar naturen – och vars tillverkning dessutom är energikrävande. Denna utveckling bidrar således till det industriella jordbrukets energiberoende och gör det dessutom ännu känsligare för alla slags störningar och avbrott i den externa energitillförseln.

Ett hållbart agrikulturellt system menar forskarna skulle likna det landskap som fanns från järnåldern fram till 1800-talet. Det var ett landskap med en bra balans mellan skogsområden, ängsmark och odlade fält (inägor och utmark) som gjorde att odlingsjordens produktivitet bibehölls eftersom det fanns en hög grad av intern cirkulation av näringsämnen.

Det påtalas att ett område som det aktuella är stort nog att inkludera såväl jakt som fiske, frodig betesmark och jordbruk. Om forntiden konstateras sedan, närmast vemodigt, att samhället då var betydligt mer flexibelt än dagens varför det relativt lätt kunde anpassas till ekologiska förändringar.

*        *        *

Vad jag saknar i projektet är framför allt undersökningar av både vilda och domesticerade djur. Deras funktion och betydelse diskuteras visserligen men bara indirekt, i förhållande till vegetationen och jordbruket. Djuren får aldrig en egen roll trots deras historiskt helt avgörande betydelse. När de nämns blir jag ofta nyfiken på att veta mer. Exempelvis tyder en del resultat på att befolkningen periodvis under bronsåldern hade mer nötboskap och får än vad som behövdes för den lokala konsumtionen. Orsaken hävdas kunna vara den höga status som mycket boskap innebar. Vidare saknar jag en undersökning av och diskussion om förändringarna i de odlade grödornas genetik: Hur har grödornas genetiska sammansättning förändrats genom årtusenden av jordbruk? Och hur har industrialiseringen och därmed kapitalets varuform påverkat grödornas genetiska sammansättning?

Det ska emellertid understrykas att forskarna i The Ystad Project är föredömligt frispråkiga med självkritiska reflektioner om projektets begränsningar, svagheter och ibland motstridiga empiriska resultat. Ett exempel på det sistnämnda är att pollenanalysen indikerar en omfattande avskogning i hela området och expanderande odlingslandskap under bronsåldern (cirka 800 f. Kr.). Samtidigt visar det arkeologiska materialet att det pågick ett intensivt jordbruk längs med kustlinjen men däremot inte att det pågick någon expansion inåt landet.

*        *        *

Författarna skickar i bokens slutkapitel med en uppfodrande och anmärkningsvärt aktuell slutsats till makthavarna:

We seem to be in an unstable period after the 20th century boom of industrialization. Human activity has led to serious environmental problems which are threatening human survival. In the past it was difficult for man to see the consequences of his various actions. Nowadays we know that modern production, traffic, and the like, with emissions into the atmosphere and the oceans, will seriously affect the future environment and even the global climate. This negative development of modern expansion has to be controlled if serious consequences are to be avoided. A radical change of society and its organization, economy, and technology will be needed for a sustainable development. This requires a consciousness and a common will to adapt to the restrictions set by the local ecosystems where nutrient resirculation must be established again. Man has to determine and respect environmental limits to growth – this is the message from ecologists to politicians.

Framtiden får utvisa ifall samhällets ekologiska motsättningar blir vår civilisations globala katastrof och slutgiltiga fall. Hur som tänkte jag läsa Ingemars Ingers två artiklar med de ödesmättade och lockande titlarna ”Nedlagda byar och gårdar i Skåne I och II” (Ale, 1971:3 och 1972:1) som jag hittade bland bokens referenser.

____________________________________________________________________________________________

* Även benmjöl från människor användes som gödningsmedel, men det är ingenting som nämns i boken. Lite makaber kuriosa är att en av dem vars kvarlevor slutade som gödningsmedel på Skånes åkrar var Malmös kände affärsman Frans Suell (1744-1817). Han begravdes på den gamla Tyska kyrkans kyrkogård i Malmö 1817. Den låg där Caroli kyrka ligger idag. När den gamla Tyska kyrkan revs 1879 såldes kyrkogårdens skelett till benstampen i Malmö där de krossades till benmjöl vilket såldes till bönderna som gödslade åkrarna med det.