Det utopiska kreditberoendet

alex prager 'hypocritedesign'

Alex Prager ‘Hypocritedesign’

Den 15 september 2008 ansökte investmentbanken Lehman Brothers Holdings Inc om konkursförvaltning. Det synliggjorde, och kan sägas ha inlett, en av historiens värsta finanskriser. Detta tioårs-”jubileum” har på olika sätt uppmärksammats. I Sverige har exempelvis Riksbankchef Stefan Ingves intervjuats:

Han menar att Sverige har blivit mer sårbart nu än under finanskrisen för tio år sedan. En bostadsmarknad i obalans, högt skuldsatta hushåll och en stor banksektor som oroar honom (Hur väl rustat står Sverige inför nästa kris?).

Dessa hotande ekonomiska omständigheter är, paradoxalt nog, också tydliga exempel på att vi tvärtom vad som ofta hävdas inte alls har lämnat utopiernas tid bakom oss. De existerar i allra högsta grad, men de tar inte längre formen av visioner om ett ekonomiskt rättvist och socialt jämlikt samhälle, utan snarare privata och avsocialiserade former. Exempelvis en bostadsmarknad som har expanderat bortom både inkomster och BNP, och att de svenska hushållen hör till OECDs mest skuldsatta och en banksektor vars kärnverksamhet har blivit bostadslån och vars tillgångar numera motsvarar drygt 400 procent av landets BNP. Denna olycksbådande treenighet kan sägas vara uttryck för en tro på en bestående tillväxt, utan större risk för bubblor, prisfall eller finansiella kriser – som ju skulle kunna riskera kapitalackumulationen och profiten, och i förlängningen därav kreditens återbetalning. Ordet kredit kommer för övrigt från latinets credo; ”jag tror”. För en utförligare diskussion om bostadsmarknaden, kreditekonomin och banksektorn se inlägget Skuldsättningen, bostadsbubblan (och finanskraschen?).

I ett tal för Bank for International Settlement (BIS), om att det var tio år sedan den senaste globala krisen inleddes, påpekade nyligen Irlands Centralbankschef, Ed Sibley, att den globala situationen i fråga om kreditnivåer är ännu värre i dag än vad den var för ett decennium sedan:

In this context, it is noteworthy that both globally and domestically the levels of debt that characterised the build up to the crisis has not disappeared. In fact, global debt levels are higher now than they were in 2009, reaching the record peak of $164 trillion in 2016 – equivalent to 225 per cent of global GDP. Debt in advanced economies is at levels not seen since the Second World War (The Banking Crisis – A Decade On).

I fråga om Sveriges situation begränsar den negativa styrräntan tills vidare den monetära politik som annars skulle kunna balansera landets ekonomi vid en kris. Det främsta monetära försvaret är såtillvida redan förbrukat. Detsamma kan sägas om situationen i Danmark, som ju också står utanför Eurosamarbetet och har minusränta. Tilläggas kan att den Europeiska Centralbankens styrränta den senaste tiden har höjts från minus till plusminusnoll.

Förutsättningarna för den fiskala politiken ser inte mycket bättre ut. Makroekonomerna Lukas Haffert och Philip Mehrtens har, med Sverige som främsta exempel, visat att när en fiskal konsolideringspolitik väl har etablerats i ett lands politiska diskurs och institutioner är det ytterst svårt att förändra den (From Austerity to Expansion? Consolidation, Budget Surpluses, and the Decline of Fiscal Capacity).

Det är emellertid en verklighetsbild som kan problematiseras något. De finanspolitiska stimulansåtgärder som genomfördes i bland annat Sverige under den omfattande konjunkturnedgången 2008-2009 kan betraktas som storskaliga postkeynesianska stimulans- och räddningsprojekt. Det gör exempelvis Damien Raess och Jonas Pontusson, forskare i internationell ekonomisk politik. Med hjälp av skattemedel rekapitaliserades banker och andra finansiella företag som hade icke performativa lån och likviditetsproblem. Raess och Pontusson poängterar att de snabba och enhetliga räddningsaktionerna som då genomfördes i OECD visserligen var storskaliga fiskala projekt, men likväl av en helt annan karaktär än både den samtida vänsterreformismens olika varianter av ekonomisk politik och de ingripanden som präglade flera av OECDs medlemsländer i samband med krisen 1973-1974. Bland 1970-talets heterodoxa ingripanden fanns protektionism, valutadevalvering, industriell subventionering, samt utvidgning av arbetslöshetsförstärkningarna och höjning av arbetslöshetsbidragen. Det är initiativ som numera mer eller mindre har omöjliggjorts av den globala styrningens olika rättsliga internationella överenskommelser (Länder som är olika för en allt mer likartad krispolitik).

Något som däremot är ekonomiskt genomförbart är skattefinansierad arbetskraft utan riktiga anställningar. I Sverige kostar den årligen runt 20 miljarder kronor. De senaste svenska regeringarnas huvudsakliga svar på det generellt minskade behovet av arbetskraft inom OECDs ekonomier har varit att med skattemedel producera och subventionera anställningsformer såsom nystartsjobb, särskilt anställningsstöd, instegsjobb, yrkesintroduktionsanställningar och lönebidrag. Denna satsning kan definieras som ett slags fiskal (postkeynesiansk?) stimulanspolitik. Sociologen Roland Paulsen, som forskar om arbetssamhället, har sammanfattat denna till synes paradoxala situation med att ”ett samhälle som gör sig allt mindre beroende av arbete blir alltmer inriktat på att lösa sina sociala och ekonomiska problem med just arbete” (Vi bara lyder. En berättelse om Arbetsförmedlingen, 2015).

Även om konsolideringsstyrningen i praktiken har omöjliggjort andra fiskala projekt i den storleksordning som rekapitaliseringen av finansiella företag innebar, förhindrar det inte att postkeynesianska narrativ om fiskal politik fortsätter att användas av vänsterreformistiska partier och fackföreningar. Det är åtminstone något som jag har kunnat se i min forskning i ämnet. Jag har undersökt och problamtiserat den samtida svenska vänsterreformismens ekonomiska politik – som den uttrycks genom Socialdemokraterna, LO och Vänsterpartiet – och hävdat att den på olika sätt ger uttryck för en negativ utopi. I en artikel sammanfattar jag det exempelvis som följer:

Kanske har den samtida kapitalismen efter krisen 2008 uppenbarat den existerande reformismens historiskt-strukturella och politiskt-strategiska gränser? Oavsett vilket är det ett minst sagt delikat dilemma hur vänsterreformistiska partier och fackföreningar ska kunna formulera en övertygande ekonomisk politik i världsekonomins nuvarande tillstånd. Genom att fortsätta att vilja vara ”realistisk” och ”ansvarstagande”, i enlighet med den globala styrningen, samtidigt som retoriken om ett uppbyggligt ekonomiskt omfördelande och socialt inkluderande samhälle bibehålls, kan en sådan politik framstå som föråldrad, falsk och nostalgisk då den förutsätter en balanserad och stark tillväxtkapitalism. Den ekonomiska politiken blir då ett slags inverterad och negativ utopi (se ”Svensk vänsterreformism i finansialiseringens epok. Postkeynesianismen som negativ utopi”, Berättelser om arbete, arbetare och arbetarrörelse. Skrifter från Centrum för Arbetarhistoria 8, 2017).

Men finns det, som utopiskt tänkande betraktat, någon större skillnad mellan vänsterreformismens explicita eller implicita tro på en i grunden stabil och uppbygglig kapitalism för 2000-talet, och det praktiskt-ekonomiska kreditberoendet? Är inte båda uttryck för negativa utopier? Och går det ens att tala om en negativ utopi? Är inte alla utopier i någon mån negativa såtillvida att de är omöjliga – icke-platser, platser som inte är – i linje med politikern och författaren Thomas Mores Utopia (1516)?

Samtidigt är både kreditekonomin och postkeynesianismen realiteter och fungerar på olika sätt reproduktivt och systemimmanent för kapitalismen. Men vad krävs då för att en utopi ska vara, så att säga, positiv, och därmed delvis vara världsfrämmande, delvis vara i begrepp att realisera en annan, mer rättvis och jämlik värld, i den existerande? Kanske att den ska fungera radikalt omdanande och bryta med den nuvarande värdeackumulationen i ett försök att skapa en värld som ännu inte är?

Annonser

Kapitalismens sammanbrott och vänsterreformismens omöjlighet

övergiven galleria

Jag vet, jag vet. Det har varit dåligt med uppdateringar av bloggen på sistone. En bebis, en flytt och slutarbetet med en artikel har tagit det mesta av min tid. Och trots att jag aktivt försökt att undvika all medierapportering av valet och alla valdebatter, har den valhets som ändå sipprat fram tenderat att ta bort min kvarvarande lust och inspiration. Det är verkligen själadödande med val.

På SVT: s litteraturprogram ”Babel” sa författaren Sara Stridsberg i veckan att hon huvudsakligen uppfattade det politiska språket som ett dött språk. Jag håller helt med. Och att mer eller mindre tvingas höra och se så mycket av eländet har inskränkt mitt tankeliv. Det enda som har avhjälpt det värsta av allt dött partispråk, har paradoxalt nog varit att gå morgonpromenader på den närliggande Sankt Pauli kyrkogård.

*  *  *

Den nämnda artikeln är till en kommande antologi om utopier på Daidalos förlag. Titeln är ”Vänsterns dröm om en harmonisk tillväxtkapitalism”. Det ska bli roligt att läsa de andra forskarnas bidrag – en av redaktörerna har låtit förstå att vi har tolkat utopitemat väldigt olika.

Det som fick mig att intressera mig för den samtida svenska vänsterns ekonomiska politik var vad jag upplevde som en påfallande låg krismedvetenhet. I likhet med den gängse nationalekonomin och även det liberala synsättet verkade krisen behandlas som ännu en cyklist-konjunkturell kris för finansekonomin. Men all kritisk forskning tyder på att det är en strukturell och kanske till och med permanent kris för kapitalismen som sådan och därmed för vår civilisation.

För att få klarhet i den dominerande svenska vänsterreformismens krismedvetenhet har jag undersökt aktuella program och granskat intervjuer och liknande med ordföranden och ekonomiska talespersoner från socialdemokraterna, LO och Vänsterpartiet. Min huvudsakliga slutsats är att den svenska vänsterreformismen har en ekonomisk politik som på olika sätt karaktäriseras av sin strategiska och strukturella omöjlighet gentemot kapitalismens utveckling. Organisationernas olika postkeynesianska strategier för en statscentrerad stimulanspolitik tenderar att vara tämligen uddlösa för att värna om folkflertalets behov och intressen i en värld definierad av finanskapitalet och dess hittills mest omfattande kris (i frånvaron av tillräckligt lönsamma investeringar i industriproduktionen flyttas kapitalet från varuproduktionen till finansmarknaderna, där det blir till så kallat fiktivt kapital som skapar ”bubblor” som spricker varpå en större bubbla måste blåsas upp).

Vidhållandet av olika varianter av statlig stimulans- och fördelningspolitik kommer tydligt till korta i den utvecklingen. Inte minst då både programmen och talespersonernas kommentarer tenderar att förutsätta en stabil tillväxtkapitalism bortom dagens strukturella och kanske permanenta kris. Den ekonomiska politiken tycks helt enkelt anpassad efter de unikt fördelaktiga omständigheter som rådde i Sverige från 1960-talet till 1980-talet. I omöjligheten till förnyelse argumenterar jag därför för att den samtida svenska vänsterreformismen är utopisk, fast i en negativ och inverterad bemärkelse.

Kritiken mot postkeynesianismen och den parlamentariska och legalistiska metoden via staten ska inte misstas för uppgiven fatalism eller liknande. Poängen är att det, inte minst sedan finanskrisen, har blivit svårt att se hur en socialdemokratisk eller ens (vänster)socialistisk regering skulle kunna åstadkomma något annat och mer än fortsatt administration av krispolitiken med nedskärningar och åtstramningar. Sedan må den krispolitiken vara aningen mer human än vad en liberalkonservativ regering kan prestera. För folkflertalet lär likväl det mesta av den allt mer prekära livssituationen kvarstå.

Även vid en internationell utblick är det svårt att hitta exempel som talar för att någon form av vänsterreformism skulle kunna visa på en väg där hänsyn till människors behov och biosfären (klimathotet) kan överordnas och därmed också överkomma kapitalackumulationen. Kanske underskattar jag vänsterreformismen och statens socialistiska funktionalitet, men jag tillhör dem som hävdar att staten är eller har blivit ofrånkomligt kapitalistisk. Och hittills under den sexåriga krisen har jag varken sett en faktiskt vänsterpolitik eller ens en hypotetisk argumentation som övertygar eller åtminstone övertalar mig om motsatsen. På kort sikt går det självklart att förbättra vissa förhållanden något. Men hur en statscentrerad politik beroende av mandatperioder på längre sikt ska kunna kanalisera och hantera de motsättningar som har orsakat finans- och klimatkrisen är svårt att ens konceptualisera.

Det brukar ju ibland också sägas att det har blivit lättare för folk att föreställa sig världens ände, än kapitalismens slut.

*  *  *

Jag har redan nämnt den i ett inlägg, men en publikation som är värd att nämnas igen och som bekräftar en regressiv utveckling är OECD-rapporten Policy Challanges for the next 50 Years som släpptes i somras. I korthet hävdar författarna att den hittillsvarande tillväxten i de nuvarande OECD-länderna snart är ett minne blott. I östra och sydöstra Asien beräknas tillväxten däremot fortsätta ytterligare några decennier. Klimatförändringarna är medtagna i kalkylen och tros resultera i en del förstörelse av kapital, kustområden och jordbruk. Det ska poängteras att även för att uppnå den betydligt lägre kalkylerade tillväxten inom dagens OECD-länder, kommer det enligt rapporten att krävas avsevärda sociala uppoffringar i form av ökade inkomstklyftor, försämrade arbetsvillkor, samt inskränkta medborgerliga rättigheter (http://www.keepeek.com/Digital-Asset Management/oecd/economics/policy-challenges-for-the-next-50-years_5jz18gs5fckf-en#page1).

Gällande regression och sammanbrottsteori har den vänsterteoretiska tidskriften Fronesis senaste nummer, 46-47, just temat ”Kris” (http://www.fronesis.nu/nummer/210/KRIS). Jag rekommenderar det starkt till alla som vill ha en initierad överblick och introduktion till kritiska diskussioner och förklaringar av dagens kris. Alltför ofta reduceras dessa annars till att handla om några finansmäns eller finansmarknadens ”girighet”, alternativt att det enbart är fråga om en återkommande cyklisk skuldbubbla i linje med 1600-talets bubbla inom tulpanhandeln.

Det sistnämnda exemplet är för övrigt en hållning som historikern Rasmus Fleischer benämner som ”religiös metafysik” och ”passiv nihilism”. Han sammanfattar förtjänstfullt den tyska så kallade värdekritiska skolans teorier om kapitalets pågående slutkris i artikeln ”Värdekritisk kristeori – att tänka kapitalets sammanbrott”. Det är en text som aktualiserar många avgörande frågeställningar om samtiden och framtiden:

>Kan varken mikroelektronikens hårdvaru- eller mjukvaruproduktion skapa produkter som absorberar arbetskraft i samma utsträckning som efterkrigstidens industriproduktion?
>Stöter varuproduktionen ifrån sig mer arbetskraft än vad den kan absorbera och görs en växande del av mänskligheten därför överflödig för kapitalet?
>Är till exempel de framgångsrika IT-företagen som tjänar pengar på reklam – som i princip är improduktivt för kapitalet – därför symptomatiska för samtiden då de knappt sysselsätter någon arbetskraft? Eller överdriver värdekritikerna mikroelektronikens betydelse för den samtida kapitalismen?
>Vart ska nya massmarknader finna köpkraft bortom lånade pengar som numera återfinns i allt längre och tunnare kreditkedjor?

Framför allt den sista frågan visar på allvaret i situationen; de olösliga motsättningarna skjuts på framtiden och krisen fördjupas ytterligare. Kanske har de värdekritiker rätt, som hävdar att vi nu bevittnar hur varusamhällets fogar lossnar bit för bit i ett långsamt och utdraget sammanbrott, samtidigt som vi tvingas klamra oss fast vid varuformen i en allt mer förtvivlad konkurrens om resterna.

Värdekritikerna skriver fram en kapitalets tvingande logik utan något historiskt subjekt, vilket bryter mot den normala ordningen i vänstersammanhang där det reformistiska eller revolutionära subjektet ofta förutsätts. En av numrets redaktörer, sociologen Johan Örestig, framhäver hur den styvmoderliga behandlingen av sammanbrottsteorier kan bero på att de går ”stick i stäv mot föreställningen att kriser kan hanteras med social ingenjörskonst”. Därför menar Örestig att det heller inte är någon tillfällighet att värdekritisk kristeori utvecklats utanför den statligt institutionaliserade vänstern i akademi och partier (se ”… och krisen väller fram ur djupet”).

*  *  *

Att det åtminstone är frågan om en strukturell kris i form av en till synes oöverkomlig regression hävdar alltså både kapitalaffirmativa OECD-forskare och kapitalkritiska tyska värdekritiker. Men kan kapitalismen övervinnas innan regressionen leder till en mer fullskalig fascism och/eller klimatkollaps? Eller befinner sig kapitalets logik – med fallande profitkvot och flykten från realackumulation till finansspekulation – bortom de revolutionära subjektens makt? Om inte, är frågan vart början till det materiella parti återfinns som eventuellt kan leda ett globalt uppror mot reproduktionen av kapitalackumulationen och dess sociala relationer.

Kanske finns en ledtråd till formeringen av en antiform kapabel att negligera kapitalet i China Labour Bulletin. Sedan 2011 noteras och kartläggs där alla inrapporterade strejker i det gigantiska landet i öster på en allt mer plottrig och inspirerande karta: http://www.numble.com/PHP/mysql/clbmape.html.