Helsingborg fredag 10 maj
Jag hade en enastående doftupplevelse på kvällen under en promenad i Pålsjö naturreservat, längs med landborgen. Det doftade som den underbaraste blandning av en komplex jamaikansk rom och en likaledes komplex skotsk whisky: Tung jordig lukt och fermenterande fruktiga dunster från myllan, blandade med fuktig sälta från havet och söta lukter från floran. Blommorna hade både tunga, nästan kväljande dunster, och betydligt mildare söta dofter. Det var som en doft av Edens trädgård. Profeten Muhammed lär ha sagt att det var tre ting som oavlåtligt fyllde honom med andakt; väldofterna, kvinnorna och hans ögons tröst i bönen. I naturreservatet hörde jag en hackspett hacka. Enligt en informationsskylt finns det hackspett, mindre hackspett, gröngöling och spillkråka i naturreservatet, så vilken av dem det var är oklart.
Malmö lördag 11 maj
Var med på den pro-palestinska demonstrationen i samband med Eurovision-finalen. Det var mycket folk, blandat folk och bra stämning. Jag förstår inte hur alla konspiratoriska pro-israeliska högertroll på sociala medier tänker som ville att Israels bidrag skulle vinna och menade att det medvetet undanhölls vinsten. Ifall Eden Golan vunnit skulle ju Israel ha tvingats att arrangera eländet nästa år med ett säkerhetspådrag utan dess like, med livrädda deltagare och journalister, troliga avhopp och bojkotter och förmodligen ett inställt Eurovision. Det skulle knappast ha varit en PR-vinst för Israel.
Sävsjö onsdag 15 maj
Åkte till Sävsjö på jobb med en kollega. Vi tittade på Eksjöhovgårds slottsruin på eftermiddagen – en ståtlig och huvudsakligen upprätt ruin – som ligger rätt tjusigt till på en liten ö i Eksjöhovgårdssjön.
Sävsjö torsdag 16 maj
Efter jobbet, på väg till motellet i Vrigstad, åkte vi för att titta på ett fornminne, men det var mest en stor sten och några knappt synbara mossbetäckta upphöjningar i marken. Vi åkte vidare och tittade på Norra Ljunga kyrka. Det är en av de nio så kallade Njudungskyrkorna, det vill säga en av de nio välbevarade romanska sockenkyrkorna i sten på det småländska höglandet från 1100-talet. Den var stängd och höll dessutom på att få ny puts på fasaden så den var helt omringad av byggnadsställningar. Vi klättrade upp i dem för att kunna titta närmare på den fina rödmålade dekorbården från 1600-talet under taknocken. Jag glömde att jag är höjdrädd tills jag skulle ner, men det gick bra. Det var första gången sedan jag var liten som jag smitit in på en byggarbetsplats. Men vårt beskedliga agerande kan väl närmast betecknas som vad den katolska kyrkan kallar pia fraus; ett fromt bedrägeri (som gagnar kyrkan), vari målet helgar medlen och där målet är att bejaka mitt kyrkohistoriska intresse. Även om jag tänker att det är ett intellektuellt intresse, snarare än ett själsligt begär.
Efter att ha fått stilistisk inspiration av en pojke jag träffade under dagen googlade jag på kvällen kepsar med gäddmotiv som det står ”Grisjävel” på (lokala sportfiskares epitet på riktigt stor fisk).
Sävsjö, Vrigstad och Nydala fredag 17 maj
Efter jobbet åkte vi till Vallsjö gamla kyrka, ytterligare en av de medeltida Njudungskyrkorna. Den är stängd till vardags, men jag hade hört av mig till pastoratet och fått den öppnad till oss. Kyrkan ligger vackert på en höjd vid Vallsjön med en kyrkogård i backen. Kyrkan är ett förträffligt exempel på en välbevarad romansk 1100-talskyrka. Den saknar till och med elektricitet. Det platta innertaket är intakt – det är alltså inte fråga om kryssvalv eller stjärnvalv från 1400-talet som ofta är fallet med äldre romanska kyrkor. Innertaket är målat med actionfyllda bondebarocka målningar från 1700-talet. Till dem hör ett uttrycksfullt och ett helt kvinnobefolkat helvete och en himmel med både män och kvinnor. Kyrkan har även en vacker bänkinredning från sekelskiftet 1700. Solen sken, allt var frid och nåd och det var ett ypperligt kyrkobesök. Jag tänkte på några scener i Andrej Tarkovskijs film Den yttersta domen – livsdramat Andrej Rubljev (1966) om en teologiskt grubblande munk och målare och hans vandrande målarverkstad under medeltiden. Där finns en scen utanför en katedral en snarlikt underbar försommardag när allt omkring är frid. Munken och målaren Andrej Rubljev och hans medhjälpare har fått i uppdrag att måla en fresk med den yttersta domen som motiv i katedralen i staden Vladimir. Motivet gör att Rubljev får samvetskval och hamnar i en religiös och konstnärlig kris eftersom han inte vill vara en del av kyrkans försök att skrämma folk. Rubljevs medhjälpare förblir därför lika sysslolösa som katedralens väggar förblir vita. En målarkollega, Danila, försöker att övertala Rubljev utanför katedralen. Kollegan tycker att de ska göra målningen levande, med syndare som kokas i beck så att folk får gåshud och med djävlar med rök ur näsborrarna. Men Rubljev säger att han inte vill skrämma folk (se vidare Asparnas förberedelse på döden och Andrej Rubljevs grubblerier). Det hade däremot den eller de barocka målarna av Vallsjö gamla kyrka inga problem med. Efter kyrkobesöket köpte jag och kollegan lunchsmörgåsar och ostkakor i Vrigstad. Vi åt smörgåsarna vid Nydala klosterruins återskapade kryddträdgård. Återskapandet av klosterkyrkan är mycket ambitiöst gjort, men för mig rätt ointressant jämfört med faktiska välbevarade medeltidskyrkor. Vi stannade för att tanka utanför Ljungby, där det finns ett museum tillägnat den före detta Metallica-basisten Cliff Burton, som dog i en bussolycka där 1986. Det var stängt på vardagar och kostade 100 kronor i entré.
Malmö lördag 18 maj
Tornseglarna har anlänt till Malmö! Nu är det sommar. Frid och harmoni. Normal ankomsttid. Årets första tornseglare i Malmö brukar anlända i mitten av maj.
Malmö fredag 24 maj
Hade två vänner över på rom- och whisky-kväll i trädgården. Jag drack två mörka jamaikanska romer; dels en god men väl så stabil och återhållsam Single Barrel Pot Still som jag haft sedan vintern, dels en blended Pot Still som en i sällskapet hade med sig. Jag hade en flaska av den förra sommaren och blandningen av olika mörka och ljusa romer gör den svajig, intressant och faktiskt riktigt läcker. Den är lätt, med lite kropp och syrlig i grunden men med stånkiga inslag, med smak av fermenterad ananas och framför allt petroleum och rök. Jag får associationer till oljehamnen i Karlshamn en varm sommardag. Jag älskar doften av soluppvärmd industrihamn och salt hav i Malmö när temperaturen är över 20 grader, och den soluppvärmda oljehamnen i Karlshamn utgör en kärvare variant.
Malmö söndag 26 maj
Blixt och dunder på förmiddagen, men inget regn. Fåglarna blev helt tokiga. Bastade och badade Ribersborgs Kallbadhus på eftermiddagen. Svalorna är så snabba att det är svårt att se, men jag är nästan helt säker på att det både är ladusvala och hussvala som häckar där om somrarna.
Tänker på AI och författaren Philip K. Dicks roman Do Androids Dream of Electric Sheep?: Drömmer AI om Tamagotchi?
Lund och Malmö torsdag 30 maj
På väg till jobbet på morgonen tog jag en omväg förbi Palestinagård för att se polisens tömning av lägret. Som tur var kunde jag inte stanna och heja på demonstranterna eftersom jag skulle jobba, annars hade jag kanske varit en av dem som fick stryk av polisen. På kvällen öppnade jag sommarens fin-rom och smakade på balkongen. En mörk, 20-årig lagrad rom från Barbados, som jag funderat på att köpa sedan förra sommaren. Den smakade precis så bittersött som jag hoppades: Svarta vinbär, gammalt läder, knarrig ek, bränt gummi och honung – som en fermenterad cowboy ungefär. En riktig pappa-rom.
Malmö fredag 31 maj
Balkongkväll igen. Drack fin-romen; krävande och utsökt. Det är en Single Barrel Pot Still, och i ett blindtest skulle jag nog ha gissat på att den var en jamaikansk sådan, även om den var mer rå och barsk än fyllig och kraftfull. Barbados-romer är ju annars ofta rätt söta, milda och avrundade i smaken.
Malmö lördag 1 juni.
Balkongkväll igen med fin-romen, men den smakade mest spritigt och bittert. En lättdrucken och mer entydig blended rom eller whisky smakar nästan alltid lika, men en komplex rom eller whisky kan smaka väldigt olika beroende på ens dagsform. Det verkar bero på vad man har ätit och druckit under dagen. Jag vet inte när jag ska våga dricka romen igen – den är alldeles för exklusiv för att slösa bort på fel kvällar.
Malmö och Sandhammaren torsdag 6 juni
Sveriges nationaldag: Kapitalismen är helvetet och nationalismen är djävulen, men Sandhammaren är en pärla. På förmidagen körde familjen dit över helgen. Vi hann bara vara där några timmar innan jag hittade två fästingar på benen, varav en hade hunnit sätta sig som vi plockade bort. På eftermiddagen cyklade vi ner till stranden och på kvällen grillade vi. Jag drack lite rökig skotsk Single Malt whisky. Det är nästan bara sådana sommarkvällar, utomhus, efter att ha ätit grillad mat, som jag blir sugen på rökig whisky. De smakar för mycket vid andra tillfällen. Hemma har jag exempelvis en rökig skotsk whisky som luktar och smakar som jag föreställer mig att Råå luktade och smakade efter att en rysk eskader satte samhället i brand natten mellan den 9 och 10 augusti 1788. Ingen Råå-bo dödades, men uppskattningsvis 150 blev hemlösa efter att ryssarna bränt ned korsvirkeshus, båtar, fiskeredskap, med mera. Det är inte ofta jag blir sugen på den. Efter maten och rökwhiskyn bastade vi. Myggorna blev helt tokiga när vi kom ut svettiga ur bastun. Jag hörde en hackspett hacka.
Sandhammaren fredag 7 juni
Vi tog en morgonpromenad genom den sandiga tallskogen, tittade på de begärliga fritidshusen och gick ner till stranden och vände. Det är ett av mina favoritlandskap i Skåne. Ett sådant fritidshus skulle gärna få bli mitt anakoreterna för en sommar, där jag som de äldsta kristna eremiterna drar mig tillbaka från världen för att studera skrifterna – vilka böcker det än må vara för tillfället. Vi har ofta återvänt till Sandhammaren med omnejd de senaste åren. Doften av solvarm tallskog är underbar. Tallskogen i Sandhammaren planterades på 1800-talet för att binda och skydda mot flygsandens flykt som förstörde både den öppna betesmarken och åkrarnas skördar. I reseskildringar från 1600- och 1700-talet i Skåne återkommer resenärerna till den förhatliga flygsanden som breder ut sig i kustlandet. Ibland tänker jag på sanden, havet och eroderingen av kusten vid Löderup och Hagestad, söder om Sandhammaren, som aperion; det oformliga och outtömliga urstoffet som, i det här fallet, utgör ett ständigt latent hot mot mot människans odling och uppbyggliga strävan. Stranden är milslång och har bland landets finaste sand. Även på högsommardagar kan man vandra i timmar på den och bara träffa fåtalet människor. Såtillvida kan man emellanåt tänka att man kommit till världens människolösa, fysiska begynnelse. Naturen utan den efterföljande kulturen. Till strandens nackdelar hör att strömmarna på Skånes öst- och sydostkust är förrädiska, vattnet ofta kallt och algblomningen återkommande på högsommaren. På eftermiddagen såg jag en pärlemorfjäril i trädgården med svart grundfärg och orange inslag (ofta är de tvärtom orange med svarta inslag). Kanske var det en prydlig pärlemorfjäril eller en svartringad pärlemorfjäril. Vi cyklade ner till stranden, sanden och havet, det vill säga urstoffet som människan kämpar mot. De senaste tre decennierna har strandlinjen vid Löderup och Hagestad flyttats över 200 meter inåt land. Sanden som eroderas bort följer med havsströmmarna österut och landar vid Sandhammaren, där stränderna istället byggs på. Ystads kommun investerar miljontals kronor på att fodra tiotusentals kubikmeter strand vid Löderup och Ystads sandskog. Havet och sanden föregick människan. Det mänskliga livet är bara en tillfällighet i materien, liksom vår långsamt utvecklade hjärnkapacitet och medvetande är sammanträffanden. På kvällen hittade vi en bålgeting simmandes i ett vinglas på verandan. På sätt och vis en allegori för människans självförintande reproduktion av kapitalet genom utsläpp av fossila bränslen och den följande globala uppvärmningen med havsnivåhöjning och allt. Jag drack en mörk, lagrad, haitisk rom. Den var väldigt mild, avrundad, lättdrucken och läcker, men den skotska rökwhiskyn skulle ha passat bättre. Vi bastade igen. Myggorna blev återigen helt vilda av våra svettiga kroppar.
Sandhammaren och Malmö lördag 8 juni
Vi tog ännu en morgonpromenad. På en grusväg utanför den gamle ärkemoderaten Gunnar Hökmarks sommarstuga såg vi en död kopparödla, förmodligen överkörd. Strax därefter gick vi förbi en stor betesmark där ett tjugotal ungtjurar och en gammeltjur betade. Det är en imposant upplevelse när så många tunga däggdjur dundrar fram samtidigt. Marken skakar. Fram till 1000-talet fanns det uroxar i Norden. Det skulle ha varit en upplevelse att få se och höra en större flock sådana dundra fram. Framför allt hordarna med tiotusentals vildrenar som levde i de skandinaviska fjällen fram till tidigmodern tid lär ha varit en svindlande och vidunderlig upplevelse. Det är ett vackert, närmast arkaiskt landskap, som tjurarna i Sandhammaren har, med mestadels öppen yta och några ekar som ger skugga. Stigen som går bredvid hagen är förmodern i sin kuperade och slingrande karaktär. Till den förmoderna stämningen bidrar dessutom naturreservatets intensiva insektsliv. Det är svårt, eller direkt omöjligt, för forskningen att göra relevanta kvantitativa och komparativa studier av insektsbestånd över flera sekler, men det finns studier i modern tid och mycket tyder på att vi de senaste decennierna bevittnat en omfattande insektsdöd. Jag är helt övertygad att om en samtida människa skulle ha kunnat följa med Carl von Linné på hans skånska resa sommaren 1749 skulle hen, ifråga om faunan, ha blivit överrumplad av dels mängden insekter, dels allt grodkväkande och fågelliv från alla våtmarker som fortfarande präglade det skånska landskapet före jordbruksreformerna. Det är enbart taggtråden i tjurarnas stängsel som avslöjar samtiden.
På väg hem till Malmö på eftermiddagen körde vi förbi ett gammalt svinhus som stod oanvänt och delvis förfallet. Det kändes nästan konstigt att stockholmare ännu inte hade hunnit bygga om det till galleri, Bed & Breakfast eller ekoglassbar. Sedan körde vi förbi en hästhage där fyra hästar stod i ring och tittade på, och tillsynes sörjde, vad som såg ut som ett dött föl.
På kvällen fick jag hjälp att plocka bort en fästing som satt sig på ena armen. Jag har TBE-vaccin, men man kan ju också få borrelia av dem. Filosofen Gilles Deleuze gillade fästingar. Han menade att de extraherar tre saker: Ljus, lukt och känsel, vilket på sätt och vis är filosofi och vad som konstituerar en värld. Jag är visserligen inte förvånad med tanke på hans konsekvent subalterna och vitalistiska hållning, men ändå lite provocerad. Jag hatar fästingar – vidriga smittspridande små parasiter. Det var länge sedan jag lästa något av Deleuze nu, har varit mer intresserad av historia än filosofi de senaste åren. Kanske gör jag en kompromiss och syntes – ”en negation av negationen” med Hegels begrepp – och tar mig ann filosofen Terry Pinkards tjocka Hegel-biografi någon sommar. Deleuze avskydde för övrigt Hegels filosofi. En likhet mellan deras i övrigt diametralt olika filosofier, som framhålls i antologin Att läsa Hegel (2012), är dels stilens figurering av tanken, dels framhävandet av verkligheten i en tillblivandeprocess pendlande mellan det virtuella och det aktuella.
Jag tror att jag har fått smak för rökig skotsk whisky – drack en riktigt rökig rackare hemma, inomhus, utan att ha ätit grillat, och det kändes inte alls som om jag gick och sög på de rykande husresterna av Råå morgonen den 10 augusti 1788, utan den var klart läcker, men jag hade dragit på mig en lätt förkylning så den kanske underlättade. Jag köpte visserligen whiskyn i samband med höstens första förkylning, och uppskattade den inte alls då, men vinterns whisky-drickande har möjligen fått min smak att mogna.
Malmö tisdag 11 juni
Två trollsländor flög omkring på innergården på eftermiddagen. Ovanliga besökare, är osäker på om jag sett sådana där tidigare. Dagfjärilar och nattfjärilar, getingar och bin, ollonborrar när de svärmar, men sällan trollsländor. Jag har läst ungefär halva boken. Jag är riktigt trött på att jobba nu. Men det är bara lite mer än en vecka kvar innan semestern. Jag är inte så trött på jobbet som jag är på att jobba. Det är ju absurt vilken stor del av våra liv vi lägger på lönearbete. Trots de senaste decenniernas produktivitetsökningar så fortsätter vi att fortleva våra liv som hunsade och patetiska löneslavar utan den minsta arbetstidsförkortning. De blå-bruna partiernas politik är, all retorik till trots, i sin ekonomiska praktik mycket tydlig med att den syftar till att gynna de rika på alla andras bekostnad. De röd-gröna partiernas ekonomiska praxis är inte mycket bättre. De säger sig utgöra ett alternativ, men saknar helt fantasi och initiativförmåga. Sverigedemokraterna och Svenskt Näringsliv tar, och har, initiativ och driver politiken och samhällsförändringen. Det är en av de viktigaste, om inte den viktigaste aspekten av makt i ett samhälle. Alla andra politiska aktörer agerar mestadels reaktivt och positionerar sig till SDs och Svenskt Näringslivs agendor. Arbetsgivarorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har en majoritet av röd-gröna partier och kan avsluta Vårdförbundets strejk, deras övertidsblockad för att vara mer konkret, genom att acceptera de rätt modesta kraven på arbetstidsförkortning. Istället hävdar SKR att delar av strejken ska ses som samhällsfarlig. Vården är alltså så underbemannad att om personalen inte accepterar att systematiskt arbeta övertid så innebär det fara för samhället. De egna partiernas underbemanning och nedskärningar inom vård och omsorg är däremot alltid ”effektiviseringar” och aldrig samhällsfarliga. De röd-gröna partierna blidkar i rollen som arbetsgivare inom offentlig sektor hellre Svenskt Näringsliv än de går utarbetade sjuksköterskor till mötes. Förmodligen för att undvika ”risken” att kortare arbetstider sprider sig på arbetsmarknaden. Politikerförakt vävs av stoff som detta.
Malmö fredag 14 juni
En granne pekade på två jasminbuskar som angränsar till vår innergård och berättade att det är två olika sorter, varav den ena doftar och den andra inte. Han berättade också att han var noga med att det skulle vara doftrika rosor när han anlade rosgången eftersom det är meningslöst med rosor utan doft. På kvällen grillade jag hamburgare med barnen och lyssnade på Lee Perry. Efter maten vågade jag mig på att smaka Barbados-romen igen. Den smakade riktigt bra och inte alls spritigt. Den äldsta dottern gjorde en fågelholk i vintras som vi satte upp på innergården under försommaren. Ett talgoxe-par har nu flyttat in i den. Hanen flög in och ut, fram och tillbaka, kors och tvärs, hela kvällen. En ringduva satt länge bakom fågelholken med tom blick och såg perplex ut. Sedan tittade jag på en lång intervju-dokumentär om filmregissören Federico Fellini, Jag är en född lögnare (2002), där han berättar om sitt skapande. Han pratar bland annat om minnet:
Minnet är ett mystiskt fenomen, nästan oidentifierbart, som länkar oss till saker som vi inte ens kommer ihåg att vi har genomlevt. Det eggar oss ständigt att förbli i kontakt med dimensioner, med händelser och med förnimmelser, som vi inte kan definiera, men som vi vet faktiskt har hänt. Jag har alltid haft en naturlig fallenhet att hitta på för mig själv; en barndom, en relation till min familj, till kvinnor och till livet. Jag hittade ständigt på. För mig är de saker som är mest verkliga de som jag har hittat på. Till exempel min hemstad – den verkliga staden Rimini, där jag växte upp och gick i skola – den har nästan bleknat bort för att ge plats åt det Rimini, den stad som jag med stor detaljrikedom skildrat i mina två filmer I Vitelloni och Amarcord. Jag inser nu att de två filmiska rekonstruktionerna av ett Rimini, som jag helt gjort om, är en större del av mitt liv än den verkliga staden Rimini, än den topografiskt korrekta versionen av den lilla staden vid det adriatiska havet. Det innebär att jag är en född lögnare.
Fellini har beskrivit sin relation till nöjesgatan Via Veneto i Rom på liknande sätt. Via Veneto utgör noden för händelserna som utvecklas i La Dolce Vita (1959). Praktiska omständigheter gjorde att filmteamet inte orkade arbeta på den utan rekonstruerade gatan i en en filmstudio, fast då platt utan dess sluttande böjning. Efter inspelningen har Fellini berättat att han insett, när han går på Via Veneto, att han föredrar den fiktiva gatan i La Dolce Vita, eftersom han finner den verkligare, med mer korrekta dimensioner och på alla sätt mer angenäm: ”Jag känner även en lockelse att utöva samma despotiska auktoritet över den verkliga Via Veneto som jag hade gjort över den falska” (Fellini on Fellini, 1996). När sambon kom hem konstaterade hon att det i mångt och mycket är det jag gör på somrarna; tittar på filmer av och om Fellini.
Malmö lördag 15 juni
Trots att jag sov bra på natten sov jag en och en halv timme efter lunch. Ett tydligt tecken på att jag är utarbetad och behöver semester. Fyra arbetsdagar kvar från måndag. Det är inte bara jobbet, det är föräldraskapet också. Jag börjar känna mig som en sammanbiten pappa som inte ser ut att ha skrattat sedan 2010. På kvällen såg vi Woody Allens Stardust Memories (1980), hans pastisch på Fellinis 8 1/2 (1963). Den är inte speciellt bra, utan är mest en rätt tom imitation utan eget liv och substans. Det svartvita kameraarbetet av Gordon Willis är emellertid utsökt och det som gör filmen värd att se. Willis är mest känd för sitt mästerliga fotografi i Francis Ford Coppolas Gudfadern-filmer och stod även för fotografiet i fler av Allens filmer, varav Manhattan (1979) nog är den snyggaste.
Malmö söndag 16 juni
På förmiddagen såg vi en svanfamilj skrida fram i kanalen. När en kajakist kom paddlande mot dem flög hannen fram och fick kajakisten att vända. Et ringduvepar gör återkommande försök att bygga bo i blomlådorna på vår balkong. Vi har hängt upp folieremsor för att skrämma den. Återstår att se om det fungerar.
Malmö måndag 17 juni
Duvparet låter sig inte skrämmas av våra löjliga folieremsor. Vi fick återkommande jaga bort dem hela dagen. Slutar de inte med sina bosättningsförsök får vi ta bort blomlådan. Jag såg en nyhet om de rödlistade och allt ovanligare backsvalorna som häckar och har det bra i putsgrushögar i Kristianstads kommuns materialupplag (Här häckar rödlistade fåglarna – i kommunens materialupplag). Sedan läser jag på Artdatabankens sida att: ”I södra Sverige ligger säkert mer än 90 % av bosättningarna i grustag och liknande (…) Grustäkter är idag en förutsättning för backsvalans häckning inom stora delar av Sydsverige”. Vidare bedöms framtidsprognosen vara dyster på grund av nedläggningstakten av de aktiva grustag som backsvalan föredrar.
Malmö tisdag 18 juni
Duvparet gjorde några bosättningsförsök i blomlådan på förmiddagen, men var inte lika ihärdiga som igår. Vi sprutade vatten på dem för att jaga bort dem. På kvällen bar vi in balkonglådan. I radionyheterna berättas att Skåne är det län i landet som drabbades värst av naturskador förra året, bland annat genom stormen Babet i oktober. Försäkringsbolag betalade ut drygt 172 miljoner kronor i skadeersättning till hushåll och företag i länet (Skåne värst drabbat av skador efter hårt väder). Forskarkollektivet Out of the Woods har urskilt framför allt två intressegrupper inom kapitalet i förhållande till den globala uppvärmningens ekologiska kris. Dels fossilkapitalet som utgörs av bolag inom olja, gas och kol som livnär sig på reproduktionen av den ekologiska krisen, dels ”gröna” kapitalister som leds av försäkringsbolag inom finanssektorn som bland annat profiterar på att lindra de konsekvenser som deras kunder försäkrar sig mot, men även de risker och möjligheter som den ekologiska krisen innebär. Det mesta Out of the Woods har skrivit är bland det klokaste jag läst i ämnet och jag håller det för självklarheter. Till exempel betydelsen av utopisk fantasi. Utopisk fantasi kan klargöra kontingens i världen och utbilda vårt begär så att vi kan begära mer och begära bättre för att framtiden ska bli ett rum för kollektiv möjlighet. För katastrofkommunism kommer inte att ta form spontant, ex nihilo, av fruktansvärda omständigheter. Paradoxalt nog är det insikten att det under nuvarande förhållanden inte finns någon önskvärd framtid som leder till möjligheten av en framtid som är någonting annat än en direkt fortsättning på nuets pågående katastrof. Out of the Woods har stor tilltro till yngre generationer som en vital politisk kraft som vägrar att acceptera en trött, blasé och uppgiven hållning till sakernas tillstånd med tillhörande nedprioritering av uppenbara krav på samtiden (se Flyktlinjer i en varmare värld: Katastrofkommunism).
Malmö och Lund torsdag 20 juni
Sista arbetsdagen före semestern. Jag är utarbetad och slut i huvudet. Det ska bli skönt att kunna tänka på annat än jobbet några veckor. Jag uppskattar dock delvis morgonpendlingsrutinen till Lund och dess historiska dagdrömmande: Att åka ut ur Malmö via Värnhemstorget, förbi Värnhems Cykel där Carl Josef Tubos gästgiveri, ”Tubos”, låg i slutet av 1700-talet. Där brukade folk dricka bischoff, spela kort och titta ut mot Rörsjön med omgivande ängar och den östra förstadsgatan och titta på de resande som kom in och ut från stadens östra port (se På jakt efter den Malmötid som flytt). När notarien Abraham Ekerholm satt där en het sommardag den 10 juli 1792, med sin vän och granne svarvarmästaren Jöns Chronström, såg de en vacker påfågel från Västindien som skulle föras till överste Rammel på Övedsklosters slott. I Lund brukar jag gå den sista biten till jobbet via stadsvallen i stadsparken och tänka på Carl von Linné. Under sin skånska resa, den 11 juni 1749, påpekar Linné att loppört blivit vanlig på Lunds förfallna stadsvallar sedan han var student i staden, drygt tjugo år tidigare. Troligen gynnades den av latrin som kastades över vallarna. Stadens vallar innehöll överhuvudtaget en rik flora med kraftig gräsväxt. Exempelvis fann Linné på dem även den idag ovanliga gullfrö och utanför vallen i norr växte färgreseda – en växt som importerades av färgerierna. Numera är loppört försvunnen från Nordens flora (se Det försvunna Skånes ABC). Gräsvegetationen på stadsvallen verkar heller vara lika mångfasetterat som på mitten av 1700-talet och den är beväxt med stora kastanjeträd med ekorrar och koltrastar. Koltrasten var under Linnés tid fortfarande en skygg skogsfågel som levde i dunkla, fuktiga och snårtäta skogar. På 1800-talet började den genom anpassning att etablera sig i europeiska städer. Duvparet har gett upp bosättningsförsöken i balkonglådan. Ovanligt lite folk ute i Malmö. Äldsta dottern noterade att det nästan bara var malmöbor som pratade jättemycket skånska ute och rastade sina hundar. Folk med rötter i andra delar av landet har nog åkt hemåt för att fira midsommar. På kvällen gjorde jag saft av blodfläderblomstret på innergården. Det blev ungefär en liter. Vi slötittade på EM i fotboll.
konflyktlinjer 