Broder historia, syster fågel och syster fjäril: Anteckningar från Italien

Husbilen hade gjort sitt. Semesterformen att kuska runt i södra Sverige hade efter fem år börjat förlora sin charm och husbilen började dessutom bli för liten för familjen. Därför sålde vi den i våras. Det möjliggjorde för andra semesterresor och min fru som bott i och även guidat i Italien hade länge pratat om hur fint och intressant Umbrien är och att hon trodde att jag skulle uppskatta det med ett snarlikt kulturlandskap som Toskana fast grönare och med färre turister. Umbrien har emellertid ingen kuststräcka och för att få lite havsbad också planerade vi även in några dagar på östkusten.

1 juli Hamburg
Tåget från Köpenhamn till Hamburg känns som en hackigt körd lokalbuss på räls. Med tanke på att vi ska till Umbrien läser jag Johannes Jørgensens biografi om Franciskus, Den helige Franciskus av Assisi (1907), om det umbriska helgonet. Väldigt mycket robinia-träd, så kallad falsk akacia, i Hamburg. Det är ett vanligt träd i Centraleuropa. Vi har två på vår gata i Malmö, men det är annars ett mycket ovanligt träd i Sverige. Troligen på grund av att klimatet är för kallt, men med generellt ökade temperaturer med den globala uppvärmningen kommer det kanske att bli fler falska akacior även i Sverige. Vi äter currywurst och pommes och dricker ljummen weissbier på Café Urlaub. Sedan nattåg med liggvagn till Zürich.

2 juli Basel, Zürich, Milano och Verona
Nattåget är lite sjaskigt och över en timme försenat på grund av reparationsarbete. Strax öster om Basel ser vi tre storkar på taket av en industribyggnad. Villor med snedtak har påfallande ofta solpaneler och på de flata villataken har de ofta mossa och växtlighet. Det verkar populärt med kolonilotter. På centralstationen i Zürich ordnar de på några minuter med nya biljetter till det missade anknytningståget till Milano. Centrala Zürich är oerhört burget och rent. Det ser ut att vara befolkat av utpräglade karriärister med uppdaterade och energiska LinkedIn-konton. Mycket bergfink i centrum. Vi tar tåget mot Milano genom alplandskapet. Jag får lust att vandra i Dolomiterna igen som vi gjorde för ett tiotal år sedan. Däremot får jag mest ångest av alla prudentliga små byar och hus. Min erfarenhet är att minutiöst skötta hus och trädgårdar är att de generellt står i relation till hur neurotiska och normativa dess innehavare är. Dömt av denna iakttagelse råder det en omfattande villapsykos i centrala Schweiz. Allt som har med tåget att göra är perfekt; rent, svalt och punktligt.

Jag läser om hur Franciskus talade till sina första lärjungar om att förakta världen, förneka egenviljan och frukta kroppen. När han började sina predikande vandringar fann han att den breda vägen, världens väg, var livligt trafikerad och de tre onda lustar som driver människan – köttets lust, ögonens lust och lusten till ett högfärdigt liv – hade nästan oinskränkt makt. Han predikade främlingskap och pilgrimskap och önskade att allt omkring honom skulle sjunga om landsflykten. Bröderna skulle glädja sig när de var bland ringa och föraktade personer, bland fattiga, och svaga, sjuka och spetälska och tiggare vid vägen. ”Blott för denna världens utfattiga och förtryckta, de olyckliga och förtappade, den spetälske, tjuven och rövaren stods Frans hjärta öppet utan förbehåll”, skriver Jørgensen. Franciskus predikagärning, apostoliska livsideal och försök att förverkliga evangeliet – hela hans högstämda idealism och gudfruktighet – överskred och konfronterade givetvis samtida borgerliga normer i början av 1200-talet. Bröderna mötte inledningsvis hån, bands vid skampålar och kastades ut ur städer. Skulle en motsvarande rörelse kunna ta form idag? Franciskus var för övrigt själv son till en rik handelsman och hade som ung vurmat för riddarskapets romantiska sånger och bejakat hovlivets muntra vetenskap; la gaya scienza. I takt med att allt större del av jordens befolkning även i den rikaste delen av världen själva kommer att uppleva och med sina mobiltelefoner inte bara kommer att kunna se utan också själva dokumentera den globala uppvärmningens konsekvenser där de bor, är det tänkbart att olika hårdföra asketiska bot- och motrörelser, med eller utan religiösa förtecken, med tiden kommer att börja formera sig. Utifrån bergspredikan predikade Franciskus att: ”Om någon kommer till mig och inte hatar sitt liv, så kan han inte vara min lärjunge. Ty den som vill bevara sitt liv, ska mista det men den som mister sitt liv för min skull, han ska rädda det”.

Milanos centralstation är en monumental byggnad från 1931. Bitvis vacker med de enorma stålbågarna i tågdelen, bitvis vulgär med den fascistiska utsmyckningen i ankomsthallen. De italienska fascisterna lät bygga många imposanta järnvägsstationer och postkontor. Milanos centralstation lära vara Europas största och är förvånansvärt välstädad med tanke på mängden människor som passerar där. Utanför råder en fruktansvärd hetta och det är smutsigt och fattigt. De luxuösa butikerna är emellertid inte långt borta. Min fru säger att Po-slätten är ökänd för sin fuktiga sommarhetta och värst är det inne i Milano. Vi tar tåget till Verona. I Veronas gamla stad flyger mängder av tornseglare – som sig bör i en stad med gamla flervåningshus med skrovliga fasader där de kan bygga bo under takåsarna.

3 juli Verona
På dagen är det närmare 40 grader så vi rättar oss efter talesättet att det mitt på dagen bara är ”mad dogs and englishmen” som är ute och riskerar att få solsting. Det är dessutom lugnast på förmiddagen då man fram till tio-tiden kan vara överraskande ensam med byggnationerna från romersk tid, medeltid och renässans. Det är överväldigande. Jag förstår hur Stendahl-syndromet kan uppstå, alltså det psykosomatiska tillståndet av hjärtklappning, svimning, förvirring och hallucinationer efter att ha exponerats för byggnader och konst från antiken och renässansen, med stor eller sublim skönhet, i Italien. Mina antydningar till Stendahl-syndrom får ett abrupt slut när vi tittar på italiensk tv på eftermiddagen; det är en tillskruvad och mer hysterisk form av den TV4-infotainment som präglas av långt gången konformism och konsensus som affirmerar doxa och alla obehagliga tendenser i samtiden. Även min lust att vandra i alperna avtar när vi ser på nyheterna att flera klättrare i Dolomiterna dött efter glaciärskred som skett på grund av den extremt varma sommaren (se exempelvis Minst sju personer dödade av isblock i Alperna – många saknas). Veronas gamla stad, innanför stadsmuren, är sommartid en utpräglad turiststad för medelklass och överklass från resten av Europa och USA. Många välbeställda italienare verkar också åka till Verona för att gå på opera i den gamla romerska amfiteatern på kvällen. Torsdag till söndag kväll från mitten av juni till början av september spelas klassiska operor där. Ikväll spelas Aida. Folk kommer uppklädda i finaste sommaraftons-stasserna i tusentals. Vi hör tyskar, fransmän och amerikaner i publiken som samlas och köar utanför. Vi småbarnsföräldrar utan barnvakt, mindre bemedlade, med flera, som sitter utanför i det tilltagande mörkret hamnar mellan operasången och cikadornas betydligt närmare och mer intensiva läte.

4 juli Verona och Perugia
Vi kör hyrbil tvärs över Po-slättens extremt monokulturella odlingslandskap. Trafiken på den åttafiliga motorvägen mellan Verona och Bologna är minst sagt hetsig. Den avbryts endast av återkommande bilköer. Trafiken utgörs till stora delar av lastbilar, flera av dem ”Transporto Animali Vivi”, transport av levande djur, det vill säga boskap. Men bilisterna är värst. Jag ser en man som emellertid verkar helt lugn med trafiksituationen; han kör en husbil medan han tittar på mobilen framför sig. Jag får lust att göra korstecknet. Vi stannar på en vägkrog, en Autoexpress, och där inne är om möjligt ännu hetsigare stämning bland samma människor som nyss satt inne i bilarna. Jag ser mannen från husbilen och han har i alla fall än så länge både hälsan och livet i behåll. Efter Bologna blir det betydligt mindre trafik men ännu stressigare eftersom folk kör lika hetsigt men på betydligt smalare vägar som slingrar sig genom bergskedjan Apenninerna. Därefter breder det umbriska kulturlandskapet ut sig med jordbruksodlingar och skogsområden om vartannat. Väl framme på det Agriturismo vi ska bo på en vecka, med utsikt över dalen nedanför, flyger både hussvalor och ladusvalor. Vad som ser ur som en stor svart humla med blåskimrande vingar suger nektar ur en trädgårdsblomma. Efter lite sökande på nätet identifierar jag den som ett svartsnickarbi. Agriturismot har en pool ur vilken jag två gånger räddar vad som förmodligen är en nattfjäril, vit med svarta prickar. En hermelingaffelsvans? Sedan äter en svala upp den när den ligger och väntar på att vingarna ska torka i solen på poolkanten. På kvällen hör vi att det är gott om syrsor här. En och annan cikada hörs också.

5 juli Perugia
På förmiddagen besöker vi Perugias gamla stad och går runt och tittar på dess etruskiska historia, romerska historia, medeltida historia, renässanshistoria, och så vidare. Perusia hette staden från arkaisk till hellenistisk tid, cirka 600 f.Kr till 300 f.Kr. då den var en av tolv städer i ett etruskiskt stadsförbund. Rester av murar, stadsportar och andra byggnationer från etruskernas efterlevande hade bara att reparera och bygga vidare på befintligt murverk. Jag överväldigas och får känningar av Stendahl-syndrom igen. Både i Perugia och på agriturismot på eftermiddagen ser jag fler svartsnickarbin, men jag lyckas inte fotografera dem. Jag ser även den del mindre fjärilar men orkar inte börja försöka artbestämma dem. På kvällen självmedicinerar och återhämtar jag mig med rödvin medan jag fortsätter läsningen av Franciskusbiografin. I skymningen efter att vi ätit agriturismots trerätters och sitter på verandan pekar en av ägarna ut ett rådjur som står och betar på toppen av kullen som agriturismot ligger på. Han berättar att det finns mycket varg i området och att en varg tog deras get och ett av deras lamm för tio dagar sedan. Varg har inte samma extrema symboliska värde här som i Sverige så även om han tycker att det var surt att bli av med två djur så rycker han mest på axlarna åt det.

6 juli Assisi
På morgonen läser jag om nödläge på grund av torkan i norra Italien och de låga vattennivåerna i Po-floden som är de lägsta på 70 år: ”Italiens regering har utlyst ett nödläge i fem regioner i norra Italien, hårt drabbade av svår torka. De extremt låga vattennivåerna i Po-floden, som står för ungefär en tredjedel av landets jordbruksproduktion, förstör skördar och innebär svåra ekonomiska konsekvenser för landet” (Torka i Italien). Umbrien är dock inte av de regionerna. Samtidigt som jag läser artikeln sätter ägarna till agriturismot på vattenspridaren till gräsmattan.

På förmiddagen besöker vi Assisi, helgonens stad, Unesco-listad vallfärdsort för katoliker eftersom både den helige Franciskus, grundaren av Franciskanorden, och Sankta Klara, grundaren av Sankta Klaras orden, växte upp och verkade här. Det första som möter oss är mängder av tornseglare med sitt karaktäristiska läte: ”srrriiir, srrriiir, srrriiir”. Med hänsyn till den yngsta dotterns tålamod och värmen hinner vi dessvärre inte med att besöka alla kyrkor och platser som jag vill. Vi hinner emellertid med bland annat Sankt Franciskus basilika, ordens moderkloster. Den är intressant att besöka och kanske kommer det an på estetisk försmak, att jag är uppväxt i ett protestantiskt land och har en bristande bildning i kyrkohistoria, men trots ett stort intresse för gamla kyrkor begriper jag mig inte helt på utformningen av basilikor. Franciskus basilika har en mängd utsökta målningar om Franciskus liv, framför allt Giotto di Bondones fresker, men som många andra storslagna basilikor är den som helhet alldeles för polerad för mig som har den lilla och intima romanska sockenkyrkan från 1100-talet som sinnebild för en medeltida kyrkobyggnad. En av Giottos fresker skildrar den för Franciskus så centrala heliga fattigdomen. Franciskus själv bodde huvudsakligen på luogos, ställen. Det var huvudsakligen hyddor av flätade grenar, tätade med lera och täckte med blad. Säckar med halm tjänade som sovplatser, den bara jorden både bord och stolar, och en häck bildade klostermur. I det nuvarande klostret, som byggdes efter Franciskus död, finns en stor souvenirbutik. Besökaren kan köpa böcker, honung, öl, vin och diverse krimskrams som bidrar till att finansiera orden. Jag köper ett rött vin från Assisi och ett bokmärke med en avbildning av Franciskus från en av basilikans medeltida väggmålningar. Utanför basilikan ser jag flera stora och granna riddarfjärilar av något slag fladdra förbi. De känns igen på sin stora storlek och speciella glidande flygstil. Assisis trånga gränder och piazzor är annars fyllda av turister, pilgrimer och bröder från olika ordnar. Tillbaka på agriturismot lyckas jag fotografera och artbestämma en riddarfjäril, snarlik dem jag nyss såg i Assisi, och det är en segelfjäril, lik de vackra makaonfjärilar som återfinns i Sverige. På kvällen, innan maten, sitter jag som vanligt och läser Franciskusbiografin ackompanjerad av en ensam cikada i olivträdet bredvid mig. Franciskus lär vid ett tillfälle ha utbrustit, ”Sjung Guds pris, syster cikada”, och syster cikada ska då ha sjungit tills han bad henne sluta. Att han var broder och syster med djur, inte minst med fåglar, och till och med ska ha predikat för dem en dag på vandring mellan Canarra och Bevagna, kom inte av en panteism. Han såg i alla levande väsen bröder och systrar i samma familj med samma fader i den himmelska Fadern. Jørgensen skriver att: ”Varje skapad varelse var för frans ett ord alldeles direkt från Gud. Som alla fromma, kände han i högsta grad alla tings värde och ärade dem som något kostbart och heligt. Han förstod Guds väsen genom hans skapelser”. I skymningen står åter ett rådjur och betar på samma plats som igår.

7 juli Perugia
Vi besöker underjordiska etruskiska gravkammare som ligger i utkanten av Perugia. En är från hellenistisk tid, 300-talet f.Kr. och flera är från arkaisk tid, 600-talet f.Kr. Speciellt den stora gravkammaren från hellenistisk tid, Ipogeo dei Volumni, Volumniernas grav, är sval och skön i den tryckande värmen. Den har rekonstruerats med en del av de gravurnor och andra föremål som en gång avlägsnades från den. En aristokratisk familj som på etruskiska tycks ha hetat Velimnes har begravts där. Att den har högt i tak och är utgrävd i berget gör att den inte alls känns klaustrofobisk som de betydligt äldre gånggrifter, stenkammargravar, från neolitisk tid jag besökt i Skåne – Örenäsgångriften och Gillhög – som är uppbyggda av stora stenblock balanserade på varandra. I anslutning till de etruskiska gravkammarna finns även ett litet museum med föremål från gravarna. Sedan beger vi oss upp till Perugia och besöker stadens arkeologiska museum som innehåller en mängd artefakter från främst etruskisk och romersk tid. Precis som arkeologiska italienska museum i allmänhet är även museerna i Perugia rätt fåordiga om föremålen och än mer fåordiga om deras kontext. Det är både befriande och frustrerande att få uppleva de arkeologiska kvarlevorna så mycket på egen hand. I skymningen står återigen ett rådjur och betar på samma plats som igår och förrgår.

8 juli Gubbio
Gubbio är en av dessa anmärkningsvärt välbevarade medeltida städer högt upp i bergen. Här är förvånansvärt lite turister med hänsyn till hur välbevarad och pittoresk den är, men den ligger antagligen för avlägset till. Svalt och skönt är här också. Ifall Gubbio legat i Toskana i närheten av Florens och Sienna skulle staden förmodligen ha haft en betydligt större besöksnäring om somrarna. På stadens centrala torg, Piazza Grande, framför stadens imposanta renässanspalats, Palazzo dei Consoli, är det exempelvis helt folktomt mitt på dagen. Utanför katedralen är det mängder av segelfjärilar bland ängsblommorna. Vid poolen på agriturismot på eftermiddagen ser jag hur en mamma klappar till sin son i rumpan flera gånger. Jag förstår inte alls varför, men hon var synbart irriterad och arg redan när hon kom. Senare höjer hon handflatan och hotar att slå honom på kinden men hejdar sig. Pappan verkar betydligt mildare, men det är nog betydligt mer frustrerande att vara kvinna än man i Italien. Barnaga är tillåtet i Italien. Jag har sett det flera gånger på en tidigare resa till Sicilien. Det värsta var inte smällarna vi såg utan dem vi enbart hörde tillsammans med barngråten inifrån en lägenhet i Palermo. I skymningen står återigen ett rådjur och betar på samma plats.

9 juli Spello
Vi besöker Spello på förmiddagen. Det är en liten burgen och välbehållen medeltida stad. Där finns allt man kan förvänta sig av en sådan: en romersk båge, en stadsmur, flera medeltida kyrkor, små gränder, en romersk akvedukt, och så vidare, men samtidigt finns där inget anmärkningsvärt. Staden verkar följaktligen främst besökas av italienska turister som kanske vill ha lugn och ro i en ordentlig liten umbrisk stad där de kan äta mat gjord på de regionala specialiteterna vildsvin och tryffel och dricka mustigt umbriskt rödvin. Det är lördag och en stillsamt vacker tomgång av rörelse sker på den centrala piazzan. Folk håller egentligen inte på med sitt, eller om de gör det så är betoningen likväl på prepositionen; håller .

Tillbaka på agriturismot ser jag en alldeles vit och ståtlig fågel flyga förbi mellan kullarna som jag även sett tidigare utan att förstå vad det är för fågel. Jag frågar mannen som har stället vad det är för fågel och han säger att de heter guarda boui, boskapshäger. På svenska kohäger. En morfar som är med sitt barnbarn på agriturismot, och som ursprungligen är från Umbrien men sedan länge bor i Milano, tipsar oss om byn Montone som han säger är en helt behållen och stillsam medeltida by. I skymningen står nu två rådjur och betar på samma plats.

10 juli Montone
Montone är den mest intakta medeltidsby vi besökt hittills. Både bebyggelsen och gatunätet ser ut att vara helt oförändrade sedan senmedeltiden. Det är också den tystaste och kanske vackraste plats vi hittills besökt. Om det inte vore för att årets umbriska filmfestival precis håller på att avslutas skulle här nog ha varit besvärande lugnt och tyst. På byns centrala piazza sitter en del branschfolk från Europa och USA. Det tar extremt lång tid för oss att få våra pizzor och salamismörgåsar. Det här är förmodligen den enda tiden på året då det är besökare här i någon nämnvärd omfattning. Ett gammalt franciskankloster är ombyggt till museum. I klosterkyrkan finns några fina väggmålningar föreställande bland annat Franciskus. Där finns också en kanonkula bevarad från när staden befann sig i ett av otaliga krig mellan de italienska stadsrepublikerna, och deras styrande adelsfamiljer, och blev beskjuten på 1500-talet. I vad jag tror är klostrets före detta örtträdgård växer två björkar, ett trädslag som annars inte är vanligt här. Att Montone är så högt belägen gör att vinden svalkar skönt. Utöver filmfestivalen verkar ingenting hända här längre. Allt har redan hänt. Det är en stad av stor händelselöshet – som journalisten och författaren Jospeh Roth en gång skrev om den gamla sydfranska staden Vienne i ett fenomenalt resereportage (se The White Cities. Reports from France 1925-39). Strax utanför stadsmurarna ser jag två segelfjärilar när vi kör tillbaka till agriturismot.

På kvällen kommer en härfågel, med sin präktiga och karaktäristiska huvudkam, och sätter sig på en pinjeträdsgren framför terrassen, men den flyger strax iväg igen. Kanske blev den besvärad av min uppmärksamhet. Ifall samma sak ha hänt på samma plats för drygt 2500 år sedan skulle en iakttagande etrusk nog inte ha tagit det så sakligt och fantasilöst. Etruskerna var uppmärksamma på fåglars flykt och andra, för oss, vardagliga naturfenomen som de tolkade som tecken på vad som komma skulle. Svarta frukter, nyfödd boskap med missbildningar och nattfågelskrik bådade exempelvis motgång och olycka. Vita hästar eller fårbaggar med röda eller gula fläckar var tvärtom goda tecken. Mängder av, för oss, prosaiska naturfenomen, togs med i beräknandet av det högre syftet på ett närmast pedantiskt vis. I skymningen står återigen två rådjur och betar på samma plats. Vad skulle etruskerna ha tänkt om det?

11 juli Marcelli
Vi kör vidare österut, mot havet, och stannar i Parco Nazionale dei Monti Sibillini för att gå en guidad tur i det enorma grottsystemet Grotto di Fransassi. Förra sommaren gick vi en guidad tur i Lummelundagrottan på Gotland som är ytterst oansenlig i jämförelse. I Marcelli hyr vi en sommarlägenhet i ett stort lägenhetskomplex, gissningsvis från 1970-talet. Marcelli är en typisk liten italiensk badort för främst inhemska sommarbesökare utsträckt längs med havet och strandvägen som skiljer stranden från lägenhetskomplexen och hotellen. Varken orten eller stranden är tillräckligt fina för att dra till sig några större mängder utländska turister. Orterna Numana och Sirolo, strax norr om Marcelli, är mer pittoreska och attraktiva för utländska turister och nog även för den inhemska medelklassen. Numana och Sirolo ligger direkt på foten av det natursköna Parco Regionale del Conero som är den enda bergiga delen av den norra östkusten. Marcelli är mer arbetarklass, men inte bara, exempelvis har grannfamiljen under oss en filippinsk nanny med sig till sina barn. Det verkar främst vara italienare från resten av regionen, Marche, och Umbrien som åker till Marcelli för att bada över dagen eller helgen. På vardagar i juli är det ännu inte så mycket folk här. Italiens huvudsakliga semestermånad är augusti. Italienska badstränder är mestadels kommersiella etablissemang fyllda med solstolar och parasoller. Så även Marcelli. Emellanåt finns små allmänna badplatser insprängda. Kontrasten är stor till när jag en varm kväll för några veckor sedan vandrade flera kilometer på Sandhammarens fina och helt tomma stränder, i sydöstra Skåne, utan att se en enda människa, solstol eller parasoll.

12 juli Marcelli
Jag drömde att jag var med i en studiecirkel och att jag höll på att arrangera att vi skulle se på några av Hans Villius och Olle Hägers historiska tv-dokumentärer eftersom jag menade att det i dem fanns en större sanning om historien och livet. Det tycker jag även i vaket tillstånd. På tv visas reklam för tvättmedel, myggmedel och yoghurt. Han vi hyr sommarlägenheten av berättade igår att de skulle bespruta anläggningen med myggmedel idag såvida det inte regnar. Vi märker bara att fåtalet myggor som inte ens för en skåning är något att orda om. Det regnar så myggbesprutningen blir det inte något av. Mannen som hade agriturismot frågade också fler gånger om vi besvärades av myggorna där. Vi märkte dem knappt. Myggor verkar vara ett större problem i Italien än vad varg är.

13 juli Marcelli och Parco Regionale naturale del Conero
På förmiddagen badar vi och spelar fotbollsspel på det etablissemang som lägenhetsinnehavaren har årskort på. På eftermiddagen kör vi upp till naturreservatet. Här finns många fjärilar. Bland annat en svart bastardsvärmare med gula och vita prickar. Högst upp på berget ligger bland annat ett gammalt kloster, Badia di San Pietro, från 1000-talet som ursprungligen tillhörde Benediktinorden som ju syftade till att dra sig undan världen och det värdsliga på ödsliga platser. Klosterkyrkan är tillsammans med klosterkyrkan i Montone några av de få kyrkor jag kan relatera till av de uppskattningsvis runt tjugo kyrkor jag besöker under resan. Kanske är det för att de är så avskalade, eftersom de inte längre används sakralt, vilket ger dem en speciell stämningsfullhet. Några carabinieri-poliser står på parkeringen och vaktar på till synes ingenting, men förmodligen uppkomna skogsbränder.

14 juli Marcelli
På förmiddagen badar vi och spelar fotbollsspel och på eftermiddagen badar vi i poolen som tillhör lägenhetskomplexet. De små fink-liknande fåglarna som jag har noterat på takens tv- och parabolantenner och som kvittrar med ett högt gnisslande läte lyckas jag nu identifiera som gulhämpling; en liten tätting som tillhör familjen finkar.

15 juli Verona
På morgonen, innan den värsta trafiken kommit igång, kör vi från Marcelli till Verona, bland annat förbi filmregissören Federico Fellinis hemstad Rimini på kusten. Tyvärr finns det inte tid för ett stopp. Jag skulle ändå behöva två-tre dagar där. Eventuell vallfärd får bli en annan gång. På eftermiddagen besöker jag domkyrkan i Verona, Cattedrale di Santa Maria Matricolare, men det är bara dopkapellet jag begeistras av med sin avskalade interiör och tunna, delvis raserade och blekta väggmålningar. Det är verkligen många amerikaner i Verona. Förklaringen är nog att staden är lättillgänglig då den har en egen flygplats och ligger i norra Italien nära Venedig, Florens och andra stora turiststäder. Vidare är staden världskänd för att Shakespeares drama Romeo och Julia utspelas här vilket stadens besöksnäring också exploaterar kraftigt.

16 juli Verona och Innsbruck
På förmiddagen besöker vi den romerska teatern och det intilliggande arkeologiska museet. På museet finns huvudsakligen romersk historia, men även några etruskiska föremål och en kyrka. Som med många andra historiska byggnationer – såsom delar av gamla Perugia – är det en kökkenmödding av olika epoker byggda på varandra där det är svårt att reda ut vilken byggnadsdel som tillhör vilken epok. Jag uppskattar ett de på museet även behandlar den romerska epokens efterhistoria under renässansen och in i modern tid. Det är nästan 40 grader varmt och det är en lika svettig som sublim upplevelse att i solen beskåda de romerska gravkammarna och gravstenarna, ackompanjerad av det intensiva ljudet av cikador. På eftermiddagen tar vi tåget från Verona till Innsbruck, Österrike. Det verkar inte råda bevattningsförbud för bönderna i Veneto, öster om Verona, bevattnar grödorna. Efter hand ser vi alltfler äppelodlingar längs med spåret. Vi äter middag i Innsbruck som nästan känns som en nordisk stad i jämförelse med de italienska vi besökt. Sedan tar vi nattåget till Hamburg.

17 juli Hamburg
Vi vaknar i norra Tyskland i sval luft, under en nordiskt gråmulen himmel. Den ger associationer till monoton arbetsvardag, men också till något hemvant och vackert. Jag läser en nyhetsartikel om den generellt negativa löneutvecklingen i Italien sedan 1990-talet (Slakten är räddningen när lönerna sjunker). Den yngsta dottern spelar Block Craft på min mobil. Hon säger att hon bygger ett museum och kanske ska åka upp i rymden. Den äldre dottern kommenterar att hon inte gillar att lillasystern gräver ner folk i gropar i den stad hon håller på att bygga intill hennes. Den yngsta dottern försvarar sig med att hon fångar människor i gropar för att hon vill ”leka grävlekar med dem och jag gräver upp dem igen, men ibland glömmer jag att gräva upp dem…”. Att bygga museum och skicka vissa människor till månen, samtidigt som man gräver ner andra i gropar – vari det sistnämnda inte är något man pratar om självmant – är också en illustration av den samhällsutveckling i senkapitalismen som Theodor W. Adorno och Max Horkheimer argumenterar för i Upplysningens dialektik (1944).

21 juli Malmö
Av en tillfällighet ser jag en ny forskningsartikel där Sydeuropas turismledda tillväxt undersöks. Forskarna har gjort en makroekonomisk studie av utvecklingen av turismbaserade ekonomin i Portugal, Spanien, Italien och Grekland sedan 1990-talet: Blessing or Curse? The Rise of Tourism-Led Growth in Europe’s Southern Periphery. Att som forskarna, Reto Bürgisser och Donato Di Carlo, benämna dessa länder för ”Europas södra periferi” är så klart tveksamt – perifert för vilka då? – men slutsatserna är intressanta. Turistindustrin hävdas visserligen delvis ha kompenserat för den kraftigt minskade inhemska efterfrågan efter krisen i eurozonen, men ett starkt beroende av internationell turism är problematiskt av flera övergripande anledningar:

First, tourism fosters a restructuring of economic activity centred on low-skilled, low-productivity activities. It leaves southern Europe structurally dependent on northern European tourists for growth and likely trapped in a bad equilibrium, while northern core countries increasingly move towards high-skilled, high value-added manufacturing and high-end services. Second, the unstoppable growth of global tourism comes with fierce competition from developing countries, which are easily reachable through affordable flights. These countries enjoy comparable natural and cultural resources but have lower prices and labour standards. Unless southern Europe upgrades its tourism offer, low-cost price competition for tourist destinations is likely to worsen even further employment and wage conditions in its tourism industry. Third, high CO2 emissions of the aviation industry and the damage to local natural resources are orthogonal to climate change mitigation and environmental protection. Fourth, a tourism-led growth strategy is highly vulnerable to exogenous shocks. As the world has faced an unprecedented global pandemic, tourism activities have been among the most affected sectors and southern Europe has been hit disproportionally hard.

Italiens värme, kultur och historia är starka dragkrafter under semestertider. Och det går ju att åka tåg från Malmö ner till norra Italien på ett dygn. Vi pratar redan om att vi gärna åker till Italien fler gånger framöver om bara vår ekonomi – med hänsyn till ränta och inflation – och världshälsoläget tillåter det.

Södersidan regniga dagar i Malmö

Regniga sommardagar i Malmö kan man cykla till S:t Petri kyrka och stanna på Själabodsgatan. Vid arkeologiska utgrävningar av kyrkans sydmur, som påbörjades 1976, hittade stadsarkeologerna bland annat delar av flera barnskelett. Dåvarande museichefen på Malmö stadsmuseum, Sven Rosborn, medverkade vid utgrävningarna och har förklarat barnskelettens förekomst:

Dessa spädbarnsgravars läge direkt intill kyrkomuren visar på den medeltida traditionen där spädbarn gärna begravdes utmed kyrkornas södra mur. Regnvattnet som rann utmed kyrkans tak skulle på detta sätt droppa på gravarna som en form av välsignande handling (Det medeltida Malmö, 2016).

Kyrkans norra del sammankopplades med ondska och skam, och den södra delen följaktligen med godhet och status och var mer hedervärd. Denna tro och praktik levde kvar länge. Exempelvis är den absoluta merparten av gravarna markerade söder om S:t Petri kyrka i en uppmätningskarta som gjordes så sent som 1747. Numera är alla gravar på den tidigare kyrkogården sedan länge borttagna och stuprännor har installerats som fångar upp regnvattnet. Har man väl blivit medveten om den medeltida seden är det svårt att inte tänka på alla avlidna spädbarn som har begravts där, och på andra medeltida kyrkors sydsidor, och som genom århundradena har välsignats av regnvattnet.

Sedan kan man cykla vidare till Östra kyrkogårdens västra entré och stanna vid blomsterkiosken. Den är från 1969 och utformad i nybrutalistisk anda; avskalad och reducerad från allt som går och skarpt men elegant skuren i betong. Precis som kyrkogården, landets tredje största, är blomsterkiosken ritad av den världsberömde arkitekten Sigurd Lewerentz. Därför är det inte förvånande att arkitektstudenter från när och fjärran ofta ses vid den; iakttagandes, skissandes och diskuterandes. Blomsterkiosken blev den sista självständiga byggnad Lewerentz ritade som också uppfördes.* 84 år var han då och fortfarande angelägen om att utveckla sin arkitektur. Han är begravd en liten bit därifrån. Det brant lutande koppartaket vätter åt söder. Eftersom blomsterkiosken saknar stuprännor rinner regnet ner som ett brett vattenfall framför den.

_______________________

*Han ritade även en tillbyggnad till S:t Knuts och S:t Gertruds kapell som innehöll rum för officiant och vaktmästare. De stod färdiga 1969 respektive 1971. Vidare gjorde han tillsammans med Bernt Nyberg ett förslag till riksdagshus på Helgeandsholmen 1971.

Meningen och meningslösheten i Federico Fellinis 8 1/2

Federico Fellinis 8 1/2 (1963) är en av de filmer som jag sett flest gånger och tänkt mest på. Därför har jag också länge tänkt att jag borde försöka formulera något om den i text. Nu är det dags. Dels för att jag har tänkt en del på filmen under våren då jag med (fyrtioårs)ålderns rätt har börjat intressera mig mer för barndomsminnen och drömmar, vilket är två av filmens teman. Dels för att det är ett sätt att fira att det är sommar, snart semester och därmed mer tid för just sådana här egna små projekt bortom förvärvsarbetet.

Jag hittade den här anteckningen om 8 1/2 som jag skrev 2014:

Ifall film betraktas som ett argument vad är det då Fellini säger med 8 1/2? Jo, att jag inte riktigt vet vad jag håller på med. Jag försöker att göra ett personligt, genuint och relevant verk om att jag älskar er och jag älskar film och att göra film, men att jag är rädd för världen och livet och jag vet inte alls om jag uttrycker det på ett begripligt sätt.

Filmregissören François Truffaut menade att 8 1/2 var komplett; enkel, vacker och ärlig – precis som den film huvudpersonen Guido försöker att göra.

Protagonisten Guido Anselmi, Fellinis alter ego, spelas av Marcello Mastroianni. Han är en filmregissör i fyrtiårsåldern som har tappat inspirationen till och visionen av vad det är för film han precis ska börja spela in. Vidare håller hans äktenskap på att ta slut. Han befinner sig följaktligen i en konstnärlig, äktenskaplig och existentiell kris. Erfarenheterna är delvis självupplevda av Fellini. Natten till den första inspelningsdagen av filmen har han beskrivit hur han, förvirrad och desperat, började skriva ett brev till sin mångårige producent och vän, Angelino Rizzoli, om att han inte längre kunde göra filmen och att deras yrkesmässiga relation därför skulle ta slut och att deras vänskap skulle bli lidande.

Filmtruppen och många av skådespelarna var redan kontrakterade, kulissbyggena höll på att riggas upp, från det lilla kontoret, där jag satt och skrev, hörde jag faktiskt snickarnas hammarslag. Varför ville jag då dra mig tillbaka, ge upp allt och sticka iväg? Vad var det som hade hänt? Bara detta: jag kom inte längre ihåg vad det var för film jag ville göra. Känslan, essensen, doften, den skugglika bilden, den snabba ljusglimten som hade förfört och fascinerat mig var upplösta, försvunna, och jag kunde inte hitta dem längre.

Under de senaste veckorna hade jag, med stigande ångest, försökt att leta mig tillbaka samma väg som jag gått under födslovåndorna med denna film som jag inte ens hade kunnat ge en titel; på pärmen där jag samlade mina anteckningar hade jag provisoriskt skrivit 8 1/2, med hänsyftning på det antal filmer som jag dittills hade gjort. Alltså: hur hade idén fötts? Vilken var min första förnimmelse och föraning av filmen? En obestämd och förvirrad önskan att göra ett porträtt av en man under en alldeles vanlig dag i hans liv. Ett porträtt av en man, sa jag till mig själv, som innehöll den motsägelsefulla, undflyende ogripbara summan av olika verkligheter; och i vilket alla hans varelses möjligheter genomlystes, de olika planen, överbyggnaderna, som ett hus vars fasad har raserats, och som avslöjar sitt inre, alltihop på en gång, trapporna, korridorerna, rummen, vinden, källaren, möblerna i varje rum, dörrarna, taken, rörsystemet, de allra mest intima och hemliga skrymslena.

En slingrande, föränderlig, flytande labyrint av minnen, drömmar, sinnesförnimmelser, en outredbar härva  av vardagligheter, hågkomster, fantasier, känslor, händelser som har inträffat långt tidigare, och som lever jämsides med dem som håller på att inträffa, allt detta flyter samman, mellan nostalgiska minnen och föraningar, till en orubblig och magmatisk tid, och man vet inte längre vem man är, eller vem man var, vartåt ens liv leder, det verkar bara var en enda lång dvala utan mening.

Fellini säger att han hann skriva halva brevet innan en av arbetarna från inspelningsteamet undrade om inte regissören ville komma och skåla för en annan i teamet, Gasparino, som fyllde år och som därför bjöd på ett glas champagne i inspelningsstudion och skulle uppskatta om ”il dottore” också var med.

Så står jag där i studion. Snickare, maskinister och målare, alla med ett glas i handen, stod och väntade på mig inne i bygget av det stora köket, som var en kopia av min mormors lantliga kök, fast bilden av det hade förstorats i minnet. Gasparino, med en murarmössa på huvudet och en hammare hängande på låret, öppnar buteljen: ”Detta kommer att bli en stor film, ‘dottore’, skål! Leve 8 1/2!” Han fyller på i glasen och alla applåderar, och jag översköljs av skamkänslor, jag är den uslaste av människor, kaptenen som överger sin besättning. Jag går inte upp till kontoret igen, där mitt halvfärdiga flyktbrev väntar, utan sätter mig, tom och utan tankar, på en bänk i trädgården, mitt i det stora virrvarret av arbetare, tekniker och skådespelare från andra filminspelningar som allihop springer fram och tillbaka, fulla av bestyr. Jag kommer fram och till att jag befinner mig i en situation utan utvägar. jag är regissören som vill göra en film som han inte längre kommer ihåg. Och just då, i samma ögonblick, löser sig alltihop; jag hittade plötsligt filmens kärna, jag skulle berätta om allt det som hände runt omkring mig, jag skulle göra en film om en regissör som inte längre visste vad det var för film han ville göra (Giovanni Grazzini, Fellini om Fellini, 1986).

I likhet med La Dolce Vita (1960) har 8 1/2 ett enastående visuellt svartvitt fotografi med långsamt svepande kameraarbete och mängder av återkommande och tillfälliga ansikten som passerar. Båda filmerna kan karaktäriseras som ”art film colossal”, för att använda filmvetarna Peter Bondanella och Federico Pacchionis beskrivning i A History of Italian Cinema (2017). Men medan La Dolce Vita är fylld av symbolik och tillhörande intellektuellt representationstänkande, som är tacksamt för analys – se exempelvis Pojkmannen Marcello Rubini – saknar 8 1/2 den sortens intellektuella dimension. Vad vi ser är vad det är och det betyder inte mycket mer än så. I samband med premiären 1963 hävdade Fellini också att 8 1/2 är extremt enkel då den inte uttrycker något som behöver förstås eller tolkas. Det är så klart tillspetsat formulerat, men han har en poäng. Därför är också Fellinis egna utsagor om filmen anmärkningsvärt träffande och relevanta varför jag citerar honom i stor utsträckning. Film var för honom främst ett visuellt och poetiskt medium som publiken skulle erfara känslomässigt snarare än intellektuellt. Detta blev mer påtagligt i och med 8 1/2 och resten av hans karriär. 

Alteregot Guido har åkt till ett spa på en kurort för att vila ut och försöka återfå sin inspiration och kreativitet till ett pågående filmprojekt. Filmen han ska göra är en science fiction-film om ett rymdskepp som ska lämna jorden efter en kärnvapenapokalyps. På kurorten får han en strid ström av besök av producenten, aspirerande skådespelare till filmen, film-teamet, älskarinnan, frun med vänner och en filmkritiker som kritiserar hans filmmanus för dess banala symbolik, ideologiska inkoherens och allmänt bristande intellektuella struktur och artistiska förvirring. Därutöver söker han även upp en kardinal för att få andlig vägledning. Hans kris består likväl. Drömmar, verklighet, fantasier och minnen blandas sömlöst i filmens visuellt hänförande stream-of-consciousness-berättande.

Inkluderandet av nyss nämnda tematik var ett nytt inslag i hans filmer. Från och med 8 1/2 återkom det i Julietta och andarna (1965), Satyricon (1969), Clownerna (1970), Roma (1972), Amarcord (1974) och så vidare. Anledningen var att Fellini hade börjat intressera sig för Jungiansk psykoanalys genom att behandlas av psykoterapeuten Ernst Bernhard. Han uppmanade Fellini att i skrift och teckningar dokumentera sitt vitala drömliv. Dessa noggrant förda antecknings- och skissböcker utgjorde sedan en huvudsaklig inspirationskälla under resten av hans karriär. Det är en minst sagt intressant utveckling för en regissör som började som manusförfattare i den neorealistiska traditionen på 1940-talet vari krass, social gaturealism, ofta med amatörer som skådespelare, var normen. Fellini skrev exempelvis filmmanuset till den skolbildande neorealistiska klassikern Rom – öppen stad (1946), tillsammans med Sergio Amidei, och regisserade den i samma genre klassiska filmen La Strada (1954).

Fellini har själv kommenterat sitt psykoanalytiska intresse om hur entusiasmerande, stimulerande och kittlande Carl Gustav Jungs teorier var för hans fantasi. Hur Jungs idéer befriade och löste honom från de skuldkänslor och mindervärdeskomplex han tidigare känt för att han inte haft några starka åsikter om något och inte kunnat inordna sin försmak och sina önskningar i genrer och kategorier. Sigmund Freuds teorier bejakade och förlöste däremot inte alls hans kreativitet.

Av Freud har jag läst mindre, jag kan bara våghalsigt redovisa ett eller annat förvirrat intryck. Kanske är Freud, litterärt sett, en mer begåvad skribent än Jung, men hans stränghet gör mig obehaglig till mods, även om den också väcker min beundran. Han är en lärare som krossar mig med sin kompetens och säkerhet, Jung är en färdkamrat, en äldre bror, en vis man, en siare och vetenskapsman som tycks mig mindre pretentiös ifråga om sig själv och sina märkliga upptäckter. Freud vill förklara hurdana vi är, Jung följer oss fram till dörren till det ovetbara, och lämnar oss att se och begripa på egen hand.

Jungs vetenskapliga ödmjukhet inför tillvarons mysterier förefaller mig mera tilltalande. Hans tankar och idéer gör inte anspråk på att bli doktrin, de redovisar bara en ny synvinkel, en annorlunda attityd, som genom att visa vägen till ett mer medvetet och öppet sätt att förhålla sig kan berika och utveckla ens personlighet och försona en med de bortträngda, frustrerade, förödmjukade, och sjuka sidorna va sig själv. Otvivelaktigt är Jung en mer kongenial, bättre och nyttigare vän för den som vill förverkliga sig själv i en dimension av skapande fantasi. Freud, med sina teorier, tvingar en att tänka; Jung däremot, tillåter en att fantisera, drömma, och man tycker sig känna hans vakande och beskyddande närvaro, när man ger sig in i den egna varelsens dunkla labyrint.

Av det lilla jag har läst är det särskilt en sak som har gjort intryck och stannat kvar i mitt minne: Freuds och Jungs skilda sätt att se på symbolismens fenomen. Frågan har intresserat mig, eftersom jag i mitt arbete som filmregissör har en tendens att använda mig av symboliska bilder. För Jung är symbolen ett sätt att till hälften framställa en intuition som det inte finns ett bättre uttryck för. För Freud är symbolen ett substitut för något som är utsatt för förträngning och som därmed inte är möjligt att uttrycka, men som man däremot måste glömma. För Jung är symbolen alltså ett sätt att förverkliga det outtryckbara, om än på ett tvetydigt vis. För Freud är den ett sätt att gömma det som är förbjudet att uttrycka.

I denna fråga tycks mig skillnaden mellan de två stora tänkarnas synsätt vara uppenbar. Det är, jag upprepar, frågan om två olika böjningsmönster för människosjälen. För egen del finner jag Jungs mera fascinerande (Fellini om Fellini).

Fellinis formuleringar om Jungs teorier är talande för 8 1/2. Den ger onekligen uttryck för Fellinis/Guidos dunkla mentala labyrint och visar upp vad som kan sägas vara bortträngda, frustrerade och förödmjukade sidor för beskådan. Med hjälp av Gianni Di Venanzos fotografi framställs vidare en minst sagt intrikat konstnärlig intuition om det irrationella; om drömmar, minnen och fantasier. Och det görs med det mest formsäkra bildspråk man kan föreställa sig. Fellini har också hävdat att: ”Filmens språk är detsamma som i våra drömmar. De är identiska. En dröm tjusar, skrämmer, upphetsar, plågar och fyller oss med bilder” (citerad i dokumentärfilmen Fellini: Jag är en clown, 2020).

I ett möte med skådespelerskan Claudia (Claudia Cardinale), som är tilltänkt att spela hans idealkvinna, berättar Guido att filmen handlar om en utbränd man som finner förlösning i hennes roll som idealkvinna. Hon ska med andra ord spela konstnärens musa. Claudia säger att huvudpersonen är osympatisk eftersom han är inkapabel till kärlek. Guido blir bedrövad av självinsikten och bestämmer sig för att lägga ner filmen. Producenten och film-teamet är trötta på hans velande och negativitet och för att tvinga igång filmprocessen arrangerar de en presskonferens vid inspelningsplatsen och tvingar handgripligen Guido att närvara för att förklara sin film inför medieuppbådet. Guido försöker att fly men tvingas kvar av sina medarbetare varpå han gömmer sig under ett bord och fantiserar om att han tar livet av sig själv genom att skjuta sig med en revolver. Guido inser emellertid att han har försökt att lösa sin egen förvirring genom att göra en film för att hjälpa andra, när han istället måste acceptera sitt liv för vad det är. Han tänker på alla skådespelarna som ska gestalta hans drömmar, minnen och fantasier och inser att detta är hans allt. Han ber sin fru, Luisa (Anouk Aimée), att hjälpa honom:

Vad är det för lycka som ger mig ny livskraft? Förlåt mig, kära varelser. Jag visste inte. Så riktigt det är att förlåta och älska er. Det är så lätt. Luisa, jag är som befriad. Allt är gott, meningsfullt och sant. Jag önskar jag kunde förklara. Men jag kan inte. Så, allt blir som förut. Allt blir åter förvirring. Men den förvirringen är jag. Den är jag, inte den jag vill vara. Jag är inte längre rädd för att säga sanningen, det jag inte vet, det jag söker. Bara så är jag levande, och kan se in i dina trogna ögon utan skam. Livet är en fest, låt oss leva det tillsammans. Jag har inget annat att säga. Ta mig som jag är, om du kan. Det är det enda sättet att försöka hitta tillbaka.

Luisa svarar att hon inte vet om det han säger är sant, men att hon ska försöka om han hjälper henne. Guido bestämmer sig för att trots allt – eller snarare tack vare allt – slutföra filmen, tar sig an regissörsrollen, tar tag i megafonen och manar på alla skådespelarna i en stor ringdans. Till slut sträcker han ut sin hand till Luisa, som tar den, varpå de dansar iväg med skådespelarna. Återstår gör enbart en pojke som spelar flöjt och leder en liten clown-orkester som har ackompanjerat ringdansen. Clownerna försvinner och pojken blir ensam kvar, fokuserat spelandes på sin flöjt. Pojken kan så klart förstås som Guido och Fellini som ung, dagdrömmandes om att han som vuxen vill arbeta med clowner, cirkuskonster och skådespel. Fellinis betagenhet av clowner är vida omskrivet och bearbetat, se exempelvis hans film I Clowns (1970). Scenen för tankarna till de berömda raderna ur William Shakespeares Stormen då Prosperos deklamerar att lustspelet är slut och att aktörerna har lösts upp i tunn luft. I likhet med detta bländverk utan kropp ska allt en gång försvinna:

Och liksom denna väsenslösa hägring
ej lämna efter sig det minsta spår.
Av samma tyg, som drömmar görs av,
är vi gjorda och vårt korta liv
omfamnas av en sömn.

För att återgå till Guido kan han sägas växa till slut och bli en mer sammanhållen människa. Det är ett förlöst slut. En komedis slut. Och det är ett öppet slut. Under hela inspelningen lär Fellini på en filmkamera också ha tejpat fast en brun lapp där det stod: ”Ricordati che è un film comico” (Kom ihåg att det är en komisk film). Det inledningsvis tilltänkta slutet, som först spelades in, men som enbart kvarstår som fotografier och dokumentation från inspelningen eftersom filmrullarna inte har återfunnits, visar hur Guido och Luisa sitter i restaurangvagnen på ett tåg på väg tillbaka till Rom. Tankspritt tittar Guido upp och ser hur alla skådespelarna, helt klädda i vitt, sitter i vagnen och under tystnad ler tvetydigt mot honom samtidigt som tåget kör in i en mörk tunnel. Men detta tragiska slut, som antyder att han faktiskt tog livet av sig, övergavs alltså i förmån för att mer försonande, men också öppet slut, i linje med ambitionen att göra en komedi.

Jag föredrar det faktiska slutet, men det är något samtidigt både frustrerande och eggande med tanken på de två helt olika sluten som spelades in. Å ena sidan komedins antydda fortsättning och öppenhet genom protagonistens bejakande av det meningsfulla i tillvaron. Å andra sidan tragedins ändpunkt med protagonistens självvalda död som en handling av meningslöshet. Jag tror att frustrationen och lockelsen kommer av att en händelseutveckling i realtid, som bekant, kan bli på både det ena och det andra sättet – vad som kan kallas för händelseutvecklingens ständiga potential – och det för ju lätt och osökt tanken till de vackra och brutala storheter vi kallar liv och historia.

Konflyktlinjer 12 år!

Bloggen fyller tolv år och det ska självklart firas. Nedan följer tolv ämnen som jag har funderat på eller grubblat över, mer eller mindre, en kortare eller längre tid, men som jag inte har kommit mig för att skriva om. Inte än i alla fall. Några av ämnena har jag visserligen till viss del redan skrivit om, men har sedan dess förkovrat mig mer i, eller så skulle jag vilja förkovra mig mer i dem. Andra ämnen är nya och behandlar något som jag är nyfiken på och vill börja förkovra mig i. I bästa fall bidrar formulerandet av ämnena här till att jag faktiskt försöker att få ihop några hyfsat genomtänkta resonemang om dem mellan lönearbetet, föräldraskapet och allt det andra:

  • Klingsor och existensen som självbedrägeri och livslögn
  • Meningen och meningslösheten i Federico Fellinis 8 1/2
  • Medeltida träskulpturer i Skåne, Halland och annorstädes
  • Biografiska anteckningar om Carl von Linné: Liv och tänkande i ett ekologiskt självförsörjande samhälle där framtiden inte var en biosfärisk dystopi
  • Pipistrellernas opportunistiska leverne i senkapitalismen
  • Werner Herzogs svarta ekologi
  • Jan Troells känsla för filmens form
  • Vänskap: Rubinis och Steiners möte
  • Föräldrablivande: Kevin och kung Agamemnon
  • Mnemosynefjärilen, varat och intigheten
  • Drömmar om vattendrag, fiskar och sportfiske: Herravälde, harmoni och utopi
  • Ålen som metafor för det sakrala

Jämfört med för några år sedan har det blivit mindre om makroekonomi och mer om global uppvärmning, floran och faunan samt om kyrkohistoria. Intresset för den globala ekonomins utveckling består visserligen, men det har tonats den för annat, som nyss nämnda ämnen. För tillfället är det visserligen mer händelserikt än på länge i makroekonomin med höjda styrräntor för att få ned inflationen. I Sverige ligger inflationen exempelvis på 6,4 procent, vilket är den högsta nivån sedan 1991! Vidare är det sedan några veckor tillbaka första gången sedan hösten 2014 som vi har en reporänta på plus, 0,25 procent, och enligt Riksbankens prognos kommer räntan att fortsätta höjas de kommande åren.

Men just nu funderar jag ändå mer på andra saker som skånska bäckar, åar och raviner som stoff för minnen och drömmar och skillnaden i vegetationen och djurlivet mellan att vandra runt i dagens landskap jämfört med 1700-talets och vackra medeltida träskulpturer med Pietà-motiv. Hela världsekonomin, med dess dagliga reproduktion och metabolism, är ett gigantiskt dilemma med så många oöverstigliga motsättningar, vari de mest realistiska långsiktiga politiska konsekvenserna och framtidsscenarierna oftast är så fruktansvärda att jag föredrar att försöka fokusera på annat – det andra och det icke-identiska till samtidens instrumentella marknadsekonomiska tänkande – allt ifrån rena rama estetiken till förkapitalistisk samhällsorganisering- och energiteknik till sådant i samtiden eller det förflutna som antyder en annan utveckling. Eller för att använda filosoferna Gilles Deleuze och Félix Guattaris begrepp; de virtuella eller ofullbordade tendenserna och potentialerna, de ännu inte aktualiserade krafterna. Ett tänkande i konjunktiv.

Emellanåt får jag tips här eller i e-posten (konflyktlinjer@gmail.com) om litteratur, ämnen och annat. Det uppskattas. Fortsätt gärna med det.

Vårens anteckningar om fåglar, fiskar och reptiler

Nils Tirén ‘Hussvala. Tornsvala. Ladusvala’ (1932)

25 mars
Vid lunchtid svävar ett trettiotal tranor ovanför Rosengård, Malmö, på själva Trandagen!

14 april
På Ribbersborgs Kallbadhus i Malmö säger en i personalen att hen sett årets första svalor där.

5 Maj
Äter lunch på Dymöllans åleri som ligger strax öster om Söderåsens nordliga ände, sydväst om Klippan. De handlar med ål, lax och sill. Även om ålen är rödlistad som ”akut hotad” är det lagligt med fiske av och handel med ål inom EU. På åleriet kan man exempelvis få sig en ålsmörgås till livs med rökt ål och ålröra på hembakat grovt bröd eller köpa med sig en rökt ål. Jag äter emellertid fisksoppan. Dymöllan är landets största företag som handlar med ål. De exporterar levande, rensad, fryst och rökt ål till framför allt Tyskland, Belgien, Holland och Danmark.

EU har sedan 2007 en ålförvaltningsplan med krav för att ålen inte ska utrotas och Sverige har sedan 2009 en nationell ålplan (Nationell förvaltningsplan för ål). För Sveriges del innebär det att staten årligen importerar hundratusentals ålyngel från Storbrittanien och Frankrike för att leva upp till EU: s och egna krav om att inte utrota ålen. Utan denna import av upphovade ålyngel som transporteras med flyg till Sverige skulle ålen troligen utrotas. Den främsta orsaken till detta verkar vara turbinerna i alla vattenkraftverk. Det finns emellertid även de forskare som hävdar att det kommersiella ålfisket är den huvudsakliga förklaringen till det kraftigt minskade ålbeståndet. Dessa forskare förefaller emellertid kraftigt underskatta betydelsen av ålens liv i sötvatten och vattenkraftverkens inverkan på ålens vandring till och från inlandsvatten. Se exempelvis följande debattinlägg i frågan: Återskapa ålens livsmiljöer och minska dödligheten i vattenkraftverkFalskt narrativ att ålens öde vilar i kraftbolagens händer och Slutreplik: Inlandsvattnen livsavgörande för ålen.

7-8 maj
Det är påtagligt vilket rikt djurliv Söderåsens nationalpark har om somrarna. Jag brukar speciellt reagera på kräldjurslivet i Skäralidravinen; soliga och varma sommardagar kryllar här av snokar och skogsödlor. Men motsvarande rika smådjursliv var kanske det normala i skånska bokskogsraviner fram till, låt säga, 1900-talet? Det är en lika inspirerande och nostalgisk bild av det förindustriella landskapet som nedslående realitet hur industrialiseringen av landskapet sedan slutet av 1700-talet har reducerat dess djurliv. Som ytterligare en förklaring till ålens försvinnande nämner exempelvis några av nyss nämnda forskare hur landskapets hydrologiska förutsättningar sucessivt har utarmats:

Under århundraden har vandringsvägar blockerats av vattenkraft och annat. Åar har rätats ut och sjöar, våtmarker och diken har dränerats. Dessa utgjorde tidigare viktiga livsmiljöer för ålen, som enligt historiska källor var mycket talrik, spelade essentiella roller i sötvattensekosystemen och utgjorde fattigmansmat.*

På tal om blockerade vandringsvägar och Skäralidravinen så längst ned i den rinner Skärån och dess biflöden Kvärkabäcken och Dejabäcken. Länge var Skärdammen ett hinder för fiskar med vandringsbehov, varför en passage i form av en ny åfåra, ett omlöp, grävdes 2018. Se Länsstyrelsen Skånes Miljökonsekvensbeskrivning – Faunapassage vid Skärdammen i Söderåsens nationalpark (2018). De vanligast förekommande fiskarterna i Skärån är öring (stationär), ål, bäcknejon, elritsa och lake. Arbetet med att avlägsna de artificiella vandringshindren i Rönne å i Klippans kommun pågår, men ännu har inte alla åtgärdats. Lax, havsvandrande öring, havsnejonöga och flodnejonöga förekommer därför endast nedströms kraftverken vid Klippan. Men om, eller snarare när, fria vandringsvägar, strömvattenmiljöer och konnektiviteten återskapas i huvudfåran kommer fiskar åter kunna vandra upp i Skärån för att leka och ålen kommer åter att kunna vandra naturligt.

Skärån är alltså en del av Rönne ås vattensystem som är Skånes nästa största. Rönne å avrinningsområde, och särskilt Ringsjöarna, är vidare ett av Sveriges viktigaste uppväxtområde för ål. Barndomsminnena av ålfisket med fadern i en icke namngiven nordvästskånsk å, som Patrik Svensson utgår från i sin kritiker- och försäljningssuccé Ålevangeliet (2019), torde för övrigt vara från Rönne åsystem: Fadern, sonen och den gåtfulla ålen. I Länsstyrelsen Skånes remiss till Bakgrundsbeskrivningen Rönne å (2021) står följande att läsa om ålens villkor där:

Rönne å är ett viktigt uppväxtområde för ål som bedöms ha stor betydelse för återhämtningen av det europeiska ålbeståndet i enlighet med den nationella förvaltningsplanen för ål. Enligt rådets förordning (1100/2007) om åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål ska målet för varje förvaltningsplan vara att minska den antropogena mortaliteten så att minst 40 % av biomassan av blankål med stor sannolikhet tar sig ut i havet, i förhållande till den bästa uppskattningen av utvandring som skulle ha funnits om antropogena faktorer inte hade påverkat beståndet. Ålen finns inom hela vattensystemet men flera vattenkraftverk och dammar försvårar ålens vandringsmöjligheter i upp- och nedströmsriktning. Ålynglen samlas i dag med en ålyngeluppsamlare vid Stackarps kraftverk. Det bedrivs fortfarande ett yrkesfiske på ål i Ringsjöarna. Lekvandrande ål har också fångats i Ringsjöarna och transporterats för utsättning nedströms de tre kraftverken i huvudfåran för att undvika dödlighet vid passage av kraftverken.

12 maj
På kvällen iakttar jag en ensam kråka som leker med en kastanjenöt på den för tillfället bilfria gatan utanför vår port. Den lyfter den i näbben, flyger upp några meter, släpper nöten och gör om samma sak flera gånger.

15 maj
På morgonen hör jag årets första tornseglare på innergården: ”srrriiir, srrriiir, srrriiir”. Återstår att se ifall de återvänder till grannfastighetens takås efter renoveringen av taket i höstas (Betänk tornseglaren).

16 maj
På morgonen när jag går till jobbet genom stadsparken i Lund ser jag, som vanligt, flera koltrastar. Tydligen var koltrasten fram till 1800-talet en skygg skogsfågel som levde i dunkla, fuktiga och snårtäta skogar. Under 1800-talet började den emellertid genom anpassning att etablera sig i europeiska städer.

______________________________________________________

*För en utförligare diskussion om omvandlingen av den skånska landskapshydrologin under 1800-talet och betydelsen av andra industriella omständigheter för landskapet se Skånsk agrarhistoria och samtida ekologiska motsättningar.