När jag i början av sommaren skisserad olika uppslag, till bland annat essäer, var en av dem att utveckla bloggtexten om vemodet i konstnären Nils Tiréns (1885-1935) skolplanscher. Jag ville pröva en hypotes om hans stil som en del av en lång svensk tradition från Carl von Linné, på 1700-talet, av naturalhistorisk realism.
I bloggtexten i fråga skrev jag om Tiréns skolplanschers realistisk-prosaiska stil och hur denna skiljde sig från genrens ofta ideala och idealtypiska norm och tradition, vilket gav dem en påtaglig melankolisk, vemodig och konstnärlig kvalitet (se Djur, vemod och skolplanscher).
När jag därefter läste idéhistorikern Gunnar Brobergs biografi om Carl von Linné, Mannen som ordnade naturen (2019), reagerade jag på Brobergs resonemang om arvet efter Linné då Broberg skriver om vad han kallar ”linneaismen” och ”naturalkänslan”. Han understryker att det sistnämnda är ett minst sagt diffust begrepp, men att han syftar på ”Linnés synintryck, åskådlighet, realism, detalj, exakthet, gammaltestamentliga inslag, parallellismer, uppräkningar”. Broberg listar en lång rad svenska författare och konstnärer som har varit ”exponenter för detta inflytande och denna upptäckt av Sverige och av svensk identitet”. En av dem Broberg radar upp är för övrigt Johan Tirén; Nils Tiréns fader, som även han var konstnär. Oavhängigt den omständigheten tänkte jag direkt på Nils Tiréns skolplanscher med motiv från Sveriges djurvärld när jag läste Brobergs förtydligande av naturalkänslan.
Bortsett från det gammaltestamentliga går det att använda resterande av Brobergs verb för att beskriva Tiréns skolplanscher: Synintryck, åskådlighet, realism, detalj, exakthet, parallellismer, uppräkningar. Av dessa sju verb går visserligen samtliga – förutom möjligen realism – att använda för att beskriva hela den didaktiska genren skolplanscher med motiv från floran och faunan. Tirén särskiljer sig emellertid i fråga om realismen då hans skolplanscher, inte alltid, men ofta har en karaktäristisk realistisk-prosaisk kvalitet. Det ska poängteras att Tirén enbart målade djurmotiv på sina uppdrag som skolplansch-producent.
Hans återkommande vardags-gråa landskap särskiljer sig inte bara i ett europeiskt sammanhang utan även i ett svenskt. Jämför vi till exempel Tiréns skolplanscher med en annan av de mest produktiva, namnkunniga och samtida konstnärerna i genren, holländaren Marinus Adrianus Koekkoek II (1874-1944), så har dennes alster med djurmotiv ett tydligt idealtypiskt, och närmast utopiskt drag, som markant skiljer sig från Tiréns prosaiska realism (en likhet mellan dem som personer är dock att båda kom från konstnärssläkter). Se exempelvis ”In de weide” nedan och jämför med Tiréns ”Sånglärka och sädesärla” ovan. Båda föreställer bland annat sädesärla.
En jämförelse med flera av Tiréns samtida kollegor i Sverige, aktiva på 1920- och 30-talet, leder till samma slutsats; även de målade konsekvent i en mer idealtypisk stil än Tirén – om än inte lika didaktiskt-utopiskt som Koekkoek. Jämför Tiréns skolplanscher med dem av till exempel Kerstin Frykstrand, bröderna Vilhelm och Rudolf Tupy, Ernst Küsel och Thure Wallner. Det blir då tydligt att dessa, i motsats till Tirén, inte målade skolplanscher som skildrar vad författaren Lars Gustafsson i novellen ”Besökaren” (1967) har formulerat som ”minnet av tusen grå vinterdagar drar förbi, de är alla lika. Det är låga gråa moln, en mycket liten värld under molnens kupa”.
konflyktlinjer 
Vaket öga för naturen.