Fram till i sommar hade jag inte brytt mig särskilt mycket om SVT: s Öppet Arkiv. Jag vet inte riktigt varför, men det är alltså först nu som jag på allvar har börjat att ögna igenom det lättillgängliga internetarkivet. Och jag har funnit flera guldkorn till dokumentärfilmer. De tre bästa jag hittills sett tänkte jag tipsa om här:
Till att börja med blev jag riktigt glad när jag såg att Margareta Strömstedts klassiska – men annars mycket svåråtkomliga – dokumentär Mumin och havet (1968) finns på Öppet Arkiv. Den handlar om Tove Jansson som intervjuas på sin sommarö, Klovharun, i Finlands yttersta skärgård. Jag hade bara sett den en gång tidigare för många år sedan av en tillfällighet på Kunskapskanalen och blev då helt tagen. Jansson är så spirituell och sensuell att jag blir smått förälskad i henne (http://www.oppetarkiv.se/video/2194071/mumin-och-havet).
Det var också roligt att hitta Marie Nyreröds dokumentär Det står efter livet (2000) med och om Sara Lidman som gjordes strax innan hon avled 2004. Den är filmad i Lidmans barndomshem i byn Missenträsk, i Västerbottens inland. Snön yr utanför husknutarna och Lidman är precis lagom öppenhjärtlig, motsträvig och hemlig (http://www.oppetarkiv.se/video/1134787/det-star-efter-livet).
Trots att jag är ganska väl införstådd i populärhistorikerna Hans Villius och Olle Hägers produktion, hade jag missat Bland storkar och slott (1996). Villius ger där en personlig historisk-poetisk skildring av Skåne med nedslag i främst landsändens moderna kulturhistoria. Det är en mycket charmerande och vacker dokumentär med både bekanta och obekanta händelser och platser. Nästa gång jag är på Ven ska jag exempelvis kolla in Sankt Ibbs kyrkogård som Villius höll för att vara en av landets vackraste.
Som gammal helsingborgare har jag ofta betraktat Öresund från bastun i Pålsjöbadens kallbadhus och funderat på all den båttrafik som har passerat sundet genom århundradena – ja kanske årtusendena – medan människorna, samhällena och epokerna har skiftat. Villius är inne på samma tanke:
Det är bara fyra kilometer dit bort – till Helsingörs slaktare, osthandlare och krögare. En elefantöl kanske? På väg över när man turar – som det heter. Det här var färdväg redan på vikingatiden – då från det ena Danmark till det andra.
Skåne har inte varit svenskt i mycket mer än trehundra år. Öresund var en guldgruva för de danska kungarna. För här tog de upp tull av vartenda utländskt fartyg som passerade. Från början ett guldmynt – en nobel per skepp. För att sätta hot bakom kravet på tull byggde man slottet Krogen, som senare avlöstes av Kronborg – där på andra sidan.
Tänk! Alla fartyg som har passerat här: långskepp med buktande segel, rundmagade hansiatiska koggar, äspingar och galejer, jakter och bojorter (http://www.oppetarkiv.se/video/1768271/bland-storkar-och-slott).
Hur kommer båtarna som passerar Öresund efter vår tid att se ut? Och vad kommer de att frakta?
Vad de tre dokumentärerna har gemensamt är att de på sätt och vis handlar lika mycket om platserna och landskapen som om de aktuella personerna och händelserna. I Bland storkar och slott är det visserligen ganska uttalat, men däremot inte i Mumin och havet och Det står efter livet. Fast även där framträder platserna med deras karaktäristiska ljus, färger, växtlighet och fågelliv nästan lika mycket som diskussionen och kommentarerna.
Notera förresten att det är Jan-Hugo Norman som står för fotot i både Mumin och havet och Bland storkar och slott. Under sin tid på SVT från 1960-talet till 2000-talet blev han något av en egen institution. Han var en mästare på att fånga den ofta eftertänksamma och existentiella känslan i kulturdokumentärer.
konflyktlinjer 