Global uppvärmning

Flyktlinjer i en varmare värld: Klimatrörelse X

Posted on av konflyktlinjer

valar

Under hösten och vintern har jag försökt att fokusera tankarna på någon form av vision, strategi och riktning i en värld med alltmer påtaglig global uppvärmning samtidigt som världsekonomin stagnerar. Bakgrunden är en önskan och strävan att överhuvudtaget kunna förställa sig en önskvärd framtid – alltså en framtid som är något annat än mer av nuvarande tilltagande marknadsekonomiska dysfunktionalitet och reaktionära politiska utveckling. Jag har därför börjat läsa på, samla tankarna och försöka formulera konturerna till några flyktlinjer. Med andra ord till tänkbara, önskvärda och förhoppningsvis inte helt omöjliga politiska utvecklingar mot ett samhälle som (ännu) inte är men skulle kunna bli, mot en ny tidsålder.

Det här är det första av flera inlägg på temat.

Till den mest intressanta aktuella litteraturen jag hittat hör geograferna Geoff Manns och Joel Wainwrights Climate Leviathan. A Political Theory of Our Planetary Future (2017). Mann och Wainwright diskuterar frågor om politisk strategi mot bakgrund av den globala uppvärmningen. De vill bidra till en utveckling av politisk teori om uppvärmningens politiska konsekvenser. I sina teoretiska utgångspunkter är författarna främst inspirerade av statsrättsteoretikern Carl Schmitts suveränitetsbegrepp och den politiske teoretikern Antonio Gramscis resonemang om dialektiken mellan samhälle, historia och ekologi.

Nedan följer mina excerpter från boken.

Som Mann och Wainwright skriver förstörs planeten av kapitalets värdeform och världsmarknadens tillväxt. Kunskapen om vad som behöver göras för att hantera klimatförändringarna har funnits länge: sluta extrahera koldioxid från jorden, bränna den och pumpa ut den i atmosfären. Vidare behöver skogsavvecklingen upphöra och antalet nötkreatur minska drastiskt. Detta är välkänt. Alla åtgärder mot klimatförändringarna som inte adresserar den primära kapitalistiska orsaken till dem – alltså energianvändningen som ger bränsle till världsekonomin och kapitalismens tillväxtimperativ – är i slutänden dömda att misslyckas. Författarna menar vidare att de lokala, regionala och planetära effekterna av den Kina-ledda globala varuproduktionen vid någon tidpunkt innevarande sekel kommer att sammanfalla och förstärka de sociala och ekologiska motsättningarna av den nuvarande världsordningen (personligen är jag mer rädd för att sammanbrottet kan blir betydligt mer successivt med en tillvänjning till och acceptans av det nya normaltillståndet samtidigt som idiotiska konspirationsteorier sprids bland miljoner). Problemet är hur en revolutionär planetär politik mot kapitalismens själva förutsättningar ska realiseras.

Ifråga om Manns och Wainwrights ambition att resonera och teoretisera om de politiska effekterna av klimatförändringarna refererar de till filosofen Thomas Hobbes. De menar att han inte hade något annat val än att omfamna spekulationen. Att teoretisera något som ännu inte existerade var det enda sättet för honom att förstå hans samtida värld av 1600-talets engelska inbördeskrig på ett sätt som inte innebar att överge sitt hopp för vad den fortfarande kunde bli. Mann och Wainwright skriver att de vill försöka förstå den globala rättviserörelse som växer fram och teoretiskt bidra till dess realisering. De hoppas identifiera en grund för att konfrontera vad som hägrar framöver: ett sätt för kapitalistisk planetär styrning, en instabil Klimat-Leviatan som bemäktigar sig själv en suverän och absolut auktoritet för att agera ställföreträdare för jordens samlade liv. Vad författarna kallar Klimat-Leviatan hävdas existera i den utsträckning som en suverän kan åberopa undantaget, förklara nödläge och bestämma vem som får och inte får släppa ut koldioxid. Samtiden behöver därför en teori om en rörelse som fortfarande tar form, för att motsätta sig en begynnande men fortfarande outvecklad makt.

Mann och Wainwrights huvudhypotes är att världens framtid kommer att definieras av Klimat-Leviatan, Klimat-Behemoth, Klimat-Mao och Klimatrörelse X, och konflikterna och dynamiken mellan dem. Klimat-Leviatans etos är en marknadsliberal tro på progression. Klimat-Behemoth är den reaktionära integrationen i kapitalets och terrorns säkerhetsapparat. Klimat-Maos är vänsterstatens tilltro till massorna. Klimatrörelse X är försöket att balansera mellan suveränitet, demokrati och frihet och etablera samhällen som inte producerar bytesvärde utan social rikedom och värdighet för alla. Mann och Wainwright poängterar att inte all framtida politik kommer att avgöras av klimatet allena. Men de samlade klimatförändringarnas utmaning är så fundamental för den globala ordningen att de komplexa och mångfaldiga reaktionerna på klimatförändringen kommer att omstrukturera världen längs med en av de fyra utvecklingstendenserna. Den fortsatta hegemonin för den existerande kapitalistiska liberala demokratin kan därför inte förutsättas. Författarna understryker att dessa politiska framtider är idealtyper i en weberiansk mening såtillvida att de inte är ideala som i bästa möjliga, utan skisserade identifierbara typer, beskrivningar med principiella drag, producerade i samspel mellan historia och politisk-ekonomiska krafter.

Bland de utvecklingslinjer Mann och Wainwright kan föreställa sig leder Klimat-Leviatan för tillfället vägen, men är varken konsoliderad eller given att triumfera. På grund av dess troliga dominans den närmaste tiden kan de möjliga framtider som existerar utanför Klimat-Leviatan huvudsakligen ses som reaktioner på den. Klimat-Behemoth är, enligt författarna, Klimat-Leviatans främsta direkta hot och kommer troligen inte att bli hegemonisk. Klimat-Behemoth kan emellertid förbli tillräckligt söndrande för att förhindra Klimat-Leviatan att uppnå en ny hegemonisk ordning. Ifall Klimat-Leviatan i grunden reflekterar drömmen om en hållbar kapitalistisk status quo och Klimat-Behemoth en konservativ reaktion på detta, är Klimat-Mao och Klimatrörelse X konkurrerande revolutionära figurer i världsdramat. Klimatrörelse X är enligt författarna etiskt och politiskt överlägsen men Klimat-Mao är troligare att bli en planetär maktfaktor.

Den globala uppvärmningen utgör, enligt Mann och Wainwright, ett så omfattande politiskt problem att det är omöjligt att konfrontera utan staten samtidigt som statens konstituering och dess begränsningar omöjliggör dess verkanskraft. Inte ens en grön suverän keynesiansk världsstat, en planetär grön keynesianism, kan råda bot på detta faktum. Enbart i en värld som inte längre organiseras av kapitalets värdeform och där suveräniteten har blivit så deformerad att det politiska inte längre kan definieras av nationalstatens suveräna undantag, är det enligt författarna möjligt att realisera ett rättvist svar på klimatförändringarna. Bokens klimaträttviserörelse-”vi” står följaktligen inför en situation där det, under rådande geopolitiska och geoekonomiska ordning, inte finns några givna svar på hur vägen framåt ser ut.

Mann och Wainwright menar att problemets formulering ställer klimaträttviserörelse inför mellan vad de vet är nödvändigt och det sunda förnuftets omdöme att det är helt omöjligt. Författarna understryker likväl att det omöjliga är nödvändigt. På politiska och existentiella grunder behövs följaktligen en strategi, en politisk teori, för hur det går att tänka om framtiden. Alla begränsningar till trots är den genomtänkta och eftertänksamma spekulationen, enligt författarna, analytiskt och politiskt överlägsen alla andra tillgängliga alternativ: att låtsas att allt är ”normalt”, att omfamna det falska hoppet som omhuldas och marknadsförs av teknikutopister, att hänge sig till nihilismen att allt är kört, eller ännu värre underhållningsindustrins apokalyptiska serier, filmer och böcker som omvandlar människors rädslor till spektakulära varor på mediemarknaden – vad de menar är Hollywoods estetisering av vår ångest och panik. Omöjligheten att formulera korrekta kausala modeller och förutsägelser menar Mann och Wainwright inte ska hindra intresserade från att försöka förutse en rad framtider. Spekulationen måste emellertid vara försiktig, välgrundad, uppmärksam och skeptisk. Utmaningen i alla förutsägelser om klimatframtider är frågan om det politiska: Hur kommer världen att svara politiskt på klimatförändringar och dess effekter?

Problemet för den samtida globala klimaträttviserörelsen är, enligt Mann och Wainwright, inte frånvaron av koherenta och samstämmiga politiska program – vilket knappast kan förväntas eller ens vara önskvärt i en så mångfasetterad rörelse – utan frånvaron av sammanhängande politiska positioneringar ens i centrala nyckelfrågor. Bokens vi sägs vara långt ifrån att skapa förutsättningarna för den transnationella sociala rörelse som behövs. Den globala klimaträttviserörelsen står vidare inför enorma utmaningar i att översätta idéer och åtaganden till effektivt politiskt motstånd och global politisk-ekonomisk omvandling. Klimatrörelse X kommer därför, enligt Mann och Wainwright, att kräva en betydligt större och mer radikal rörelse. I linje med zapatisternas metafor om en rörelse av många rörelser förordar författarna att klimatets rättviserörelse ska vara en rörelse av många rörelser. Till uppgifterna rörande den globala diskursen hör att omforma debatten om adaptionspolitiken i en varmare värld till att handla om ojämlikheten om vem som betalar, och kommer att få betala, med sina liv och sin försörjning för kapitalets förstörelse av planeten.

Mann och Wainwright hävdar att det är enklare att utveckla en antikapitalistisk kritik av klimatförändringarna än att elaborera om en teoretisk och praktisk vision av postkapitalistiska sociala relationer adekvata för en varmare värld, utan fossila bränslen. Den nuvarande världshegemonin gör allt som står i dess makt att för att säkra reproduktionen av de krafter som driver klimatförändringarna. Följaktligen kommer varje försök att bygga en bred och radikal koalition, nödvändig för att möta de preliminära målen för rörelsen, att möta en gemensam opposition från kapitalistiska stater i form av états d’urgence; den kapitalistiska statens det exceptionella undantagstillstånd som har blivit norm.

Oavsett hur nedslående framtiden kan te sig är det, enligt Mann och Wainwright, inte anledning till att skygga för uppgiften att skissera möjliga alternativa utvecklingslinjer. Ett sätt är att arbeta med politiska visioner av en värld där rörelsen har vunnit – idéer av framtiden som kan guida i mörka tider och mobilisera för att realisera förändringen. Att inte formulera idéer om framtiden hävdas vara direkt oansvarigt. Författarna poängterar att det inte handlar om att skissera en verklighetsfrämmande positiv utopi, utan möjliga framtider som går att identifiera som potentiella resultat av nuet i vilka saker kan – inte kommer – bli rätt till slut.

Med utgångspunkt i en radikal kritik av kapitalismen och samtida kamper för klimaträttvisa, som förs av bland annat ursprungsbefolkningar och koloniserade grupper, föreslår Mann och Wainwright tre guidande politiska principer: Jämlikhet, värdighet och solidaritet. Dessa sägs vara fundamentala för samtida framväxande eller framtida Klimatrörelse X i en planetär vision bortom kapitalism och suveränitet: Ett jämlikt delande av jorden utan ägande. Inkludering och autonom värdighet åt alla genom reflektion, självbestämmande och kollektiva svar på kollektiva frågor. Och solidaritet i en värld av många världar som affirmerar både mänsklighetens gemensamma sak och dess mångfald.

Utifrån ursprungsbefolkningars livsformer och kamper ger författarna exempel på hur det går att leva i relation till varandra och omgivningen på ett respektfullt, icke-dominerande och icke-exploaterande sätt:

What is at issue is not captured by the idea of a struggle over sovereignty; rather, the dynamic construction of countersovereignty is best understood as an attempt to claim ”the right to be responsible, ”individually and collectively: to have power, to have meaning, to understand oneself, one’s communitie, and one’s histories as not only inseperable but also ineliminable from reciprocity and the land. This is not land that individuals or states own in the liberal, capitalist sense, as state-space (territory) and property (commodity), but land of which one is a fundamental part. Insofar as Indigenous modes of life are not about ”settling” the land – colonizing it, making it property – but rather about the continuity of living together within and upon it, they show the poverty of the liberal concept of sovereignty, which ”designates less a content that can be replaced” and more ”a process of compulsory relation, one predicted on the supposedly unquestionable fact of national territorial boundaries.

Dilemmat är, enligt Mann och Wainwright, hur den globala klimaträttviserörelsen kan bygga ett solidariskt skydd ovanför och bortom den kapitalistiska staten – förutom genom en annan statsform såsom Klimat-Leviatans världsstat – för att inte varje rörelse ska förgöras eller bli så begränsad att dess fulla realisering omöjliggörs.

Anteckningar från en stenkammargrav om framtiden

Posted on av konflyktlinjer

”Graven vid havet”, Örenäsgånggriften, är en av Skånes bäst bevarade stenkammargravar. Den ligger på en åker vid det gamla fiskeläget Ålabodarna, strax bakom ett backafall som vetter mot Öresund och Hven. Det är en rund gräskulle som täcker en T-formad gånggrift uppbyggd av stenbumlingar. Den med årtusendena kamouflerade gånggriften upptäcktes av en tillfällighet år 1843 när en oxe trampade ner i den då överodlade högen.

Sedan dess har den undersökts arkeologiskt vid tre tillfällen. Fynden består bland annat av minst sju människoskelett, yxor, mejslar, borrar, spånknivar, pilspets av flinta, bärnstenspärlor samt uppskattningsvis 20 000 skärvor från lerkärl karaktäristiska för Trattbägarkulturen. Det sistnämnda är benämningen på den befolkning som först brukade jorden i södra Skandinavien under neolitikum, cirka 4000-2900 f.Kr., den så kallade bondestenåldern. Skärvorna kan, enligt Länsstyrelsen i Skåne, vara rester av begravningsmåltider eller lerkärl med mat och dryck som offrats vid ingången i samband med ceremonier. Denna kopiösa mängd använda, offrade och sönderslagna krukskärvor vid ingångarna är, enligt arkeologen Stig Welinder i Sveriges historia 13 000 f Kr – 600 e Kr (2009), typisk för just de skånska gånggrifterna. Jag kan inte låta bli att tänka att det är en materiell kvarleva av den sociala praktik som långt senare, under slutet av 1800-talet, gav upphov till de skånska gästgiveriernas ofta citerade motto ”Go mad o möed mad o mad i rättan tid!”.

Ingången till Örenäsgånggriften är både trång och låg så en vuxen måste krypa in. Det var inte utan en viss tvekan jag kröp in för någon vecka sedan. Dels hade jag läst hur gånggriften hade stadgats upp för några år sedan efter att en tjänsteman på Länsstyrelsen upptäckt att den höll på att ramla ihop, varefter den stabiliserades. Dels drog jag mig till minnes att den ende svenske arkeolog som dött i sitt värv gjorde det efter att ha krupit in i just en megalitgrav, en storstengrav, som föll ihop på honom. Med en stark tro på samtidens byggnadskunskap kröp jag emellertid in. Väl inne kan en vuxen nästan stå upprätt och graven är förvånansvärt rymlig.

Gånggrifterna ersatte successivt dösarna då de uppfördes runt 3300-3200 f.Kr. varefter de fortsatte att användas under några sekler. Samma gånggrift användes ofta som gravkammare under flera generationer. Liksom de föregående dösarna, och före dem långhögarna, ingick gånggrifterna i de nya jordbrukssamhällenas rituella liv kring förfäderna. Welinder skriver att ”gånggrifterna pekar mot en förändring från förfäderna som de enstaka utvalda individerna i långhögarna och dösarna till förfäderna som ett kollektiv av många”. Tilläggas kan att gånggrifterna tyder på en platsens kontinuitet som den bofasta tillvaron möjliggör. Vidare noterar jag att Welinder skriver att människorna förmodligen använde oxar för att dra fram stenblocken som utgjorde megalitgravarna. Oxen återkommer alltså som avgörande för Örenäsgånggriften. Så är också boskap karaktäristiskt för den jordbrukande människan.

Resterna av en hällkista som står framför ingången till Örenäsgånggriften visar att platsen verkar ha varit i bruk som boplats och begravningsplats även under senneolitikum, runt 2400-1800 f.Kr., då merparten av landets hällkistor uppfördes. Vad jag har förstått finns det inga fynd eller tecken som visar att Örenäsgånggriften brukats eller plundrats på innehåll efter senneolitikum fram till år 1843 då den återupptäcktes. Det är en tidsrymd på cirka 4000 år då vad Welinder kallar ”förfädernas eviga stenhus” stod alldeles orört, stilla och mörkt medan världen utanför förändrades desto mer – innan den tunga oxen på åkern gjorde att gravkammaren med dess skelett och föremål åter lystes upp av solens ljus.

Tanken på jordens omvandling under den tid då stenkammargraven var bortglömd under jord och gröda är minst sagt fascinerande. Människorna som uppförde gånggrifterna hade varit med om att införa jordbruket i Skandinavien. Efter den agrara revolutionen är den mest avgörande händelsen i historien förmodligen den successiva framväxten och utbredningen av den kapitalistiska civilisationen från 1500-talet via de europeiska handelsstäderna vid Medelhavet till dess slutgiltiga globala genombrott som helt dominerande samhällsform under 1800-talet. Kapitalismen har inneburit en total appropriering av biosfären och dess samlade resurser i kapitalets värdeackumulation.

Filosofen Alfred Schmidt skriver i in avhandling Der Begriff der Natur in der Lehre von Marx (1962) / The Concept of Nature in Marx (2014) hur människans tekniska möjligheter har överträffat de äldre utopiernas drömmar flera gånger om. Men att dessa möjligheter, negativt realiserade, har förändrats till destruktiva krafter och istället för att leda till en progressionens frälsning, har lett till en utveckling mot total destruktion. Den borgerliga sociala formeringen har, enligt Schmidt, en avgörande roll för den dialektiska materialismen eftersom den utgör en startpunkt för att uppenbara både det förflutna och framtidens möjligheter. Schmidt beskriver, med referens till sin handledare Theodor W. Adorno och Max Horkheimer, hur det moderna industriella samhällets samlade negativitet enbart är naturen som sliter sig själv i stycken.

Då Schmidt skrev detta under tidigt 1960-tal befann sig kunskapen om kapitalets slutgiltiga destruktivitet via koldioxidutsläpp i atmosfären enbart i sin linda. Den borgerliga sociala formeringens avgörande roll i världshistorien har sedan dess förstärkts och ställts på sin spets. Även i OECD:s mest välbärgade metropoler blir det numera för varje år med anstormande extremväder och naturkatastrofer allt mer uppenbart att vi trots efterkrigstidens decennier av ekonomisk tillväxt, ökat välstånd och ”postindustriell” digital teknik inte har lyckats bygga oss ut ur, erövra och kontrollera biosfären. Likväl verkar den globala uppvärmningen och dess förödande konsekvenser för många i anslutning till ymnighetshornets ände ännu inte framstå som ofrånkomliga och totala. Både klimatlidandet och medvetandet om det är ännu ojämnt fördelat.

Den globala uppvärmningen är huvudsakligen orsakad av de senaste decenniernas accelererade koldioxidutsläpp i atmosfären. Vad som görs de kommande åren och decennierna är därför avgörande för omfattningen av den pågående globala katastrofen. En grundtes i journalisten Naomi Kleins This Changes Everything. Capitalism Vs. the Climate (2014) är att antingen ändrar klimatet våra livsförutsättningar och våra liv eller så måste vi i grunden förändra politiken de kommande åren, men oavsett vilket kommer världen att förändras radikalt.

Någon antydan till storskalig politisk förändring och dådkraft gällande att reducera eller bryta med fossilkapitalismen finns inte. Med det inte sagt att inte en global folklig mobilisering mot orsakerna till världens elände – i linje med Fridays for Future – i kombination med strategiska industriella och infrastrukturella sabotage skulle kunna tvinga fram vissa lokala, nationella eller till och med internationella reformer. Humanekologen Andreas Malm är aktuell med en bok som bland annat behandlar dessa frågor från ett eko-leninistiskt perspektiv menar att den enda lösningen är en form av krigskommunism; Corona, Climate, Chronic Emergency: War Communism in the Twenty-First Century. Mot bakgrund av kapitalismens historia och att världsekonomin och vårt välstånd är beroende av exploateringen av fossila bränslen – samtidigt som kapitalets värdeackumulation är rörelsen, lagen och makten som omskapar världen efter sin avbild – har åtminstone jag svårt att föreställa mig en radikal global brytning med fossilkapitalet. Det troligaste scenariot är nog därför snarare att fossilkapitalets tillväxt fortsätter och att de direkt eller indirekt sammanhängande och ofta förstärkande klimatkatastroferna accelererar, kapitalförstörelsen eskalerar samt att ständigt återkommande recessioner blir det nya normaltillståndet för världsekonomin.

En sådan utveckling lär tvinga fram olika mer eller mindre desperata reformer av den fossila förbränningen från staters sida. Globalt sett lär fossilförbränningen likväl kunna fortgå flera decennier tills de desintegrerande konsekvenserna av den globala uppvärmningen har gjort att världen har förvrängts och vanställts i en sådan omfattning att långvarig ekonomisk stagnation gör att den negativa tillväxten blir global och permanent, varmed kapitalets reproduktion av världsekonomin och dess sociala relationer avtar och fragmenteras. Förmodligen är det först då som staters våldsmakt och ordningens politik försvagats så pass att nya samhällskrafter, förhoppningsvis progressiva, kan ta vid.

I sin analys av Marx konceptualisering av naturen menar Schmidt att dialektiken mellan människa och natur består av att människan förändrar sin egen natur när hon berövar den externa naturen dess främlingskap och externalitet i arbetet att få den att verka för hennes syften. I det arbetet sker en intrikat medierande, och därmed ömsesidigt omformande, dialektik mellan människa och natur. Schmidt finner i Marx skrifter att människan är bunden av den tvingande nödvändigheten till metabolisk interaktion med naturen och att bete sig mot den på ett essentiellt approprierande och berövande sätt.

Mer konkret framhäver Schmidt hur Marx bland annat resonerade om den klyfta mellan stad och landsbygd som Marx menade var typisk för kapitalismen. Denna klyfta störde metabolismen mellan främst människa och jord såtillvida att människan i sitt bruk av jorden berövade den näringsämnen och de naturliga villkoren för dess immanenta cirkulära fertilitet, vilket på sikt utgjorde ett hot mot stadsbefolkningarnas hälsa. Vad Marx hade i åtanke för framtidens socialistiska samhälle var, enligt Schmidt, en högre syntes av jordbruk och industri. En sådan syntes kan förslagsvis åstadkommas med en kombination av beprövad förindustriell teknik och ny teknik vari exempelvis jordens internt självförsörjande näringscirkulation premieras. För fördjupad diskussion om detta se inläggen: Skånsk agrarhistoria och samtida ekologiska motsättningar, Anteckningar om historisk ekologi och tillämpad arkeologi och Stadsbor har ingenting annat att förlora än sina globala logistikkedjor. Oavsett vad som händer kommer framtida befolkningar att tvingas leva i en värld där den globala uppvärmningen redan är ett fullbordat och irreversibelt faktum.

Skånes stranderosion och andra klimatanteckningar

Posted on av konflyktlinjer

alex prager 'pacific ocean' 2012

Alex Prager ‘Pacific Ocean’ 2012

Den senaste veckans nyhetsflöde har gett flera exempel på olika förhållningssätt till den globala uppvärmningen. Jag vill emellertid börja med att återanknyta till det förra inlägget. Där refererade jag till filosofen och sociologen Otto Neuraths kritiska poäng om hur framtida naturresurser i den kapitalistiska ordningens balansräkning enbart beaktas i den mån det förväntas finnas en efterfrågan som kan generera högre profit än den samtida. Annars riskerar de att förbrukas. Den samtida marknaden och jakten på en ständigt ökad profit är den överordnade storhet som allting annat underordnas. Olika representanter för kapitalet kan så klart förhålla sig mer eller mindre destruktivt till den globala uppvärmningen och miljöfrågor, men de måste oavsett vilket ackumulera kapital i en värld som kräver konstant ökad tillväxt genom produktion, cirkulation och konsumtion av varor och tjänster, vilket förutsätter fossil förbränning och energiförbrukning. Det i sin tur leder till global uppvärmning.

Ett högaktuellt exempel på statens och kapitalets agerande är att Mark- och miljödomstolen i Vänersborg har gett tillstånd till Preems planerade utbyggnad av oljeraffinaderiet i Lysekil. Det är en investering på 15 miljarder kronor i den fossila infrastrukturen och produktionen (Preem får klartecken för utbyggnad av Lysekilsraffinaderi). Oavsett raffinaderiets relativa miljöförbättringar är det en anmärkningsvärd satsning på fortsatt reproduktion av den fossila ekonomin – bara några veckor efter att FN:s klimatpanel larmat och sagt att världen måste minska utsläppen och omgående lämna de fossila bränslena.

Det saknas alltså inte investeringar i fossil energi, däremot saknas det årligen investeringar om cirka 10 miljarder kronor i något så elementärt som Sveriges VA-nät. Behoven av ytterligare investeringar kan dessutom komma att öka på grund av klimatförändringarna, som innebär ett mer extremt väder, i form av torka och översvämningar, vilket VA-näten inte är byggda för (Usel beredskap för dricksvattenkriser).

Statens intresse att fortsatt tillåta och stödja den fossila industrin kan dels förklaras av dess fortsatta globala dominans som det primära bränslet som driver kapitalismen, dels av politikernas förhoppning att satsningar som den nyss nämnda ska generera både skattepengar och arbetstillfällen.

I Sverige tar staten för övrigt inget övergripande ansvar för att stävja stranderosionen av de sydsvenska kusterna. Det är istället de drabbade Landstingen, Länststyrelserna och kommunerna som ska hantera den situationen. I det aktuell projektet Coast Adapt som syftar till att stävja stranderosionen i Skåne samarbetar Region Skåne, Länsstyrelsen, Kommunförbundet Skåne, Helsingborgs kommun, Ystads kommun, Lomma kommun och Lunds universitet. Under fyra år och ett halvt år med en budget på 45 miljoner kronor från EU ska erosionen mildras med ett slags tekno-ekologisk metod som bland annat innebär strandfodring, ålgräsplantering och dammanläggning (Här är plantan som kan rädda Skånes stränder samt Mjuka naturskydd ska motverka erosionen av kusterna).

Länsstyrelsen i Skåne har hittills stoppat fem bostadsbyggen eftersom marken varit olämplig ur klimatsynpunkt. I Skåne måste nämligen alla hus numera byggas på mark som ligger minst tre meter över havet. Vellinge är en av kommunerna som har kringgått lagstiftningen genom att utnyttja äldre detaljplaner som inte kan rivas upp. Det nybyggda bostadsområdet Skanörs vångar är byggt cirka 1,5 meter under Länsstyrelsens rekommendationer. När SVT intervjuar några av de boende i bostadsområdet framkommer några intressanta förhållningssätt. Först ett krasst tidsmässigt sådant:

– Du, jag tror man ser det så här: man pratar om 50-100 år, äh, då lever inte jag. Det är mycket den inställningen. Men det är klart att man funderar, när det stormar och så. Alltså, havet äter jättemycket på stränderna, säger Lars Montan.

Den globala uppvärmningens klimatinverkan och havsnivåhöjning förnekas alltså inte utan erkänns, men det anses rör sig om så pass långsamma processer att konsekvenserna inte blir akuta förrän efter hans död. I samma reprortage framkommer även en försiktigt ifrågasättande hållning till att det ens skulle handla om några klimatförändringar:

– Ja, man hör mycket om det och många vänner och bekanta pratar om det. Men när man pratar med det gamla folket här nere som är 90 år gamla, då säger de att havet har ju alltid varit så här, att vattnet har kommit upp och sen gått ner igen. Men jag vet inte, vi tänker inte så mycket på det för vi är så gamla, säger Barbro Fahlur.

Hon hävdar med andra ord att det rör sig om en normal variation och betonar också hur hennes ålder gör att frågan inte är så relevant för henne. Även en tredje intervjuad boende i området betonar ålderns betydelse:

– Vi kommer nog att klara oss ett antal år till. Men alla vet ju att Skåne kommer att sjunka. Men det är nog mer för barn och barnbarn man kan fundera på det, säger Göran Olavi (”Alla vet ju att Skåne kommer att sjunka”).

Åldersfaktorn är en intressant omständighet som så klart kan inverka på hur människor förhåller sig till den globala uppvärmningen. Äldre människor behöver ju inte leva med klimatförändringarnas konsekvenser så länge till medan yngre människor måste göra det i flera decennier framöver.

En av få glädjeämnen i fråga om klimatförändringarna de senaste veckorna var det senaste försöket från Ende Gelände i Tyskland att stoppa landets brunkolsbrytning. Med direkta aktioner och civil olydnad hoppas aktivisterna bidra till att avveckla delar av landets fossila ekonomi. Vid den senaste aktionen i Rhenlandet deltog uppskattningsvis 10 000 människor!

Not om förapokalyptisk stämning

Posted on av konflyktlinjer

heather jansch 'hästar'

De senaste månaderna har klimatet och landskapet vid två tillfällen gett mig vad jag nog vill kalla en preapokalyptisk stämning.

Första gången det hände var i slutet av juli när jag körde genom Kalmar läns helt solbrända och uttorkade landskap. Jag hade aldrig tidigare sett något liknande, inte i den omfattningen i Sverige. På stora arealer, med bland annat björk, hade träden redan fått en lövfattig höstskrud då vattenbristen gjort att träden avvecklat lövkronan för att effektivisera vattenförbrukningen för att på så sätt försöka överleva till nästa år.

Den andra gången jag fick förapokalyptisk stämning var under de senaste dagarnas värmebölja med temperaturer på över 20 grader – i oktober! Både ljuset och lukterna i Skåne och Småland har varit en väldigt udda blandning av höst och sensommar som jag aldrig tidigare erfarit så här långt in på hösten. Enligt SMHI slogs mycket riktigt också flera värmerekord för oktober månad: Sådan sommar, sådan brittsommar. Det är på samma gång behagligt och djupt oroande.

Det är slående hur successivt och relativt odramatiskt klimatet och landskapet förändras, såtillvida att det inte är en dramatisk händelse man vaknar upp till, utan det sker dag för dag, i realtid. Allt känns igen men sammansättningen är likväl ny, främmande och lite skrämmande – med andra ord ungefär så som jag känner för konstnären Heather Janschs hästar av drivved.

 

Torkan och ringandet i död mans mobil

Posted on av konflyktlinjer

dödhultarn

Träskulptur av Axel Robert Petersson ”Döderhultarn”

Jag tänkte fortsätta mina anteckningar om värmeböljan och torkan från föregående inlägg, dock utan fokus på Skåne. Däremot kommer flera exempel att tas från Gotland.

  • Sedan jag skrev det senaste inlägget har jag rest runt med familjen i Skåne, Blekinge, Småland och på Gotland. Torkan är påtaglig överallt i landskapet. Värst var det i Kalmar län. Landskapet var fullkomligt sönderbränt av solen och på stora arealer med bland annat björk hade träden redan fått en lövfattig höstskrud. Trädforskaren Henrik Sjöman har förklarat fenomenet:

På björkarna syns vattenbristen tydligt, de är inte tåliga för torka. Det som sker är att trädet avvecklar lövkronan för att effektivisera vattenförbrukningen – ett sätt att överleva till nästa år. Men det har sitt pris. Utan löv förlorar trädet flera månader av fotosyntes och blir svagare till nästa säsong. De träd som lider mest i landet är de som står i städerna. Där sätter jag upp röd flagg. Vi kan förlora viktiga träd som är en del av det hållbara stadsbyggandet, utan löven blir platserna i städerna också varmare, det blir en kedjereaktion (…) (Städernas träd klarar inte värmen).

  • Som om en konsekvens av torkan ser vi ovanligt många och omfattande skogsbränder i Sverige. När det här skrivs har ungefär 25 000 hektar skog brunnit eller brinner fortfarande. De konkreta utlösande orsakerna kan variera – tåg, grillar, pyromaner, skogsentreprenörer, etcetera – men förutsättningen för den omfattning de har är extrem värme och torka. Brandrisken har gjort att merparten av landets länsstyrelser har utfärdat totalt eldningsförbud, alltså på både allmän och privat plats, och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap vill ha ett totalt eldningsförbud i hela landet (Efter extrema brandrisken − MSB vill utöka eldningsförbudet). I fall jag har förstått det rätt så är dagens industriella skogsbruk, med främst den snabbväxande granen, idealt för skogsbränder med alla dessa enorma arealer med täta rader av barrträd där lövträd och ängar har avlägsnats och våtmarker dikats ut. Gotland har i år bara haft någon smärre skogsbrand men kan som vilken del av landet som helt tas som exempel på hur kapitalismens industriella skogsbruk har omformat landskapet. På Gotlands museums historiska utställning om den danska arméns invasion av ön 1361, då en stor del av den manliga bondebefolkningen dödades, går det till exempel att läsa om hur ”Myrar, träsk och åar” försvårade framkomligheten för invasionsstyrkorna. Det är omständigheter som knappast utmärker dagens Gotländska landskap. Museibesökaren får om bondens dåtida landskap också veta följande:

Det medeltida landskapet på Gotland skiljer sig från det vi ser idag. All mark brukades av bonden på ett eller annat vis, men det fanns mycket mindre åkermark. Det var istället gott om ängar, hagar och myrar. Utmarkerna, det vill säga skogen och hällmarken, hade ungefär lika stor utbredning som idag.

I början av 1800-talet hävdade Gotlands landshövding att ”Gotland är inte en ö. Gotland är en sjö”. Det var då det. Jordbruket skulle rationaliseras och myrarna och träsken dikades ut och förvandlades till åker och äng. Problemet är att våtmarkerna, som det konstateras på Naturum Gotland, är livsviktiga:

För grodor, sländor och många andra arter är våtmarken både en perfekt barnkammare och ett välfyllt skafferi. Förr spelade våtmarkerna en viktig roll i gotlänningarnas försörjning. På myren kunde man jaga, fiska, skörda hö, och ag samt släppa ut betesdjuren. Fortfarande är våtmarkerna livsviktiga. De fyller på grundvattnet och minskar övergödningen genom att lagra kväve.

I Naturumets utställning står det vidare att läsa:

Ju större änge en gård hade, desto fler djur kunde överleva vintern och desto mer gödsel fick man till åkermarken. Därav uttrycket ”äng är åkers moder”. När konstgödsel och traktorer introducerades (under 1900-talets första hälft) behövdes inte änget längre och en del ängen odlades upp medan andra växte igen. Trots det har Gotland idag ovanligt många ängen, även om det bara är en bråkdel av vad som en gång fanns.

Detta ger förhoppningsvis en bild av landskapets radikala omvandling under industrialiseringen och antyder nog även något av de dilemman som dagens monokulturella landskap medför.

  • Nederbörden på Gotland har varit mycket under normal nivå varför Region Gotland har meddelat att: ”Efter 10 veckor stort sett utan nederbörd så blir det från och med lördagen den 14 juli bevattningsförbud över hela Gotland” (Spara vatten).
  • Från och med torsdagen den 26 augusti avråder SMHI från bad på Gotlands östra kust då deras satellitbilder visat på extrema mängder giftiga cyanobakterier, så kallade blågröna alger, runt ön. Överlag råder det kraftig algblomning i hela Östersjön, förutom i de sydvästra delarna. Algblomning är i sig en naturlig process. Men de senaste decennierna har bland annat övergödning, utsläpp och utfiskning lett till allt kraftigare algblomningar, särskilt under högsommaren (Extrem algblomning runt Gotland).
  • Den långa och varma sommaren har medfört ovanligt många drunkningstillbud i Sverige (se Svenska Livräddningssällskapets statistik Drunkningsstatistik). Onsdagen den 25 juli var det dessutom rekordmånga separata drunkningstillbud i landet med hela sju drunknade under enbart ett dygn (Värsta drunkningsdagen på flera decennier). För någon vecka sedan var jag med när en av dem som nog kommer att räknas till juli månads drunkningsoffer drogs upp ur den vik på Gotland som vi badade i. Det var en äldre man som bara skulle ta ett snabbt morgondopp. Bredvid vår bil stod en litet slarvigt parkerad bil med bakluckan öppen. Både jag och min sambo noterade att en mobiltelefon i den ringde allt mer frekvent under förmiddagen utan att någon svarade. Efter att kroppen förts iväg med ambulanshelikopter var polisen där och kollade telefonen och stängde bakluckan. Någon eller några anhöriga undrade då fortfarande vart han tagit vägen.
  • En av den globala uppvärmningens konsekvenser är extremväder med extrema regnmängder och extrem torka eftersom högtrycken och därmed även lågtrycken rör sig över samma områden under längre tidsperioder. Sannolikheten ökar således för å ena sidan värmeböljor och torka, och å andra sidan kraftig nederbörd, översvämningar och kraftiga cykloner (se t ex meteorologen Martin Hedbergs förklaring på sin blogg Beror värmeböljan på klimatförändringarna). Det verkar heller inte vara omotiverat att, som i medierapporteringen, sätta prefixet ”extrem” framför många av de ovannämnda effekter som den aktuella värmen och torkan för tillfället har i Sverige. I samspel med andra konsekvenser av vår industriella civilisation kanske vi nu ser en återkommande sommarmix som håller på att ta form av mer omfattande skogsbränder, försämrade spannmåls- och höskördar,* giftig algblomning, fler drunkningsolyckor och möjligen en latent vattenbrist.

____________________________________________________________________________________________

*Ett normalår genererar landets spannmål intäkter på runt 25 miljarder kronor. LRF räknar med en nedsättning i år på minst 30 procent, eventuellt upp till 50 procent. Och då är inte minskade intäkter och ökade kostnader för nödslakt, djurfoder och skörd av större arealer inräknade (Efter årets bränder väntar miljardsmällar).